För ett tag sedan skrev jag en lista på vad jag tyckte att en hederlig abortmotståndare bör tänka på. Denna artikel blev populär och just därför fick jag efter ett tag dåligt samvete:Nu är det dags för symmetri, Tuves länkning hit påminner mig om denna uppgift:
Det är dags att ifrågasätta abortliberalen också. Rätt ska vara rätt, därför att abortdiskussionen handlar till syvende och sist om liv och död.
Mina funderingar handlar främst om gränsdragningar och konsekvenser. Varför känner en abortmotståndare sig förbisedd? Här kommer en liten lista från mig och folk jag lyssnat på genom åren:
.
1.
Moderns lidande under och av graviditeten,
blandas ofta ihop med frågan om man är människa eller ej under fosterstadiet.
Det är två olika ämnen.
Dessa separeras tyvärr sällan under dagens debatter.
(Detta är egentligen min viktigaste punkt här på listan)
2.
Abortgränsdragningen handlar om när det börjar räknas som orättfärdigt släckande av liv. Vi säger att den är på 18 veckor. Kanske 12 veckor i annat land, 10 veckor i tredje...etc
Dessutom brukar man bedöma från fall till fall.
Jaha
Det betyder att man fått mänskliga rättigheter vid olika tidpunkter, fredlös i en kommun, aktad i en annan, vid exakt samma ålder (när man är foster).
Man har alltså störst chans att överleva, som foster, i kommunen med tidigaste gränsdragningen.....låter som en actionfilm.
3.
Vad händer någon minut före "18 veckor"? Vad är man då? En grönsak? Är det måndagen som räknas som start?
Hur går det till egentligen? Detta bör noggranna abortliberaler faktiskt fråga sig och ta itu med.
4.
Är man inte värdig att leva om någon säger att "man inte kommer att bli älskad?"
"Det är lika bra att inte föda ett barn som ändå inte kommer att bli älskat"
Men.... man kan ju ge bort barnet till någon som kommer att ge det kärlek.
Då blir det ju älskat.
5.
Downs syndrom
Nej, det är absolut inte det minsta smidigt att ta hand om ett barn med Downs, nej.
Men detta är också en separat fråga från
huruvida det klarar överlevnad.
6.
Vad tycks om abort pga fel kön på fostret? Jag gillar det verkligen inte. I vissa samhällen i Kina och Indien finns nästan inga kvinnor.
Där har man aborterat friska foster.
Friska foster är ju faktiskt det vi i allmänhet pratar om här i väst också, i debatten.....
Nu ska jag erkänna att jag inte är en "äkta" abortmotståndare:
Tycker abort låter onödigt,
förutom vid fara för moderns liv, incest, våldtäkt
Ville bara presentera andra sidans skevheter. För mer ödmjukhet i debatten.
16 kommentarer:
Det är väl som vanligt vid polariserade debatter. Egentligen är väl båda sidorna medvetna om problem och oklarheter i sitt eget läger, men att erkänna det är omöjligt... Ty det skulle uppfattas och utnyttjas som en svaghet.
Jag är väl vad som kallas "abortliberal", men visst finns det problem i punkt 2. Punkt 3 är väl bara mer en praktisk regel: någonstans måste en gräns sättas, och då blir frågan om en minut före eller efter tidpunkten byråkratisk. Problemet är inte specifikt för aborter.
Punkt 4: Problemet är inget problem ifall man erkänner att ett foster inte är ett enskilt liv eller en människa inom en viss tidsrymd (punkt 2). Problemet har inte ens uppstått ännu...
Punkt 5: Om man tillåter abort av friska foster inom lämplig tidsrymd, är det knappast heller några problem att abortera sjuka foster.
Punkt 6: Abort p.g.a. kön bör inte tillåtas, eftersom det leder till stora problem både mänskligt och samhälleligt.
Aleph
Tack för reflektionerna, kommer tänka mer på detta, men nu har jag bara en fråga:
Punkt 3.
