David skriver om flockmentalitet och att man kan bli misstänksam om "alla tror samma sak"; man ska vara vaksam mot det som "alla" menar är sant. I många fall är detta nog ett vettigt råd.Fast jag undrar, lite vid sidan om: Vad tycker ni gäller vid obalans i bildningen, angående vetenskapliga komplicerade teorier? Om en klar majoritet av forskarsamhället anser att teori X stämmer, och man själv inte har någon utbildning eller insatthet inom området ifråga:
Ska man då inte anta denna teori själv, för att/trots att, konsensus håller på den? Bör man säga att man inte vet om man tror att X stämmer? Är det mest hederligt?
Eller borde man anta ståndpunkten X (t ex att rumtiden är krökt) tills vidare, just pga en klar majoritet som är insatta i ämnet hävdar den?
Ps. Som på beställning: Olle Häggström, professor i matematisk statistik, råkar ha skrivit en finfin utredande artikel i vilken han påminner om att ännu bättre än att försöka utreda konsensus, och bland vilken typ av forskare detta råder, är att som oinsatt söka efter vad som publiceras i den vetenskapliga tidskrifts-litteraturen.
19 kommentarer:
Härligt att se en ugglebild här igen!
Man ska nog vara försiktig med att slå fast åsikter och sanningar. Det gäller även forskare. Och något expertstyre vill jag inte veta av.
Trevlig söndag!
Johan, tack för det coola julkortet vi fick!
wikimedia commons har kvalitet på vissa fågelbilder, jeez, vad mysigt det kan bli.
Jag är förresten glad, å dina vägnar, att du fick tillfälle att säga det du ville säga om forskare här ovan i din kommentar, även fast det inte var just den frågan jag ställde i inlägget ;-)
mvh
/z
Det är bara precis sorgligt när folk ska misstro allting som expertis säger och proklamera "tänk själv!". De blandar samman kritiskt tänkande med hybris. De tror att allt vetenskapligt kan reduceras till enkel populärvetenskaplig retorik.
Faktum ÄR ju att enorma mängder av teorier inom vetenskapen är så svåra att förstå till fullo om man inte är utbildad expert inom ämnet att en viss portion auktoritetsrespekt är ett måste i livet. Om 99% av alla fysikexperter säger att X inom fysik troligen är sant, då är X inom fysiken troligen sant. Den som inte kan acceptera det och tror att den "kan tänka bäst själv" i alla läger förstår verkligen inget alls om vetenskap, eller därmed verkligheten.
Sen finns det såklart frågor där man inte kan vara expert i, mer än skenbart. Men vetenskapliga frågor är ytterst sällan sådana. Det finns dock vetenskapliga frågor som är komplexa med olika delar. Man kan visst vara expert i tex livets uppkomst, utan att vi för den delen har ett 100% säkert svar på frågan för man kan vara expert på någon av de variabler som finns, tex de paleontologiska bevisen eller mikrobiololgi.
Det är bara precis sorgligt när folk ska misstro allting som expertis säger och proklamera "tänk själv!". De blandar samman kritiskt tänkande med hybris. De tror att allt vetenskapligt kan reduceras till enkel populärvetenskaplig retorik.
på pricken
"Tänk själv" kan funka väldigt bra för att klura fram nya hypoteser, uppfinningar och frön till nya teorier,
men "Tänk själv" fungerar inte alls lika bra för att avgöra huruvida en viss komplex, mång-parametrad vedertagen teori X är sann eller inte.
Det är alldeles för många variabler inblandade, som de insatta är medvetna om, men som man inte tänker på själv.
