Fredagsfunderingar...Det är så svårt, så svårt med vissa synder.....
Jag tänker på dessa som inte är "brinnande" men omoraliska enligt min kyrka och även vissa andra samfund.
Naturligtvis ska man inte döma någon som bor sambo, är omgift, fastän den förre maken/makan ännu lever... etc... (Det är väl ändå inte samma sak som att stjäla, döda, förskingra etc ;)
Men visst har det ofta uppstått situationer i mitt liv då folk velat bli lyckönskade när de "träffat någon ny". Klurigt.
Men visst har det ofta uppstått situationer i mitt liv då folk velat bli lyckönskade när de "träffat någon ny". Klurigt.
Kyrkan säger att det är helt ok att bo i sär, för att kontemplera, begrunda vad man gjort för fel, förhoppningsvis flytta ihop senare etc..... Man kan ju ha blivit misshandlad t ex.
Men att träffa en ny; det är där som skon klämmer.
Dessa nya par ser glada ut tillsammans och man har väl allt som oftast gratulerat dem, tänkt att
"men de var ju inte gifta i KATOLSKA kyrkan med sin före detta, så då har de inte ingått något sakrament, som ska gälla livet ut. Det är ok, jag kan gratulera dem. De ser så söta ut"
Men vad är det då jag säger egentligen? Att andra äktenskap än katolska inte erkänns?
För det är klart att jag förstår att det är äktenskap det handlar om, i andra religioner också.
Jag respekterar ju dem vad gäller "upptagenhet".
Det är lika fel att uppvakta en som är muslimskt/judiskt/buddhistiskt gift som en som är det i lutherska kyrkan, samt katolska.
En väninna, katolskt gift, ganska nyinflyttad från Polen, förklarade en gång att om hennes man skulle dö, skulle hon aldrig flörta med någon som bor sambo, i alla fall inte bland hennes vänner: Dessa vänner verkar ha allvarliga parförhållanden som hon respekterar djupt.
Har sambo blivit det nya "gift"?
Jag kan förstå att den som inte tror på Gud kan se det som smått meningslöst att lova någonting inför Gud och prästen.
Men den som tror? Hur vill den agera?
Det här med att lyckönska omgifta vänner samt gå på deras andra/tredje bröllop etc...
Det är inte helt oproblematiskt för mig
Håller jag på och hejar på dem som gifter om sig, etc, så främjar jag ett system som jag inte skulle trivas i:
Skulle själv inte vilja bli lämnad för en annan.
Man undrar hur före dettan känner sig i en sådan situation.
Plötsligt blir den som fortfarande är förälskad/älskar den andre/vill hålla ihop äktenskapet, den som är "boven" eller hindret för den andres "nya liv" och "nya familj".
Tänk er detta: Att vara - och känna er som - en bromskloss, bara för att ni är den som vill bevara och hålla något ni lovat. Jobbig känsla det måste vara.
8 kommentarer:
Intressant Z!
Funderar ändå på något som sällan tas upp när man talar om detta.
I församlingarna (vet ej hur det är i andra kyrkor) så är ju många unga (nåja äldre också) pojk- och flickvän med den ena några månader och växlar ofta och till sist har man "avverkat" så många intima (hur intima vet ju ingen men är i denna fråga inte det mest intressanta även om jag inser att det egentligen är stor skillnad andligen och psykologiskt) relationer att man börjar syna terrängen i andra församlingar. Detta ser jag som ett minst lika stort problem som samboförhållanden som ofta är mer stabila än tillfälliga relationer även om de inte är "äktenskapsliknande" alla gånger.
Vill man testa offentligt att vara ett par med hur många som helst och lämna ut sig själv så att man varit tillsammans med halva bekantskapkretsen efter låt säga 10 år? Detta är ju inte helt ovanligt bland yngre då de "vet" att de ändå inte ska gifta sig förrän efter 30 och skaffat sig ett jobb efter lång utbilding. Att detta sätt att leva är moraliskt tvivelaktigt (pga av de känslomässiga och relationsmässiga snedvridna uppfattningarna om verkligheten det kan leda till) verkar aldrig något reflektera över.