Problemet med gränsdragning är inte specifikt för aborter, nej det är sant.
men där ställs väl frågan på sin spets för att det gäller liv eller död?
Okej, om problemet inte bara är byråkratiskt, så kanske praktiskt? Säg så här istället. Abort kan tillåtas inom ett visst antal veckor, där sannolikheten för att fostret inte har hunnit utvecklas till ett "enskilt liv" är nonexistent. Och sedan kan byråkraterna härska bäst de vill.
Aleph:
Du skrev:
"Abort p.g.a. kön bör inte tillåtas, eftersom det leder till stora problem både mänskligt och samhälleligt."
Detta tycker jag är lite konstigt. I ett vanligt samhälle utan förkärlek för det ena eller det andra könet borde det väl inte spela roll. Om det är helt ok med abort så är det helt ok, oavsett kön, sjukdom eller annat. Annars börjar man närma sig människostämpeln.
vad gäller punkt 3 så kommer man aldrig ifrån att fostret från befruktningen är en människa i vardande. Oavsett när man definierar själva det människoblivande ögonblicket, så är det hela tiden en människa i vardande. Det är alltså, oavsett när man begår aborten, en människa i vardande man eliminerar (jag undviker begreppet dödar, eftersom många "abortliberaler" uppfattar det som kränkande).
Det faktum att det är en människa i vardande gör det till mer än bara ett byråkratiskt eller ens praktiskt problem. Det blir ett essentiellt och etiskt rätt problematiskt problem.
anonym: Jag förstår inte hur du menar. Om det finns många män men få kvinnor, blir befolkningsutvecklingen eller -stabiliteten lidande, med ekonomiska följder (i längden om än inte för varje enskilt föräldrapar som prioriterar pojkar). Och mängden män som inte kan få en kvinna... leder till mänskligt lidande. Det erkänns sällan hur stort och starkt behov en människa verkligen har av fysisk närhet.
Fast då kan de ju bli homosexuella? Tror inte det är realistiskt ;-)
"Nu ska jag erkänna att jag inte är en "äkta" abortmotståndare:
Tycker abort låter onödigt,
förutom vid fara för moderns liv, incest, våldtäkt."
Skriver jag under på också.
Vad du skrev om under 3. är det som jag mest grubblar över också.
Vad det gäller 4. så tror jag att abortliberaler tycker att det är viktigare att en kvinna inte ska behöva uppleva en graviditet och förlossning av en oönskat barn, än att barnet ska få födas och bli älskad av någon annan.
Hur många adopterade är inte glada för att deras biologiska mamma beslutade sig för att föda dem och inte abortera dem!!
Men ingen säger ju att det är en lätt sak...
Zita du borde skaffa en "my space"-sida! www.myspace.com
där kan du också publicera dina tankar mm.
jag har en sajt där:
www.myspace.com/saragilliardpoet
Okej anonym, nu läste jag om ditt inlägg och ser att jag missade poängen. Men... Abortliberaler i allmänhet anser nog inte att abort ska kunna utföras hipp som happ, regler kan gärna finnas. Föräldrar som vill och kan ta hand om barn, men inte vill ha en flicka - de måste inte kunna göra abort. Andra aspekter väger tyngre.
Fostret är för övrigt fortfarande bara en potentiell människa, inte en människa.
Okej Aleph, ett foster är bara en potentiell människa och inte en människa enligt dig. Detta tvingar oss att reflektera kring den värdegrund på vilken vi som individer står. Är snarare ett foster inte en vardande människa med potential? För vad definierar ett mänskligt liv med potential? Kan man dra slutsatsen av ditt argument att det finns andra grupper i vårt samhälle som inte lever upp till ett subjektivistiskt potential? Handikappade, utvecklingsstörda osv osv. Helgar generaliseringen "ännu inte en människa" medlet abort när det är så uppenbart vad som växer och tar form i livmodern?
Japp. Man kan bara sörja en människa som finns eller har funnits. De är absurt att ha empati för en människa som inte finns och inte kommer att finnas, och som än mindre kan sörja sig själv.
