25 feb. 2010

Testinlägg

Bloggen startades som ett svar på "klimatskeptikernas" spridande av missuppfattningar, desinformation och rena lögner kring global uppvärmning och forskning.

Syftet är att sprida kunskap i klimatvetenskapliga frågor kring global uppvärmning och tillhörande klimatförändringar genom att ta upp intressanta, viktiga och omdebatterade ämnen.

Vi har en modereringspolicy för kommentarer. Vi uppskattar att du läser den innan du kommenterar. Tack!

För allmänna frågor eller åsikter hänvisas till de öppna trådarna.

Du kan kontakta oss via e-post på adressen: uppsalainitiativet@gmail.com



14 feb. 2010

Samspel galore - Bloomfield & Kooper

Börjar måndagen med lite varma rekommendationer på Chicago-blues, som annars inte på något vis varit en favoritgenre ("...nämen hörni, ska vi dista dom här gitarrerna ännu mer, så att det blir utomjordiskt skevt?" "Ja, jo, det blir lagom"), men Mike Bloomfield får mig att göra sällsynta undantag. Måste vara rena rock n roll-känslan för en solist att ha en stensäker pianist/organist som kompar henom. Vilken gåva. Bloomfield låter superduper tillsammans med keyboardisten, så pass att jag var tvungen att googla reda på namnet på virtuosen ifråga: Al Kooper. Ska jag lägga på minnet att han heter.


Ena underverket heter WDIA (eller ibland Memphis Radio Blues) (finns f n bara på Spotify på nätet)

...& en skön bit på youtube: Albert's Shuffle
(Kooper kommer igång på allvar vid tiden 3.15 ungefär)


Ha en finfin vecka

Samspel galore - Bloomfield & Kooper

Börjar måndagen med lite varma rekommendationer på Chicago-blues, som annars inte på något vis varit en favoritgenre ("...nämen hörni, ska vi dista dom här gitarrerna ännu mer, så att det blir utomjordiskt skevt?" "Ja, jo, det blir lagom"), men Mike Bloomfield får mig att göra sällsynta undantag. Måste vara rena rock n roll-känslan för en solist att ha en stensäker pianist/organist som kompar henom. Vilken gåva. Bloomfield låter superduper tillsammans med keyboardisten, så pass att jag var tvungen att googla reda på namnet på virtuosen ifråga: Al Kooper. Ska jag lägga på minnet att han heter.


Ena underverket heter WDIA (eller ibland Memphis Radio Blues) (finns f n bara på Spotify på nätet)

...& en skön bit på youtube: Albert's Shuffle
(Kooper kommer igång på allvar vid tiden 3.15 ungefär)


Ha en finfin vecka

Hann tyvärr inte med ugglornas flykt....

....denna vecka som jag lovade, så jag får ta upp mysteriet om ett par dagar istället. Hoppas ni haft en sjysst Alla hjärtans dag idag!

mvh
/z

Hann tyvärr inte med ugglornas flykt....

....denna vecka som jag lovade, så jag får ta upp mysteriet om ett par dagar istället. Hoppas ni haft en sjysst Alla hjärtans dag idag!

mvh
/z

7 feb. 2010

Välj första (enda) långa artikeln för veckan - aerodynamik eller aerodynamik?

Vet inte om jag hinner skriva två längre intressanta artiklar i denna vecka, men i alla fall en. Vad vill ni helst läsa om:

En utredning om humlans vingar och hur den flyger, samt varför folk tror att vetenskapen inte kan beskriva denna flykt
eller
Hur ugglor kan flyga så pass tyst som de gör






Ifall det blir jämnt utslag mellan rösterna, får jag välja fyndigaste/intressantaste

motiveringarna

Välj första (enda) långa artikeln för veckan - aerodynamik eller aerodynamik?

Vet inte om jag hinner skriva två längre intressanta artiklar i denna vecka, men i alla fall en. Vad vill ni helst läsa om:

En utredning om humlans vingar och hur den flyger, samt varför folk tror att vetenskapen inte kan beskriva denna flykt
eller
Hur ugglor kan flyga så pass tyst som de gör






Ifall det blir jämnt utslag mellan rösterna, får jag välja fyndigaste/intressantaste

motiveringarna

4 feb. 2010

...plötslig tystnad som förvirrar...

Har ni varit med om någon mystisk person någon gång, som plötsligt drar sig bort från er helt, och ni inte har någon aning om vad som har hänt?

I närheten av jobbet/i anslutning, har jag ofta stött på en trevlig tjej från Iran (utbytesstudent, söker forskartjänst inom astronomi), vi fikade ofta när vi råkade ha fått syn på varandra, och det var några minuters ledig tid, kanske två gånger i veckan, vid kaffeautomaten, samt åt mat vi hade med oss. Talade hela tiden engelska med varandra. Hon berättade ofta att hon var så lycklig över att få träffa en troende människa i Sverige, vilket hon nästan trodde var omöjligt, vi filosoferade kring universum och allt, kring vetenskapliga nya upptäckter, främst inom astronomi och universums eventuella form, kvantmekanik, jag hjälpte henne med ett par statistikuppgifter hon hade, med att snabbt förklara Kolgomorov-Smirnov-test. Med att rita grafer bl a. Hon anmälde ofta att hon ville hälsa på i min kyrkokör, men det har inte blivit av att hon kommit, jag talade med vår kantor om det var ok att en muslim kom, en muslim som inte bär slöja, så det lär inte se kontroversiellt ut i kyrkan. Jag förklarade att hon ville ha ett religiöst ställe att besöka och inte hade känt sig riktigt välkommen ännu i moskén, när hon åkte dit till Malmö. "javisst, inga problem! din väninna är såklart välkommen". Lite genant var det att hon aldrig dök upp eller följde med då det kom till kritan och klockan hade blivit halv sju. Bara några timmar tidigare hade det låtit: "I really don't want to miss your choir tonight! Can i come with you?" Hände säkert tolv-femton gånger under år 2009.

