Blev smått berörd av Saras bild från Rosengård, den ökända betongförorten (som kan vara riktigt grön o mysig) i utkanten av Malmö. Vid fotograferingen verkar hon ha stått på en viss busshållsplats....I tre års tid, på gymnasiet, åkte jag buss nr. 11 i ca 30 minuter eller cyklade den långa vägen till Rosengårds centrum för att gå på deras aerobic/gympa, två kvällar i veckan. Priset var lågt, rabatt för ungdomar under 20. Deltog mest för att träffa mina latinamerikanska väninnor, som då bodde där med sina föräldrar.
Föreställ er en gymnastikhall UTAN spegelväggar. Briljant.
..... man slapp därmed att hela tiden se den stora skillnaden mellan ens egna slitna sneakers och de andras lyxiga, som på world class gym, athletic center, och var de nu heter, de fancy ställena. Man kunde koncentrera sig på rörelserna och slippa vissa komplex i tonåren: De andra hade muskler. Figuren på bilden visar ungefär min armtjocklek.
En annan fördel i detta sammanhang: Den tuffaste instruktörskan, en stark blondlockig tjej, SKELADE med ögonen. Oj, vad det hjälpte:
Varje gång hon röt till någon:
"Du där, tänk på ryggen och andningen i denna rörelse!"...
....så var det genast 15 personer som rätade på ryggen och ansträngde sig. Vi vågade inte annat.
Kunde inte avgöra exakt vem hon tittade på.
Kommer ihåg att jag var ordentligt skraj för att efter passet stå och vänta vid busshållplatsen under vinterkvällar då det var mörkt. Paula och Laura fick vänta med mig de första gångerna.
Och sedan fick de, inför mig, låtsas som att de skulle följas åt hem så att inte DE gick ensamma.
Jojomen, jag var nojig. Hade läst för mycket aftonblaskor.
Efter ett tag minskade denna rädsla och jag förstod att man kunde överleva och att det fanns fler sjysta boende i kvarteret än dessa tjejer.
-
Ett lite tyngre minne
En gång spatserade jag i solskenet, då jag besökt en familj på Ramels väg. Såg så mycket grönt omkring mig, träd, buskar.....Plötsligt stötte jag på två flickor i 12-årsåldern som hälsade blygt.
"Hej är du en sådan som kommer utifrån?"
"En som inte bor här? Är du svensk?" frågade de tyst och tittade mot marken.
-
Jag visste inte vad jag skulle svara.
Även ungerskfödda kan ha mellanblont hår, tänkte jag. Bor här inte många polacker?
Men eftertankens kranka blekhet gav mig den egentliga anledningen till att de frågade:
Jag såg nog ut som en muntergök, som var på väg till stan, på väg därifrån.
-
Efter en sekundslång inre kris sade jag bara:
"Jag är här ibland och hälsar på kompisar. "
Och så satte jag mig ner för att lyssna lite.
Flickorna berättade för mig om skolan, favoritämnen, skådisar, basketstjärnor, sångerskor de gillade......
1 kommentar:
Mycket trevlig krönika! Värre var det för mig när jag skulle gå på step up för första gången. Jag ställde mig längst ner i hörnet för att vara anonym, men jag trampade snett och plastklossarna spreds över golvet. "Nu skärper vi till oss där nere i hörnet!" sa instruktören. Jag minns inte att hon hade glimten i ögat. Det kanske hon hade, men jag var för upptagen med att samla ihop mina klossar.
Skicka en kommentar