Tuve o Monica:
ska tänka på era synpunkter och se vad jag kan göra för att sprida mina kluriga frågor på internet.
Aleph:
Ok, om man inte anser att fostret (när slutar man vara foster?) är en människa, så kanske det kan te sig absurt att sakna det:
Ändå verkar många kvinnor (och ofta deras män) sakna ett aborterat foster, t ex då de ser barn på sta'n som är lika gamla som.... ja, vadå... inte hann bli.
Samt många som haft missfall sörjer...ja, vad sörjer de?
Sitt barn, säger de ofta
Abort är väl inte alltid ett enkelt beslut. En vilja att ha barn uppvägs av andra aspekter, så visst kan det bli en tomhetskänsla efter aborten trots att det var ett riktigt beslut. Och ibland kanske man inser att det var ett felaktigt beslut...
I alla fall beror väl sorgen på att man inte fick ett barn; inte att man förlorat ett redan existerande barn. Hsh sörjer man knappast ett några veckor gammalt aborterat foster lika mycket som man sörjer ett nyfött barn som dött.
Ursäkta Aleph, men jag fick uppfattningen att det är omöjligt att sörja något som inte kan sörja för sig själv. Menar du alltså att människovärdet skall definieras efter handlingar och framgång?
1. moderns lidande under graviditeten, ja här har samhället lagt en stor börda på just henne att själv bestämma över liv och död.
Ja en del mödrar kan känna en lättnad att få göra det.
Medans andra är det mycket svårt, är man dessutom osäker på sin egen förmåga och med dåligt självförtroende är det lätt att ta ett beslut som man sedan ångrar.
Jag vet hur man kan känna sig i början av en graviditet, (jag har varit gravid 10 ggr.3 graviditeter slutade i missfall.) kroppen och psyket är det full kaos av alla hormoner som en graviditet innebär. Att just då i denna situation dessutom ska bestämma i en sådan här viktig fråga i liv och död är omänskligt.
Sen kommer det outtalade kravet från omgivningen (du måste veta att du klarar att fostra ett barn, allt ska vara på plats, du ska vara mogen, du ska inte vara för ung, du ska inte vara för gammal, du ska ha en god ekonomi, du ska ha ett yrke,utbildning, du ska vara gift, du får inte vara ensam vårdnads havare, mm.mm.
Skyll dig själv, misslyckas du så hade du ju valet att göra abort)
Den fria aborten är inte så fri som många vill göra det till, det egna beslutet är i många fall tror jag en påverkan från omgivningen.
2. Det är sjukt med gränsdragningar där man godtyckligt bestämmer datum när en människa får rätt att kallas människa med rättigheter som det innebär.
4. Att bara önskade människor har ett värde, får mig genast att koppla till Hitler.
Med tanke på att adoptions-kön är så lång, många får vänta alltför länge att de hinner bli för gammla för att få adoptera, så egentligen är barnen som anses som oönskade önskade.
5. jag har många vänner med Downs syndrom, för mig är de lika mycket värda och önskade som mina övriga vänner.
Jag funderar varför vi människor bagateliserar vår begynnelse den vi var från början, allt liv har ju en början en start och utan en början skulle vi ju aldrig ha funnits.
Jag kommer inte ifrån ett embyo, jag var embryot
Jag kommer inte ifrån ett foster, jag var fostret
Jag kommer inte ifrån ett barn,
jag var barnet
Sen var det någon här som sa
"Japp. Man kan bara sörja en människa som finns eller har funnits. De är absurt att ha empati för en människa som inte finns och inte kommer att finnas, och som än mindre kan sörja sig själv."
Jag sörjer tre barn och det känns kränkande när folk inte förstår.
De här barnen fick aldrig den rättigheten att kallas människa, mina djur som dött har jag begravt och där visas förståelse.
Men mina barn som dog i förtid blev slängd och bränd som sjukhusavfall.
Kerstin
Välkommen och tack!
Vilka fina svar, genomtänkta
Skicka en kommentar