Vi talade ofta om förra årets upplopp i hennes hemland, efter det överraskande parlamentsvalet, om hennes mamma, om persiska språket, vi var två tjejer, en kanadensiska och jag, som ibland satt och tröstade iranskan när det var som mest kris med familjerelationer och ekonomi och allt. Om hon någonsin skulle få träffa någon svensk kille att leva med, etc.

Plötsligt några veckor före jul, slutade hon tala med mig, såg lite uttråkad, irriterad ut när hon såg mig, när jag hälsade, gick förbi, sade hon och hennes sällskap visserligen 'Hi' kort, men det var allt. Jag kände på mig att något var fel, och började rannsaka mig själv. Vad kan jag ha gjort för fel? minns inte att jag någonsin sagt något konstigt till henne och verkligen inte om henne, till andra. Vad gjorde jag för fel? Det hela upplevdes aningen overkligt

Det lite snöpliga är att jag inte har någon rätt att be om en förklaring, vi är inte gamla vänner eller så, så jag har endast skickat en fråga om detta på sms och per epost. kanske har hon fått höra någon missuppfattning om mig? Ringer inte, för hon svarade inte ofta på telefon förr (när jag ringde upp en gång i veckan), så det skulle nog verkligen inte bli något svar nu heller. Går inte heller fram till henne och frågar, dels eftersom hon undviker mig, och dels eftersom jag inte vill vara påhängsen på en person som trots allt är en främling (vi har inte träffats på fritiden någon enda gång hittills trots att vi talat med varandra ett otal gånger under förra året). Dessutom har det framkommit av tidigare samtal att hon inte riktigt vågar säga nej till människor och är mycket känslig för folk som tar upp hennes tid på olika sätt. Väldigt hjärtlig och pratig, men kan kanske egentligen inte ta, om någon annan är det tillbaka, ens lite grann?

Men visst är situationen förvirrande, man undrar ju hur det är med henne också. )-:

Nåväl, jag hoppas i varje fall att hon mår bra av att få bli lämnad helt i fred av mig, ifall hon av någon anledning upplevde mig som för mycket (normalt brukar folk påstå att de hör alldeles för lite från mig). Kanske är det svårt att rakt ut säga till en medmänniska att "Jag har tröttnat lite på dig nu, tyvärr".

Hmm...undrar varför jag reflekterat så pass mycket över den här historien som jag har, trots att jag har andra individer att umgås med i vardagen. Varför ger man oåtkomliga personer med vaga motstridiga meddelanden, en så stor del av sina funderingar, egentligen?

...plötslig tystnad som förvirrar...

Har ni varit med om någon mystisk person någon gång, som plötsligt drar sig bort från er helt, och ni inte har någon aning om vad som har hänt?

I närheten av jobbet/i anslutning, har jag ofta stött på en trevlig tjej från Iran (utbytesstudent, söker forskartjänst inom astronomi), vi fikade ofta när vi råkade ha fått syn på varandra, och det var några minuters ledig tid, kanske två gånger i veckan, vid kaffeautomaten, samt åt mat vi hade med oss. Talade hela tiden engelska med varandra. Hon berättade ofta att hon var så lycklig över att få träffa en troende människa i Sverige, vilket hon nästan trodde var omöjligt, vi filosoferade kring universum och allt, kring vetenskapliga nya upptäckter, främst inom astronomi och universums eventuella form, kvantmekanik, jag hjälpte henne med ett par statistikuppgifter hon hade, med att snabbt förklara Kolgomorov-Smirnov-test. Med att rita grafer bl a. Hon anmälde ofta att hon ville hälsa på i min kyrkokör, men det har inte blivit av att hon kommit, jag talade med vår kantor om det var ok att en muslim kom, en muslim som inte bär slöja, så det lär inte se kontroversiellt ut i kyrkan. Jag förklarade att hon ville ha ett religiöst ställe att besöka och inte hade känt sig riktigt välkommen ännu i moskén, när hon åkte dit till Malmö. "javisst, inga problem! din väninna är såklart välkommen". Lite genant var det att hon aldrig dök upp eller följde med då det kom till kritan och klockan hade blivit halv sju. Bara några timmar tidigare hade det låtit: "I really don't want to miss your choir tonight! Can i come with you?" Hände säkert tolv-femton gånger under år 2009.

Vi talade ofta om förra årets upplopp i hennes hemland, efter det överraskande parlamentsvalet, om hennes mamma, om persiska språket, vi var två tjejer, en kanadensiska och jag, som ibland satt och tröstade iranskan när det var som mest kris med familjerelationer och ekonomi och allt. Om hon någonsin skulle få träffa någon svensk kille att leva med, etc.

