Martin R på Aardvarchaeology menar att hela jungfrufödseln (Jesu födelse) nog var ett stort missförstånd, dvs resultatet av en feltolkning av profetian i Gamla Testamentets Jesaja:"Therefore the Lord himself will give you a sign: the 'almah will be with child and will give birth to a son, and will call him Immanuel." (Isaiah 7:14)
'Almah' (hebreiska) ska tydligen bara betyda 'ung kvinna', 'flicka'
......medan Septuaginta, den grekiska översättningen av GT (inklusive apokryferna), skriver ordet 'parthenos' på samma ställe, dvs 'oskuld', 'jungfru'.
Men i Aardvarchaeology-inlägget står inte vilken text-version han själv citerar. Och det har en stor betydelse i sammanhanget.
Septuaginta är ändå en gammal version, som skrevs under de tre århundradena före Kristi födelse, av "70 äldre kloka judar", så jag tänker att de hade ett skäl till att skriva just 'parthenos'.
Om citatet ovan, från Jesaja, kom från en sk Masoretisk text, kan den ha varit mer än tusen år nyare. Eller?
Och vad är det för märkligt och profetiskt, i så fall, att säga att en 'ung kvinna' ska föda en son? Det gör väl många unga kvinnor?
Den som känner sig manad kan väl hjälpa till med detta pussel?
Någon historiker, kanske?
picture source
11 kommentarer:
Z,
Har hört argumenten förut och för mig stupar det, liksom för dig på frågan vad det är för konstigt med att en ung kvinna blir med barn. På den tiden var det snarare regel än undantag att unga kvinnor gifte sig och fick barn. Det hade varit mer uppseendeväckande att profetera om Johannes döparens födelse i sådana fall.
X
Detta är ju en tvistefråga som kom upp ganska tidigt mellan judar och kristna; man kan tex se hänvisningar till den debatten i Justinus "Dialog med juden Tryfo" från mitten av andra århundradet e.kr. I sak är det rätt att almah endast betyder "ung kvinna" men det var ju också underförstått att en ung, ogift kvinna förväntades vara oskuld. Som alltid, när ett ord kan ha flera innebörder eller nyanser, bör sammanhanget få leda tolkningen. Och då tycker jag det är tydligt att en jungfru är det som avses. Skulle det vara ett "tecken" att en ung kvinna kan bli gravid?
Ett starkt argument är ju också, som du nämner, att de judiska översättare som skrev Septuaginta på 200-talet f.kr. uppenbarligen tolkade Almah som att det refererar till en jungfru.
X o David
Sedan kan man alltid också invända att Nya Testamentet kan stå helt för sig självt som dokument (om man är kristen i alla fall) Evangelieförfattaren Lukas hade väl en massa samtal med Jungfru Maria och skrev ner vad hon berättade, t ex.
Kul förresten att alla bloggare nu kan bli länkade till, även wordpressare, det är bara att välja "Logga in med"-konto vid kommenteringen :)
:)
:)
...och precis som David påpekar:
När man argumenterar kring detta glömmer man lätt att det var äldre belästa judar som sammanställde Septuaginta, och de fann för gott att använda ordet jungfru.
Grekiskt behöver inte automatiskt betyda:
'nytt, ändrat och kristet'
och hebreiskt behöver inte automatiskt betyda: 'gammalt, äkta och orört'
Grekiskan har också använts i tusentals år.
Det är bara att läsa Jesajatexten i sitt sammanhang så inser man varför "ung kvinna" är den korrekta översättningen och inte "jungfru."
Texten är inte en profetia om en kille som skall födas åttahundra år fram i tiden, utan:
"Ty innan pojken har lärt sig att förkasta det onda och välja det goda skall det land vars båda kungar du fasar för lämnas öde".
Med andra ord: Jesaja säger åt Achas att vara tålmodig; innan lillgrabben som den unga kvinnan (en prinsessa, Jesajas egen "profetissa" eller någon annan som alla uppenbarligen vet vem det är) redan är på tjocken med, innan han blivit så stor att han kan skilja på gott och ont kommer Achas fiender (Pekach och Resin)att vara borta.
Det är inte grabbens "mirakulösa tillblivelse" som är i fokus, utan det faktum att fienden skall vara borta när han blivit stor.
"Texten är inte en profetia om en kille som skall födas åttahundra år fram i tiden", förklarar den svenskkyrklige prästen Fader Jonatan, som tydligen inte håller med Matteusevangeliets författare, som just förklarar att Jesu födelse är en uppfyllelse av Jesaja-profetian i fråga.
Det är väl inte uteslutet att Fader Jonatan faktiskt har rätt vad gäller den historiska situationen: det kan vara så att kung Achas fick uppleva ett konkret tecken i sin samtid. Men man bör vara försiktig med en sådan tolkning, just på grund av Jesajatextens sammanhang. I kapitel nio talas ju om barnet som har blivit fött och som skall kallas "Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste". Är dessa imponerande beteckningar verkligen avsedda för "lillgrabben" som Fader Jonatan talar om?
Matteus använder sitt GT-material mycket fantasifullt, rent av godtyckligt. En läsning av Immanuelsprofetian i sitt sammanhang, inte som ett lösryckt stycke, visar tydligt att det är fråga om något som ska ske INFÖR Achas...Den är faktiskt rätt poänglös annars.