Skrivbordsresonerandet/-filosoferandet drar oftast mot en överdriven förenkling (och osäkerhet. och ibland rädsla) i funderingarna kring teorin samt en lite barnslig skepticism som egentligen borde kallas solipsism, i vissa fall.
mvh
/z
Återigen bra frågeställning. Kul att du fått lite mer fart på bloggandet! :)
Jag håller i stort med Geobastard. Att tänka själv låter förvisso fint, men man bör inte överskatta sin egen förmåga. The Arrogance of Ignorance är en förrädisk fälla. Samtidigt ska man inte blint följa varenda konsensus utan vidare. Kanske (eller rättare sagt - med största sannolikhet) har man inte själv kompetens till att bedöma alla frågor, men det finns alltid andra som är mer insatta. Sedan har man även litteraturen att kolla på. Men för att bedöma allt detta krävs en viss kunskap och förståelse. Har man inte det ska man nog låta bli att yttra sig allt för självsäkert.
Själv är jag extra försiktig med ämnen jag är dåligt insatt i. När det finns en gedigen konsensus i någon vetenskaplig fråga förutsätter jag att denna uppfattning med hög sannolikhet är välgrundad. Men jag skulle inte personligen gå in i en sådan debatt då jag i princip bara skulle ha auktoritetsargument att ta till. Bl a därför skriver jag väldigt lite om vissa ämnen på min blogg.
Z,
Är en teori mer "korrekt" för att många stödjer den? Är vetenskap verkligen en demokratisk process?
Vi behöver alltid förklaringsmodeller, men måste också alltid erkänna att dessa är och förblir just modeller! Vetenskapliga modeller måste alltid få ifrågasättas och omprövas - det är ju vetenskapens motor!
Jag reagerar mycket starkt på begrepp som "sanning" i vetenskapliga sammanhang - utanför matematiken och logiken borde då alla varningsklockor dåna!
Zoltan, fast jag talar om en specifik situation i mitt inlägg, något som endast Geobastard verkar ha noterat.
Min frågeställning är specifik.
Är det intellektuellt hederligt av en ickeinsatt person att säga att h*n inte har en aning om huruvida h*n ska tro att relativitetsteorin stämmer? När h*n samtidigt är medveten om att de allra flesta vetenskapliga tidningsartiklar stödjer teorin i fråga?
(vi stipulerar alltså en person som inte har möjlighet att kolla upp formlerna och experimentförloppen, för att h*n aldrig studerat fysik)
mvh
/z
Pekka
När det finns en gedigen konsensus i någon vetenskaplig fråga förutsätter jag att denna uppfattning med hög sannolikhet är välgrundad. Men jag skulle inte personligen gå in i en sådan debatt då jag i princip bara skulle ha auktoritetsargument att ta till.
precis så där resonerar jag också.
mvh
/Z
@Z,
Ja, jag tycker det är hederligt att få vara skeptisk och bilda sig en egen uppfattning.
Det bästa är att utveckla något trovärdigare förslag, än att kanske enbart avfärda andras.
Nu undrar jag: hur kul vore det om alla tyckte som "expertmajoriteten"?
Ja, jag tycker det är hederligt att få vara skeptisk och bilda sig en egen uppfattning.
precis, om man har möjlighet att kolla upp vad teorierna säger, och ta ställning till dem. Då är det bäst att göra det, analysera, etc...
Vad skulle du svara ditt barn, säg...sju år gammalt... om du själv bara var grundskoleutbildad, och H*n frågade om du trodde på relativitetsteorin?
Problemet är att det krävs en viss förståelse för vetenskap innan man ens förstår vad en konsensus är och hur sådana uppstår. För att sedan förstå värdet i en sådan konsensus måste man ha lite grepp om den vetenskapliga metodikens natur.
Frågan om intellektuell hederlighet blir fullt relevant först när ovanstående "krav" uppfyllts. Att mindre insatta individer struntar i konsensusuppfattningar är förståeligt. Den grundskoleutbildade förälderns svar bör därför värderas utifrån dess förutsättningar.
@Z,
Jag antar att jag skulle försöka svara efter bästa förmåga - vilket alltid borde vara gott nog, oavsett om det är i linje med konsensus eller ej.