Plötsligt några veckor före jul, slutade hon tala med mig, såg lite uttråkad, irriterad ut när hon såg mig, när jag hälsade, gick förbi, sade hon och hennes sällskap visserligen 'Hi' kort, men det var allt. Jag kände på mig att något var fel, och började rannsaka mig själv. Vad kan jag ha gjort för fel? minns inte att jag någonsin sagt något konstigt till henne och verkligen inte om henne, till andra. Vad gjorde jag för fel? Det hela upplevdes aningen overkligt

Det lite snöpliga är att jag inte har någon rätt att be om en förklaring, vi är inte gamla vänner eller så, så jag har endast skickat en fråga om detta på sms och per epost. kanske har hon fått höra någon missuppfattning om mig? Ringer inte, för hon svarade inte ofta på telefon förr (när jag ringde upp en gång i veckan), så det skulle nog verkligen inte bli något svar nu heller. Går inte heller fram till henne och frågar, dels eftersom hon undviker mig, och dels eftersom jag inte vill vara påhängsen på en person som trots allt är en främling (vi har inte träffats på fritiden någon enda gång hittills trots att vi talat med varandra ett otal gånger under förra året). Dessutom har det framkommit av tidigare samtal att hon inte riktigt vågar säga nej till människor och är mycket känslig för folk som tar upp hennes tid på olika sätt. Väldigt hjärtlig och pratig, men kan kanske egentligen inte ta, om någon annan är det tillbaka, ens lite grann?

Men visst är situationen förvirrande, man undrar ju hur det är med henne också. )-:

Nåväl, jag hoppas i varje fall att hon mår bra av att få bli lämnad helt i fred av mig, ifall hon av någon anledning upplevde mig som för mycket (normalt brukar folk påstå att de hör alldeles för lite från mig). Kanske är det svårt att rakt ut säga till en medmänniska att "Jag har tröttnat lite på dig nu, tyvärr".

Hmm...undrar varför jag reflekterat så pass mycket över den här historien som jag har, trots att jag har andra individer att umgås med i vardagen. Varför ger man oåtkomliga personer med vaga motstridiga meddelanden, en så stor del av sina funderingar, egentligen?

2 feb. 2010

Günter utforskar sociala öknar

Det kanske är lite väl lättköpt inom avdelningen seriöst bloggande, att hylla dem som är kända för att vara mest korrekta, stå på de utsattas sida, de fattigas, göra riskfyllda undersökningar om deras liv, kolla hur vi människor egentligen beter oss mot varandra i vardagen, etc. Men jag struntar i att jag är vanlig nu och säger Grattis, journalisten Günter Wallraff! till en lång fantastisk karriär hittills.

Hans senaste gig innebar tydligen att han reste runt i Tyskland målad som svarthyad. Dessförinnan höll han på att frysa ihjäl på vintern som "hemlös" sovandes i för klen ryggsäck.
Ur DN.se-s artikel:

Frågan är varför Günter Wallraff frivilligt utsätter sig för detta. Han skulle ju kunna vila på sina lagrar och leva ett gott liv som ekonomiskt oberoende.

– Att upphöra vore ett svek mot dem jag har engagerat mig för och mot alla dem som hjälpt mig, säger han.

Han tillägger att det inte är något vanligt yrke han ägnar sig åt, medger att det gränsar till besatthet.

– Det är också roligt, det handlar om äventyrslust. Andra utforskar öknar eller bestiger berg, jag utforskar sociala öknar, säger han.

Günter utforskar sociala öknar

Det kanske är lite väl lättköpt inom avdelningen seriöst bloggande, att hylla dem som är kända för att vara mest korrekta, stå på de utsattas sida, de fattigas, göra riskfyllda undersökningar om deras liv, kolla hur vi människor egentligen beter oss mot varandra i vardagen, etc. Men jag struntar i att jag är vanlig nu och säger Grattis, journalisten Günter Wallraff! till en lång fantastisk karriär hittills.

Hans senaste gig innebar tydligen att han reste runt i Tyskland målad som svarthyad. Dessförinnan höll han på att frysa ihjäl på vintern som "hemlös" sovandes i för klen ryggsäck.
Ur DN.se-s artikel:

Frågan är varför Günter Wallraff frivilligt utsätter sig för detta. Han skulle ju kunna vila på sina lagrar och leva ett gott liv som ekonomiskt oberoende.

– Att upphöra vore ett svek mot dem jag har engagerat mig för och mot alla dem som hjälpt mig, säger han.

Han tillägger att det inte är något vanligt yrke han ägnar sig åt, medger att det gränsar till besatthet.

– Det är också roligt, det handlar om äventyrslust. Andra utforskar öknar eller bestiger berg, jag utforskar sociala öknar, säger han.

28 jan. 2010

Ett kryphål in till himmelriket? Halka in på ett bananskal?

Debattören Filippa är en skojig typ (ofta kan man få skrattkramp av vad hon åstadkommer i författarväg). Ett av hennes alster är dock även lite allvarligt vad gäller livsåskådning och intellekt, med en klar liten pik. Efter många minuter av skrattgråt blev jag tvungen att tänka efter lite. Hennes inlägg börjar så här:

"Jag har möjligen hittat ett kryphål in i himmelriket även åt intellektuellt hederliga människor! Det kan vara för bra för att vara sant, men just nu känns det som ett sensationellt teologiskt rön. Jag tänkte därför höra framförallt med er kristna som redan innan ni dött tror hej vilt, för att se om jag kan ha kommit något revolutionerande på spåren...."

