Ifrågasättandet är en del av själva bönelivet

En sak jag konstigt nog förstår mycket väl och blev lättad av att höra, var nyheterna om att man hittat den saligförklarade Moder Teresas gamla anteckningar där hon beskriver sin långa kamp mot tvivlet. Hon undrade bl a var Gud finns någonstans och om varför Han tycktes så tyst i hennes liv, ibland.
Allotetraploid ger några länkar.

Har skrivit om tro och tvivel tidigare, men kan nu förklara det lite närmare.

Sedan några år tillbaka försöker jag meditera och be lite varje dag, kanske för att det ger mig en oförklarlig känsla av dialog. Går gärna i kyrka flera gånger i veckan etc... Gillar den lugna vardagsbönen. Har svårt för högljudda söndagsmässan men går dit för att den ju är viktigast i det andliga livet och den är en utmaning: Då får man hälsa på församlingen, familjerna, de äldre....

Detta, och diverse lidanden (som inte alls kan mäta sig med den typ av misär som Moder Teresa har bevittnat), skulle jag vilja säga, är själva anledningen till att Moder Teresas nyupptäckta erfarenheter lät helt naturliga för mig.

Därför att bönelivet har gett mig några viktiga och oväntade erfarenheter:
Under bönerna reflekterar man starkt över sitt liv och börjar plötsligt ifrågasätta på starkast möjliga sätt. Man börjar tänka på människor man tycker om, inte har sett på flera år, livsval man gjort, misstag...

Det är svårt att be. Mycket svårt att koncentrera sig. Det sätter igång processer inom en som ingenting annat: bearbetande, kritiska etc
Man måste ju då sitta där med sig själv utan avlednings-manövrar och avlednings-sysselsättning.

Det är lätt att avfärda sådant som man inte varit med om. Förut kunde jag slänga ur mig: Det verkar lite för enkelt att rabbla samma böner om igen flera gånger. 50 Fader Vår, liksom....

Men, men....

Försök. Bara försök en enda gång, den läsare som vill, att rabbla upp Fader Vår 30 gånger.
Inte är det lätt inte, med denna meditativa övning.

Man kommer plötsligt att tänka på saker man glömt köpa i affären, stress, folk man glömt ringa imorse, saker man kanske sagt i irritation, etc, etc vardagshändelser......
Det är svårt att slappna av, och framför allt: kontinuerlig koncentration så att man inte slutar.

Aldrig har mitt ifrågasättande och kritiska tänkande varit så pass starkt som sedan jag ber regelbundet. Att vara tvungen att koncentrera sig åt ett håll en stund, samtidigt som man ska slappna av.....pust....

Varje morgon verkar börja med "Finns Gud?" Var är Han någonstans?

En ickereligiös kan ju fråga sig: "Men kan det inte vara så att du så starkt undrar var gud finns för att han inte finns?" Mmmmm.....men så underbart med en metod som ger mig så mycket känsla av upplysning och sunt ifrågasättande, samt gör mig ödmjuk.
Låter som någonting som kommer från Högre ort......

Vi kristna bör bli mycket mer öppna om våra tvivel och inte rädda för att vara ärliga.
MÅLET med min dag är tron. Tron innebär hårt arbete för en människa: Ett förhållande som behöver vårdas.

Mina böner påminner mig om detta stora jobb.

Moder Teresa var nog genomärlig.