Frustration! Visst är det märkligt att man inte vill erkänna detta? Sitter skammen så djupt, eller vad är det egentligen frågan om?
Sverige skall kanske som gott föredöme göra andra ursäkter mot övriga världen, t. ex. vissa transporter av material och människor under ett visst krig då vi var alliansfria. Tillåt mig skratta!
Äh, ren löjlig politik. Erkänner man folkmordet ger man också armenierna maktinstrument och retorik som kan användas mot en själva. Och vem bryr sig om sant eller falskt inom politiken? Egentligen. Ändamålet helgar ju medlen.
Du menar hela köret med ersättningar för lidande? Ja, inte är det lätt att erkänna. En polare som numera bor i Finland berättade lite om den psykologiska bakgrunden:
Börjar man med ett enda erkännande, så rämnar, så att säga, hela bakgrunden och man måste ge upp mer och mer prestige, för det finns ju fler skulder man har förträngt, och detta känner man innerst inne. En enorm prestigeförlust.
Det lär finnas starka politiska spänningar mellan Armenien och dess associerade i förhållande till Turkiet. Ett erkännande av folkmordet skulle antagligen utnyttjas på bred front mot Turkiet. Det är främst det man är rädda för.
Aleph Så kan det naturligtvis vara, men detta gäller ju för alla förorättade offer, inte bara armenerna:
De har makt att använda den andres erkännande för sina egna syften. Det är just därför människor har så svårt för att be om förlåtelse: De är så rädda för förlorad prestige (det finns ju så mycket att vara rädd för här i världen),
och håller därför hellre igång spännings-karusellen.
Men i det långa loppet förvärrar man bara genom att inte reda ut.
Séra: Jag säger inte emot dig. Den goda mänskligheten borde alltid komma före diplomatin och de politiska strategierna. Problemet är bara att människan - och närmare bestämt politik - sällan funkar så.
Aleph: Visst är det så. Men jag är ingen utbildad diplomat och tänker inte bli det heller. Någon måste stå på annan front och den har jag redan valt. Sedan är det fantastiskt med de människor som kan det här med både och. Och de bör få Nobels fredspris.
Hej Z! Vet du vem jag träffade på nu i eftermiddags, när jag lämnade universitetet i Paris? Det vet du nog mycket väl - han var på besök på filosofiska fakulteten, där jag för övrigt studerar för tillfället. Vilken överraskning! :D
Ska försöka klura ut dina versaler. Fick ett sms från Paris imorse om att det är en vacker stad. jag får fråga honom vem du är, till helgen.........aaaaa....tänker så det knakar.....B.A......?..... har jag en vän/väninna som studerar i Paris?
Hmmmm. en gissning: Om "B A" inte står för "för- + efternamn" utan för "titel + förnamn", kanske.....
....en enda gissning har jag bara....den är långsökt....
Ja visst är det jag :) Drullar halvslumrande ut från huvudbyggnaden och ser honom gå precis framför mig med sitt relfil-gäng. Lite overkligt faktiskt :P
Har följt din blogg nästan dagligen ett tag nu, fast utan att ha vågat mig på någon kommentar än. Grattis till en mycket fin skapelse!
meeeeeen,
23 kommentarer:
Frustration! Visst är det märkligt att man inte vill erkänna detta? Sitter skammen så djupt, eller vad är det egentligen frågan om?
Sverige skall kanske som gott föredöme göra andra ursäkter mot övriga världen, t. ex. vissa transporter av material och människor under ett visst krig då vi var alliansfria. Tillåt mig skratta!
Sera Jonatan
Du menar Luleå-Narvik-banan? Jojo...
Äh, ren löjlig politik. Erkänner man folkmordet ger man också armenierna maktinstrument och retorik som kan användas mot en själva. Och vem bryr sig om sant eller falskt inom politiken? Egentligen. Ändamålet helgar ju medlen.
Aleph
Du menar hela köret med ersättningar för lidande?
Ja, inte är det lätt att erkänna.
En polare som numera bor i Finland berättade lite om den psykologiska bakgrunden:
Börjar man med ett enda erkännande, så rämnar, så att säga, hela bakgrunden och man måste ge upp mer och mer prestige, för det finns ju fler skulder man har förträngt, och detta känner man innerst inne. En enorm prestigeförlust.