Säg mig, tycker ni att ovanstående ironi innehåller någon form av halmgubbeattackering? Slåss Filippa mot väderkvarnar? Eller säger en hel del kristna att man inte kommer till himlen om man inte tror på Gud?

*slår upp stället där tvivlande lärjungen Tomas ber om att få känna på såren i Jesu hand, efter korset, för att förvissa sig om att han verkligen uppstått från döden, att det verkligen är Jesus som han pratar med* (Joh: 20:24)
Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Kan tänkas att många tolkar den sista meningen med 'salig' som att andra inte kan bli frälsta, men jag får för mig att det inte är så Jesus menar.

Egentligen ser jag att Filippa även tar upp frågan om huruvida det är intellektuellt hederligt att tro på något man inte "sett direkt", eller kan formulera förnuftiga skäl för (som ateisten går med på), men det får bli överkurs att ta upp det också, för den som kommenterar här nedan.


Ps. lästips: Sleepaz: Frälst genom tro?

Ett kryphål in till himmelriket? Halka in på ett bananskal?

Debattören Filippa är en skojig typ (ofta kan man få skrattkramp av vad hon åstadkommer i författarväg). Ett av hennes alster är dock även lite allvarligt vad gäller livsåskådning och intellekt, med en klar liten pik. Efter många minuter av skrattgråt blev jag tvungen att tänka efter lite. Hennes inlägg börjar så här:

"Jag har möjligen hittat ett kryphål in i himmelriket även åt intellektuellt hederliga människor! Det kan vara för bra för att vara sant, men just nu känns det som ett sensationellt teologiskt rön. Jag tänkte därför höra framförallt med er kristna som redan innan ni dött tror hej vilt, för att se om jag kan ha kommit något revolutionerande på spåren...."

Säg mig, tycker ni att ovanstående ironi innehåller någon form av halmgubbeattackering? Slåss Filippa mot väderkvarnar? Eller säger en hel del kristna att man inte kommer till himlen om man inte tror på Gud?

*slår upp stället där tvivlande lärjungen Tomas ber om att få känna på såren i Jesu hand, efter korset, för att förvissa sig om att han verkligen uppstått från döden, att det verkligen är Jesus som han pratar med* (Joh: 20:24)
Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Kan tänkas att många tolkar den sista meningen med 'salig' som att andra inte kan bli frälsta, men jag får för mig att det inte är så Jesus menar.

Egentligen ser jag att Filippa även tar upp frågan om huruvida det är intellektuellt hederligt att tro på något man inte "sett direkt", eller kan formulera förnuftiga skäl för (som ateisten går med på), men det får bli överkurs att ta upp det också, för den som kommenterar här nedan.


Ps. lästips: Sleepaz: Frälst genom tro?

25 jan. 2010

SMHI glömmer att det gör ont att träffas av små kristaller ("småspik") /kalla mikrovattendroppar

Det har visst blossat upp någon typ av debatt och myt-avfärdande från bestämda meteorologer om att en viss minus-temperatur känns kallare i Skåne än norrut.

SMHI och Pär Holmgren erkänner visserligen att det oftare blåser här nere i samband med kyla, luft som rör på sig tenderar att dra iväg den runt huden uppvärmda luften, men han säger samtidigt att den extra luftfuktighet vi har härnere inte ger nämnvärt större värmeledningsförmåga för luften (värme som leds bort från huden). ...ja, ja...det stämmer säkert

Men jag menar att SMHI hursomhelst missar en viktig aspekt. När man säger att det "känns kallare" i söder så menar man "Det-gör-mer-ont-i-huden" vilket nog beror på att man (ansiktet, händerna) träffas av "småspik" hela tiden, dvs små små små iskristaller eller kalla små små vattendroppar (mer vattenånga/frusna miskroskopiska vattendroppar/iskristaller i luften) som man behöver omvandla till ånga igen, vilket kräver energi. Ju fler kalla droppar/kristaller som träffar huden per sekund, desto jobbigare upplevelse.

Samma temperatur i syd är "mer obehaglig".

Pär H i Aftonbladet, Aftonbladet (läsarna om sina upplevelser), Sydsvenskan,

Scienceforums: Why does wet cold air feel so much colder than dry cold air?


Ps. Marcus S uttrycker liknande fast på ett utförligt sätt, det är svårare för kroppen att värma upp/kyla ner fast material med högt energiinnehåll, än löst/mjukt material som har lågt energiinnehåll. Det kostar energi för kroppen att omvandla det kalla vattnet från vattendroppar till ånga (och från is till vatten). Han tar upp ett analogt exempel med en ugn. Man blir klart mer bränd av att röra vid heta stålgallret än av att röra vid det heta brödet (eller luften) i ugnen.

SMHI glömmer att det gör ont att träffas av små kristaller ("småspik") /kalla mikrovattendroppar

Det har visst blossat upp någon typ av debatt och myt-avfärdande från bestämda meteorologer om att en viss minus-temperatur känns kallare i Skåne än norrut.