Jag begriper inte riktigt varför det vore "ohederligt" att hysa en personlig åsikt om rimligheten i t.ex. RT. Att reagera mot RTs konsekvenser är ju naturligt - en reaktion är ju både äkta och viktig.
Jag begriper inte riktigt varför det vore "ohederligt" att hysa en personlig åsikt om rimligheten i t.ex. RT. Att reagera mot RTs konsekvenser är ju naturligt - en reaktion är ju både äkta och viktig.
problemet är att man omöjligen kan reda ut rimligheten eftersom man inte förstår sig på formlerna, och alla påståenden inom teorin.
ohederligt kanske är fel ord, men kanske lite omoget,
mvh
/z
Frågan är om föräldrar (som endast gått i grundskola) säger till sina barn att de inte ska lyssna så noga på vad som sägs i skolan, "det är kanske inte sant", utan det brukar väl istället vara att man uppmuntrar barnen att lyssna på vad som lärs ut, om man inte är insatt själv i ämnena. "Lyssna på dem som vet mer, och bli lite bildad" är väl vad vuxna brukar säga till barn.
Så när de säger att man ska vara skeptisk till allt, så verkar inte det gå i linje med vad de uppmanar sina barn till att göra.
mvh
/z
Jag vet inte vad föräldar brukar säga till sina barn, men jag hoppas att de inte uppmuntrar alltför mycket till auktoritetstro. Läraren måste kunna ifrågsättas. Och i dagens skola tror jag att detta uppmuntras till större grad än innan.
Pekka
Absolut, men vad skulle du säga till ditt barn om healing och astrologi, ska man vara misstänksam mot dem som påstår att det inte fungerar (etablissemanget i vetenskapssamhället)
Ska man vara misstänksam mot evolutionsteorin, är det något du säger till barnen?
Om det verkligen hade varit så att föräldra ansåg att abrnen skulle vara skeptiska till alla möjliga teorier, så skulle de nog inte skicka barnen till skola överhuvudtaget.
Personligen avfärdar jag endast vissa fenomen/teorier rakt av ifall min son frågar. Det är t ex om han frågar om monster, spöken, drakar, osv. Dvs sådant som kan skrämma honom. Jag vill inte föda hans oro med att vara otydlig när jag ändå med gott samvete kan säga att sådant bara finns i sagor.
Mitt mål är annars att uppmuntra frågvishet/nyfikenhet, kritiskt tänkande och kunskapssökande. Nivån på detta måste givetvis anpassa efter barnens ålder, då t ex en 4 åring (min sons ålder) inte har samma kognitiva förmågor, erfarenheter och kunskaper som äldre barn.
Healing och astrologi skulle jag mycket väl kunna tänka mig hålla öppna för barnens eget tänkande. Barn i yngre åldrar kommer troligtvis inte ens att stöta på eller intresseras sig för sådana frågor.
Vilken grad av kritiskt tänkande man ska uppmuntra till i skolan är en knepig fråga. Man ska ju inte uppmuntra till skepticism i form av cynisism och tjurskalligt ifrågasättande. Då stör man bara och lär heller inte lära sig något.
Huvudsaken är att man ska uppmuntra barnen att våga fråga när de inte förstår något de läser eller undervisas. Att inte ha alla svaren är inget negativt och att våga fråga är något positivt. Om barnen utvecklar en genuin vilja att förstå världen (och därmed också undervisningen i skolan) kommer deras frågeställande naturligt att leda till ett utvecklats, kritiskt tänkande. Detta tänkande kan man som förälder hjälpa till att utveckla och uppmuntra.
Absolut, det är viktigt att uppmuntra barnens kritiska tänkande, men det var den tjurskalliga varianten av ifrågasättandet som du nämner, som jag ville åt. När man liksom själv egentligen känner på sig att man tjatar om och tjatar om bara för att, och man egentligen inte är intresserad av att ta till sig argument.
Skicka en kommentar