Det lär finnas starka politiska spänningar mellan Armenien och dess associerade i förhållande till Turkiet. Ett erkännande av folkmordet skulle antagligen utnyttjas på bred front mot Turkiet. Det är främst det man är rädda för.
Det är en sak med diplomati och en annan med den goda mänskligheten. Jag talar den senares språk.
Z: jag menar järnvägstransporter överhuvudtaget.
Aleph
Så kan det naturligtvis vara,
men detta gäller ju för alla förorättade offer, inte bara armenerna:
De har makt att använda den andres erkännande för sina egna syften.
Det är just därför människor har så svårt för att be om förlåtelse:
De är så rädda för förlorad prestige (det finns ju så mycket att vara rädd för här i världen),
och håller därför hellre igång spännings-karusellen.
Men i det långa loppet förvärrar man bara genom att inte reda ut.
Séra: Jag säger inte emot dig. Den goda mänskligheten borde alltid komma före diplomatin och de politiska strategierna. Problemet är bara att människan - och närmare bestämt politik - sällan funkar så.
Z: Sant, håller med, vi menar ungefär samma sak. (Jag var själv inne på "prestigeproblemet" i en kommentar till dig i min egen blogg.)
Aleph: Visst är det så. Men jag är ingen utbildad diplomat och tänker inte bli det heller. Någon måste stå på annan front och den har jag redan valt. Sedan är det fantastiskt med de människor som kan det här med både och. Och de bör få Nobels fredspris.
Bush's och Rices argument mot att förklara detta som folkmord var rätt underliga.
De tyckte nämligen att det handlade om massmord.
Ok..?
Naseer
Välkommen!
är det sant?
Hörni, vi gör det lika enkelt för oss som vi brukar: alltihop är USA:s fel.
anonym Hej!
Nej, det är inte USAs fel, utan det är förövarnas, de lever förstås inte längre, men de som går i deras ledband gör.
Hej Z!
Vet du vem jag träffade på nu i eftermiddags, när jag lämnade universitetet i Paris? Det vet du nog mycket väl - han var på besök på filosofiska fakulteten, där jag för övrigt studerar för tillfället. Vilken överraskning! :D
En halvfransk exillundensare från linköping
b a
Vilken rebus!
Ska försöka klura ut dina versaler.
Fick ett sms från Paris imorse om att det är en vacker stad. jag får fråga honom vem du är, till helgen.........aaaaa....tänker så det knakar.....B.A......?..... har jag en vän/väninna som studerar i Paris?
Hmmmm. en gissning: Om "B A" inte står för
"för- + efternamn" utan för
"titel + förnamn", kanske.....
....en enda gissning har jag bara....den är långsökt....
Halvfransk, föresten.....?
Vem känner jag som är halvfransk?
Förutom en viss person i Strasbourg, som inte alls har versalerna
B A ?
Hursomhelst, Mystiska person, tack för att du läser min blogg
Åh, men kom igen - då ger jag en ledtråd till:
Dominikanerna läsåret 2006-2007, i synnerhet tisdagsluncherna. Remember...?
Eller har jag lämnat ett så svagt intryck...?
B A
Ahhhaaaa!
Du är ju namne med påven! I alla fall på Franska! Förståss!
Visst lämnade du ett starkt avtryck, om det är du.
Keep up the excellent gentlemanna-stil, som jag minns att du har, något utöver det vanliga, faktiskt:)
Gillar fransmännens maximala ofjäsk med engelskan:
"Enregistrer sur magnétophone" (spela in på video)
Hur säger ni "spela in på DVD?" förresten
Ja visst är det jag :)
Drullar halvslumrande ut från huvudbyggnaden och ser honom gå precis framför mig med sitt relfil-gäng. Lite overkligt faktiskt :P
Har följt din blogg nästan dagligen ett tag nu, fast utan att ha vågat mig på någon kommentar än. Grattis till en mycket fin skapelse!
/Benedikt på franska
B A
Sticker till Assumptionssytrarna på Kastanjegården, Malmö
och tänker på er under andakten
Med stor avund förstås.
Ah, tänker på Louis de Funès, bara för att du skriver från Frankrike......
Nja, DVD har fått förbli DVD även i franskan.
Tack för smickret :P, men det där med gentlemanna-stil låter lite för eng*lskt i mina öron ;)
Skicka en kommentar