SMHI och Pär Holmgren erkänner visserligen att det oftare blåser här nere i samband med kyla, luft som rör på sig tenderar att dra iväg den runt huden uppvärmda luften, men han säger samtidigt att den extra luftfuktighet vi har härnere inte ger nämnvärt större värmeledningsförmåga för luften (värme som leds bort från huden). ...ja, ja...det stämmer säkert

Men jag menar att SMHI hursomhelst missar en viktig aspekt. När man säger att det "känns kallare" i söder så menar man "Det-gör-mer-ont-i-huden" vilket nog beror på att man (ansiktet, händerna) träffas av "småspik" hela tiden, dvs små små små iskristaller eller kalla små små vattendroppar (mer vattenånga/frusna miskroskopiska vattendroppar/iskristaller i luften) som man behöver omvandla till ånga igen, vilket kräver energi. Ju fler kalla droppar/kristaller som träffar huden per sekund, desto jobbigare upplevelse.

Samma temperatur i syd är "mer obehaglig".

Pär H i Aftonbladet, Aftonbladet (läsarna om sina upplevelser), Sydsvenskan,

Scienceforums: Why does wet cold air feel so much colder than dry cold air?


Ps. Marcus S uttrycker liknande fast på ett utförligt sätt, det är svårare för kroppen att värma upp/kyla ner fast material med högt energiinnehåll, än löst/mjukt material som har lågt energiinnehåll. Det kostar energi för kroppen att omvandla det kalla vattnet från vattendroppar till ånga (och från is till vatten). Han tar upp ett analogt exempel med en ugn. Man blir klart mer bränd av att röra vid heta stålgallret än av att röra vid det heta brödet (eller luften) i ugnen.

23 jan. 2010

Om att gå emot majoritetens åsikter

David skriver om flockmentalitet och att man kan bli misstänksam om "alla tror samma sak"; man ska vara vaksam mot det som "alla" menar är sant. I många fall är detta nog ett vettigt råd.

Fast jag undrar, lite vid sidan om: Vad tycker ni gäller vid obalans i bildningen, angående vetenskapliga komplicerade teorier? Om en klar majoritet av forskarsamhället anser att teori X stämmer, och man själv inte har någon utbildning eller insatthet inom området ifråga:

Ska man då inte anta denna teori själv, för att/trots att, konsensus håller på den? Bör man säga att man inte vet om man tror att X stämmer? Är det mest hederligt?

Eller borde man anta ståndpunkten X (t ex att rumtiden är krökt) tills vidare, just pga en klar majoritet som är insatta i ämnet hävdar den?


Ps. Som på beställning: Olle Häggström, professor i matematisk statistik, råkar ha skrivit en finfin utredande artikel i vilken han påminner om att ännu bättre än att försöka utreda konsensus, och bland vilken typ av forskare detta råder, är att som oinsatt söka efter vad som publiceras i den vetenskapliga tidskrifts-litteraturen.

Om att gå emot majoritetens åsikter

David skriver om flockmentalitet och att man kan bli misstänksam om "alla tror samma sak"; man ska vara vaksam mot det som "alla" menar är sant. I många fall är detta nog ett vettigt råd.

Fast jag undrar, lite vid sidan om: Vad tycker ni gäller vid obalans i bildningen, angående vetenskapliga komplicerade teorier? Om en klar majoritet av forskarsamhället anser att teori X stämmer, och man själv inte har någon utbildning eller insatthet inom området ifråga:

Ska man då inte anta denna teori själv, för att/trots att, konsensus håller på den? Bör man säga att man inte vet om man tror att X stämmer? Är det mest hederligt?

Eller borde man anta ståndpunkten X (t ex att rumtiden är krökt) tills vidare, just pga en klar majoritet som är insatta i ämnet hävdar den?


Ps. Som på beställning: Olle Häggström, professor i matematisk statistik, råkar ha skrivit en finfin utredande artikel i vilken han påminner om att ännu bättre än att försöka utreda konsensus, och bland vilken typ av forskare detta råder, är att som oinsatt söka efter vad som publiceras i den vetenskapliga tidskrifts-litteraturen.

19 jan. 2010

Bloggvärlden/diskussionsfora vs. katastrofer

Varning: Det här blir lite av ett Svensson-tråkmånsinlägg.

Det har skett en stor förödande jordbävning på Haiti och jag vill förklara lite grann om varför jag som mediaaktör (bloggägare) numera inte brukar beröra sådana ämnen (förutom kanske för att skriva en kort bön för de drabbade, eller en hälsning). Det hela känns nämligen lite kymigt.

En stor del av vårt bloggskrivande här i världen handlar om underhållning, vi vill briljera, vara roliga, humoristiska, intressanta, visa hur duktiga skribenter vi är, ironisera över korkade politiker, korkade myndighetspersoner, korkade filmstjärnor, korkade x, korkade y,....bla bla, berätta om medias dubbelmoral, etc...

...och detta går fint tycker jag, när det handlar om FRAfrågan, om nationalekonomi, om kreationism, om upphovsrätt, skivbolag...tuffa hippa tongångar kryddade med svordomar, man är "ball", "outsider", "kvick"..."har koll på något som politiker borde ha fattat för länge sedan", "Blir hjälteförklarad av våra bloggläsare för att vi skriver så förbenat underhållande och häftigt"....
Let's face it, mycket i bloggvärlden handlar om att det pirrar till av spänning när vi får bekräftelse eller "vinner" en debatt...