Eva-Maria
Det du beskriver är inte bra.
Men jag vill att man har frihet att vänta med att gifta sig så länge man vill.
Kan inte föräldrarna lära tonåringarna att behandla det motsatta könet med respekt?
samt att man faktiskt KAN ha vänner av motsatt kön?
Vissa sambos kan jag, precis som du, se som väldigt trogna.
Tack, du fick mig att tänka i ytterligare banor nu.
Det är inte fel att ha nära vänner av motsatt kön. Men det kan vara flytande var gränsen går mellan förhållande och vänskap både inom vänskapen och utåt.
Det kan leda till mycket missförstånd och skvaller som spär på många svenskars problem (upplever vänskap över könsgränserna som problem bland flertalet svenskar)med att man kan vara nära vän utan att det ska leda till någon sexuell relation.
Samhället är så fixerat vis motsatserna tvåsamhet mellan olika kön eller ensamhet. Varför inget däremellan? Måste man vara ensam bara för att man inte har en partner? Det förutsätts vara så att man inte kan vara nära vän med någon av motsatt kön utan att det handlar om romantik. Så sexfixerat är synen på relationer och vänskap idag åtminstone i Sverige. Kärlek anses ju alltid vara sexuell/erotisk. Märkligt att något som handlar om en annan än en själv automatiskt kopplas till egen njutning och tillfredsställelse i stället för att handla om utgivelse och tjänst för en annan som utan att beräkna det leder till gemensam glädje.
Att sedan bekräfta andra i sin kvinnlighet/manlighet utan att det handlar om flört är bara naturligt. Att bortse från könets betydelse är ju ingen bra lösning då det ingår som en väldigt basal realitet i ens identitetsupplevelse.
Z och Eva-Maria: Tack för era delade funderingar. Nånstans känner jag också att allt det ni berör är allt tydligare symptom på hur sjukt samhället blivit andligt-moraliskt.
.
Vi behöver inte vara speciellt profetiskt begåvande för att säga: - Det som ses idag av "sjuka" beteenden kommer att överträffas av än mera och flera perverterade relationer.
Dag
Tror du?
Hoppas inte, utan att istället många samboförhållanden blir till äktenskap, genom bröllop. Naiv dröm?
Tänkte bara reda upp litet av juridiken. RKK erkänner i princip äktenskap mellan två döpta icke-katoliker eller två odöpta "hedningar" som lika giltiga och oupplösliga som ett katolskt äktenskap.
Ett äktenskap mellan en döpt och en odöpt är däremot giltigt men inte oupplösligt, och ett äktenskap ingått av en döpt katolik utanför RKK och utan dispens är helt ogiltigt.
Om den döpte omgifte "Pelle" får för sig att konvertera bör han alltså lämpligen ha sett till att den första frun var antingen odöpt eller, ännu bättre, avfallen katolik. Det gäller att planera i tid... :-)
D
Aha, på så vis.
Dessa regler blir tyvärr till dubbelmoral - ska folk behöva "äktenskapsplanera" för att bli katoliker?
Är någon (en man) präst och gift gäller det i dubbel bemärkelse - då kan han konvertera och få fortsätta som gift präst.
Det blir orättvist mot "infödda" katolska präster...
Jag tycker mig för övrigt märka en ökning av samboförhållanden som går över i äktenskap - efter andra eller tredje barnet. Då är paren tydligen tillräckligt säkra på att det ska hålla - först då gifter de sig...
De flesta katoliker numera lär visst bo ihop innan de gifter sig.
Samboförhållanden är kanske att ses som en nutida utdragen förlovningstid...? Eller ett "halväktenskap" - med en dörr på glänt.
Tänker högt.
Charlotte
Skicka en kommentar