Fridsfurstetexten (och läs inte bara den, utan fortsätt också framåt) handlar också om DEN tiden (kriget mellan Israel och Juda där Assyrien också dras in) och den historiskt rimliga tolkningen är att det är Hiskia, Achas efterträdare, som 2 kung 18 prisar till skyarna, som åsyftas.
Det förhindrar inte på något vis att Jesus är en "bättre" Immanuel än Immanuel, eller att han är en mer fullkomlig fridsfurste än Hiskia någonsin var.
"Matteus använder sitt GT-material mycket fantasifullt, rent av godtyckligt"
Visst, och även, enligt klassisk kristen tro, på ett sätt inspirerat av den helige Ande.
Oj, det var en långt och bitskt svar på ett enkelt påpekande att kristen bibeltolkning traditionellt sett utgått från att skriften är inspirerad. Jag tror de flesta kristna uttolkare skulle få problem med ditt föraktfulla avfärdande av evangelisternas exegetik som ”fantasifulla skrifttolkningar”.
Personligen har jag inte tid att gå in i någon djupare debatt runt detta, men vill ändå framhålla (för andra läsare) att det finns alternativ till det rationalistiska bortdefinierande av profetia som Fader Jonatan står för. Det finns t.ex. en livskraftig tolkningstradition som gör gällande att en profetia kan ha flera dimensioner och resultera i flera uppfyllelser. Men en sådan förståelse av Skriften kan man bejaka en profetias historiska kontext utan att samtidigt påstå att Nya Testamentets författare talade i nattmössan.
>Oj, det var en långt och bitskt >svar på ett enkelt påpekande att >kristen bibeltolkning >traditionellt sett utgått från >att skriften är inspirerad.
Måhända, men det finns få saker som irriterar mig mer än när orimliga, absurda och mot texternas inre sammanhang stridande tolkningar ursäktas och legitimeras med hänvisning till den helige Ande. Med inspirationsargumentet kan man tydligen plocka enstaka meningar och ord ur en text, plocka ihop dem precis hur man vill och presentera saken som en GUDOMLIG produkt, för det är vad man gör när man åberopar den helige andes auktoritet. Matteus tolkning av Jesaja har absolut ingenting som talar för sig - oavsett hur traditionell eller kyrkligt sanktionerad den är.
Rationalistiskt bortdefinierande? Ja, det är klart man kan kalla det för det - men i sådanafall är det ju också rationalistiskt bortdefinierande när kristna exempelvis avfärdar den muslimska uppfattningen att Jesus löfte om den helige Ande i Johannesevangeliet i själva verket är en profetia om profeten Muhammed.
>Det finns t.ex. en livskraftig >tolkningstradition som gör >gällande att en profetia kan ha >flera dimensioner och resultera i >flera uppfyllelser.
Livskraftig tolkningstradition = en välanvänd apologi - en trolleriformel man använder för att försvara en orimlig men traditionell tolkning eftersom man absolut inte kan erkänna att man har fel. Immanuelstecknet i Jesaja 7:14 är glasklart riktat till Achas, i den tidigare nämnda kontexten.
>Men en sådan förståelse av >Skriften kan man bejaka en >profetias historiska kontext utan >att samtidigt påstå att Nya >Testamentets författare talade i >nattmössan.
Eh, nej, det kan man inte. Det man gör är nämligen att man tar en profetias "formel", exempelvis Immanuelsprofetian, lyfter ur orden ur sitt sammanhang och ger dem en helt ny innebörd, en mening som de inte har, ungefär som när muslimerna talar om att de också tror på Jesus. Men en snabb titt i Koranen visar att det bara är namnet och vissa ytliga detaljer som är gemensamma; innehållet och meningen bakom orden är inte de samma.
Med detta har jag sagt mitt. Tack för mig.
En välsignad Kristi födelses fest önskar jag er alla, i lätt förskott.
Mvh /Jonatan
Fader Jonatan,
Jag vill tacka för dina utförliga inlägg, som innehåller en hel del klokskap. Men liksom David Nyström skulle jag önska att du ville bejaka möjligheten av en profetias flera dimensioner.
Jag antar att du anser att Jesu påstående i Lukas 7:27, att orden (från Malaki) Se, jag sänder min budbärare före dig, han skall bereda vägen för dig syftar på Johannes Döparen, också representerar en godtycklig skrifttolkning?
Eller Johannesevangeliets upplysning (19:24), att soldaterna som kastade lott om Jesu klädnad gjorde detta för att skriftordet (i psalm 22) skulle uppfyllas - även detta är väl godtycklig skrifttolkning?
Eller Petrus försäkran i sin pingstpredikan (Apg 2:31), att orden (från samma psalm, 22) han lämnades inte i dödsriket, och hans kropp mötte inte förgängelsen syftar på Jesu uppståndelse, också är ett utslag av godtycklighet?
Men jag uppskattar din redogörelse för Jesajaprofetians faktiska kontext! Jag tycker att den gudfruktige kungen Hiskia mycket väl kan ses som fridsfurste-profetians samtida uppfyllelse - men menar du att det är rimligt att Hiskia kallas "Allvis härskare, Gudomlig hjälte [eller bättre: Gud, Hjälten], Evig fader, Fredsfurste? Att han verkligen motsvarar dessa ord?
Efter Hiskias död kom hans son Manasse, som "gjorde var ont var i Herrens ögon". I Hiskia kunde man ana profetians uppfyllelse, men blott ana - samma profetia riktas mot något större, tycks det mig; något utöver samtiden. Mot Kristus, menar Matteus, Lukas och Petrus. Är det så orimligt?
Skicka en kommentar