Och det är skoj. Men när man kommer till ämnet katastrofer...då går det inte längre för mig...jag skäms för mycket för att skriva något debattinlägg i ämnet Haiti-jordbävningen, använda den som ett slagträ i en diskussion om vem eller vilken grupp som bryr sig mest om de nödställda, om vilken politiker som gjort sämst ifrån sig under hjälparbetet, om vilka charterbolag som fräckt nog har resor till området mitt i stort trauma och svår nöd vägg i vägg...om vilka tokar som sagt elaka saker om haitier....om de dråpliga domedagsprofeterna.


....jag skulle iofs kunna ta upp ämnena, om jag visste att jag gjorde det för att jag verkligen brydde mig om Haitis folk, och inte för att det är ett dramatiskt och tacksamt ämne för tidningar/bloggar etc, där man lätt kan utnyttja katastrofen för att driva igenom en poäng, eller för att få extra många läsare, eller ta chansen att framstå som vass skribent.


Jag skäms för mycket för att debattera om aktuella katastrofer. Jag är inte säker på mina motiv.

Kanske att jag kan göra det några månader efter att de hänt istället.


mvh
/Z


Ps. Detta är inte riktat mot debattörer som känner på sig att de har seriösa avsikter.

Dagen: Märklig polemik i katastrofens spår

Bloggvärlden/diskussionsfora vs. katastrofer

Varning: Det här blir lite av ett Svensson-tråkmånsinlägg.

Det har skett en stor förödande jordbävning på Haiti och jag vill förklara lite grann om varför jag som mediaaktör (bloggägare) numera inte brukar beröra sådana ämnen (förutom kanske för att skriva en kort bön för de drabbade, eller en hälsning). Det hela känns nämligen lite kymigt.

En stor del av vårt bloggskrivande här i världen handlar om underhållning, vi vill briljera, vara roliga, humoristiska, intressanta, visa hur duktiga skribenter vi är, ironisera över korkade politiker, korkade myndighetspersoner, korkade filmstjärnor, korkade x, korkade y,....bla bla, berätta om medias dubbelmoral, etc...

...och detta går fint tycker jag, när det handlar om FRAfrågan, om nationalekonomi, om kreationism, om upphovsrätt, skivbolag...tuffa hippa tongångar kryddade med svordomar, man är "ball", "outsider", "kvick"..."har koll på något som politiker borde ha fattat för länge sedan", "Blir hjälteförklarad av våra bloggläsare för att vi skriver så förbenat underhållande och häftigt"....
Let's face it, mycket i bloggvärlden handlar om att det pirrar till av spänning när vi får bekräftelse eller "vinner" en debatt...

Och det är skoj. Men när man kommer till ämnet katastrofer...då går det inte längre för mig...jag skäms för mycket för att skriva något debattinlägg i ämnet Haiti-jordbävningen, använda den som ett slagträ i en diskussion om vem eller vilken grupp som bryr sig mest om de nödställda, om vilken politiker som gjort sämst ifrån sig under hjälparbetet, om vilka charterbolag som fräckt nog har resor till området mitt i stort trauma och svår nöd vägg i vägg...om vilka tokar som sagt elaka saker om haitier....om de dråpliga domedagsprofeterna.


....jag skulle iofs kunna ta upp ämnena, om jag visste att jag gjorde det för att jag verkligen brydde mig om Haitis folk, och inte för att det är ett dramatiskt och tacksamt ämne för tidningar/bloggar etc, där man lätt kan utnyttja katastrofen för att driva igenom en poäng, eller för att få extra många läsare, eller ta chansen att framstå som vass skribent.


Jag skäms för mycket för att debattera om aktuella katastrofer. Jag är inte säker på mina motiv.

Kanske att jag kan göra det några månader efter att de hänt istället.


mvh
/Z


Ps. Detta är inte riktat mot debattörer som känner på sig att de har seriösa avsikter.

Dagen: Märklig polemik i katastrofens spår

18 jan. 2010

En fråga till internetdebattörer

Vilka är de sämsta mest dråpliga debattknep ni skådat? Utnötande? Luriga?
Min "favorit" är fenomenet att avsluta varje inlägg/kommentar man gör i replikväxlingen med ett frågetecken, vilket får debattmotståndaren att hela tiden känna sig aningen pressad. En riktig fälla. Ingenting gnager så som ett frågetecken riktat mot en själv.

"Du svarade inte på min fråga" låter i allmänhet oskyldigt, man verkar gå fri från alla möjliga trakasserianklagelser, bara man formulerar det man säger som en fråga. "Är det möjligen så att du....?" En förolämpning som avslutas med en punkt kan man skaka av sig, "ja, tro som du vill, andra läsare kommer att se att du är barnslig", men en förolämpning som avslutas med frågetecken...eller en antydan..."det låter som om du ser människor som maskiner"....blir rejält stressande (oavsett om personen ställt frågan på genomtänkta grunder, eller bara för att "trolla"/provocera ett tag/slänga ur sig saker för att retas)...varför är det så?

ok, egentligen anar jag den psykologiska mekanismen bakom provokationen....man känner sig pressad att svara...annars kan andra läsare börja undra varför man inte svarade på frågan om man är stalinist/nazist/kreationist/inte bryr sig om människor/är militant vegan, etc... "Tystnad...aha...kanske visste frågan var den tog?"....etc....

Hoppas att vi i fortsättningen kan undvika att gå på den lätta, och sluta svara på tramsiga "trolliga" frågor som inte har grund, pga oro för vårt anseende, eller vad det nu kan vara.

En fråga till internetdebattörer

Vilka är de sämsta mest dråpliga debattknep ni skådat? Utnötande? Luriga?
Min "favorit" är fenomenet att avsluta varje inlägg/kommentar man gör i replikväxlingen med ett frågetecken, vilket får debattmotståndaren att hela tiden känna sig aningen pressad. En riktig fälla. Ingenting gnager så som ett frågetecken riktat mot en själv.

"Du svarade inte på min fråga" låter i allmänhet oskyldigt, man verkar gå fri från alla möjliga trakasserianklagelser, bara man formulerar det man säger som en fråga. "Är det möjligen så att du....?" En förolämpning som avslutas med en punkt kan man skaka av sig, "ja, tro som du vill, andra läsare kommer att se att du är barnslig", men en förolämpning som avslutas med frågetecken...eller en antydan..."det låter som om du ser människor som maskiner"....blir rejält stressande (oavsett om personen ställt frågan på genomtänkta grunder, eller bara för att "trolla"/provocera ett tag/slänga ur sig saker för att retas)...varför är det så?

ok, egentligen anar jag den psykologiska mekanismen bakom provokationen....man känner sig pressad att svara...annars kan andra läsare börja undra varför man inte svarade på frågan om man är stalinist/nazist/kreationist/inte bryr sig om människor/är militant vegan, etc... "Tystnad...aha...kanske visste frågan var den tog?"....etc....

Hoppas att vi i fortsättningen kan undvika att gå på den lätta, och sluta svara på tramsiga "trolliga" frågor som inte har grund, pga oro för vårt anseende, eller vad det nu kan vara.

7 jan. 2010

Begrepps-analys - vad är det man varnar för, egentligen:

Under de senaste månaderna har jag lagt en hel del tid på miljöbloggande på Uppsalainitiativet, tyckt det varit roligt med att pyssla med att ta reda på varför stratosfären kyls, etc... Under tiden som jag varit frånvarande från det personliga bloggandet, har lite begreppsanalys vuxit fram inom mig. Många konflikter innehåller en stor portion onödiga missförstånd pga att man inte är överens om vad orden betyder, eller tar fel, blandar ihop, och de drabbade känner av det mest (och kan kanske inte heller uttrycka vad som känns fel med uttalandena ifråga.

* Många ateistiska debattörer känner sig hårt och orättvist anklagade då ateistiska regimer som beskrivs t ex är Stalins Sovjet eller Franska revolutionens skräckvälde, etc...

"Ateismen är ju ingen politisk riktning!"

Nä, det är så sant. En ateist har i sig ingenting gemensamt med en totalitär regim.

Vad man kritiserar och varnar för är kanske istället religions-bekämpande/religions-intoleranta regimer. Kanske vill man varna bl a Humanisterna (och bl a Richard Dawkins et al) för ett sluttande plan som kan bli fallet ifall man skulle överdriva kontrollen av religiösa.

I början känns det bra, att förbjuda omskärelse av flickor (gärna av pojkar också, för min del), ge barnen rättigheter, minska kvinnoförtryck. Minska tvångsäktenskap. Låter bra, någonting jag gärna hjälper till med.

"Kyrkklockor låter för högt".... också sant ibland. Att inskränka församlingarna att endast ringa i tio minuter på hela veckan låter dock som lite kontrollsamhälle, tycker jag. Liksom att vilja förbjuda privatskolor med religiös prägel. Att ge arbetsgivare fördomar mot kristna så att de inte anställer dem. Att plötsligt okunnigt påstå att kristna inte skulle vara duktiga vetenskapsmän, när t ex Max Planck och James Maxwell, samt Georges Lemaitre var djupt gudstroende, etc...
(detta vet jag alltså inte om Humanisterna sagt, det är inte riktat till dem, utan det är vad jag hört/läst i debatter om religion). Jag har talat med en del personer som inte sagt någonting alls om sin tro på jobbet, av rädsla för att bli petade.
Allt detta slår mot troende medborgares integritet.

Etc. (detaljerna kan diskuteras fram och tillbaka, men man anar säkert att någonstans går det för långt, mer och mer åt Storebror-hållet)

Det är alltså regeringar och samhällssystem som försöker skriva folk på näsan om vad de ska tro och inte tro som kan ge totalitaritetsproblem/risk för angivar-samhälle (gäller såväl religionsbekämpande som t ex katolska/protestantiska regimer i historien som gjort livet svårt för andra läger). Obs. Om man jämför regimer som förbjudit gudstro med dem som förbjudit alla religioner utom en, så verkar de förra ha "aningens" fler avrättade oliktänkande och oliktänkande fängelsekunder.

Naturligtvis inte ateistiska (eller kristna) regeringsmedlemmar eller riksdagsmän i sig.

En sekulär regim är inte samma sak som en trosintolerant.
Trosintoleranta personer är endast en delmängd av ateisterna.



Ps. Beklagar verkligen att Zoltan känner att han behöver lägga ner sitt bloggande, samt att Johan S lagt sitt på is. men men...hoppas man får träffa dem offline snart, vilket är mer äkta vara än nätet.

Begrepps-analys - vad är det man varnar för, egentligen:

Under de senaste månaderna har jag lagt en hel del tid på miljöbloggande på Uppsalainitiativet, tyckt det varit roligt med att pyssla med att ta reda på varför stratosfären kyls, etc... Under tiden som jag varit frånvarande från det personliga bloggandet, har lite begreppsanalys vuxit fram inom mig. Många konflikter innehåller en stor portion onödiga missförstånd pga att man inte är överens om vad orden betyder, eller tar fel, blandar ihop, och de drabbade känner av det mest (och kan kanske inte heller uttrycka vad som känns fel med uttalandena ifråga.

* Många ateistiska debattörer känner sig hårt och orättvist anklagade då ateistiska regimer som beskrivs t ex är Stalins Sovjet eller Franska revolutionens skräckvälde, etc...

"Ateismen är ju ingen politisk riktning!"

Nä, det är så sant. En ateist har i sig ingenting gemensamt med en totalitär regim.

Vad man kritiserar och varnar för är kanske istället religions-bekämpande/religions-intoleranta regimer. Kanske vill man varna bl a Humanisterna (och bl a Richard Dawkins et al) för ett sluttande plan som kan bli fallet ifall man skulle överdriva kontrollen av religiösa.

I början känns det bra, att förbjuda omskärelse av flickor (gärna av pojkar också, för min del), ge barnen rättigheter, minska kvinnoförtryck. Minska tvångsäktenskap. Låter bra, någonting jag gärna hjälper till med.

"Kyrkklockor låter för högt".... också sant ibland. Att inskränka församlingarna att endast ringa i tio minuter på hela veckan låter dock som lite kontrollsamhälle, tycker jag. Liksom att vilja förbjuda privatskolor med religiös prägel. Att ge arbetsgivare fördomar mot kristna så att de inte anställer dem. Att plötsligt okunnigt påstå att kristna inte skulle vara duktiga vetenskapsmän, när t ex Max Planck och James Maxwell, samt Georges Lemaitre var djupt gudstroende, etc...
(detta vet jag alltså inte om Humanisterna sagt, det är inte riktat till dem, utan det är vad jag hört/läst i debatter om religion). Jag har talat med en del personer som inte sagt någonting alls om sin tro på jobbet, av rädsla för att bli petade.
Allt detta slår mot troende medborgares integritet.

Etc. (detaljerna kan diskuteras fram och tillbaka, men man anar säkert att någonstans går det för långt, mer och mer åt Storebror-hållet)

Det är alltså regeringar och samhällssystem som försöker skriva folk på näsan om vad de ska tro och inte tro som kan ge totalitaritetsproblem/risk för angivar-samhälle (gäller såväl religionsbekämpande som t ex katolska/protestantiska regimer i historien som gjort livet svårt för andra läger). Obs. Om man jämför regimer som förbjudit gudstro med dem som förbjudit alla religioner utom en, så verkar de förra ha "aningens" fler avrättade oliktänkande och oliktänkande fängelsekunder.

Naturligtvis inte ateistiska (eller kristna) regeringsmedlemmar eller riksdagsmän i sig.

En sekulär regim är inte samma sak som en trosintolerant.
Trosintoleranta personer är endast en delmängd av ateisterna.



Ps. Beklagar verkligen att Zoltan känner att han behöver lägga ner sitt bloggande, samt att Johan S lagt sitt på is. men men...hoppas man får träffa dem offline snart, vilket är mer äkta vara än nätet.

1 jan. 2010

En liten blänkare på decenniets första dag

"Argh, inte nog med att hon inte pallat skriva ett enda inlägg här på sin kristna blogg under minst ett halvår, nu är hon dessutom medlem i Humanisternas blogg! Nä nu!"

Om man tittar i min profil kan man för närvarande se att jag är medlem i Humanistbloggen, men lugn kära läsare,
jag är endast med tillfälligt för att piffa upp dess layout lite grann. Några av Humanisterna och jag är engagerade i samma miljöblogg Uppsalainitiativet (visdom kan komma från alla möjliga föreningar, och i frågan om global uppvärmning råkar dessa herrar och jag vara i högsta grad överens), och jag har genom denna kontakt blivit ombedd att fixa till några rent estetiska detaljer, vilket jag gärna hjälper till med.

Gott nytt år på er allihop (-:

/Z

Uppdatering: För allmän beskådan: en skärmbild av Humanistbloggen i ny version

En liten blänkare på decenniets första dag

"Argh, inte nog med att hon inte pallat skriva ett enda inlägg här på sin kristna blogg under minst ett halvår, nu är hon dessutom medlem i Humanisternas blogg! Nä nu!"

Om man tittar i min profil kan man för närvarande se att jag är medlem i Humanistbloggen, men lugn kära läsare,
jag är endast med tillfälligt för att piffa upp dess layout lite grann. Några av Humanisterna och jag är engagerade i samma miljöblogg Uppsalainitiativet (visdom kan komma från alla möjliga föreningar, och i frågan om global uppvärmning råkar dessa herrar och jag vara i högsta grad överens), och jag har genom denna kontakt blivit ombedd att fixa till några rent estetiska detaljer, vilket jag gärna hjälper till med.

Gott nytt år på er allihop (-:

/Z

Uppdatering: För allmän beskådan: en skärmbild av Humanistbloggen i ny version
eXTReMe Tracker