En benediktinnunna som är god vän till familjen berättade för mig, under en skogspromenad, om sin barndom i Tyskland. Har aldrig frågat om hennes ålder, men gissar att det var ca 65 år sedan.Hon förklarade att hennes mor var den religiösa och starkt gudstroende i familjen, men hon pratade nästan aldrig om detta. Nämnde knappt ordet Gud. Det fanns en del omständigheter kring det hela som gjorde syster A och hennes småsyskon nyfikna:
Mamman vandrade visst varje söndagmorgon en lång väg (var det t o m en mil)till närmsta kyrka, för att gå på högmässan. A mindes speciellt när modern drog på sig alla kläderna, flera lager, och pulsade ut i tjocka snön, på vintrarna.
Hon bad inte ens barnen att följa med. De fick göra som de ville, men de blev med åren otåligt nyfikna på hennes mysterium, och den frid hon tydligen utstrålade när hon bad. De ställde fler och fler frågor....
Det slutade med att två av syskonen blev nunnor.
Vad tror ni om att vara mystisk om Gud? Om att låta frågorna komma själva?
Photo: December frost in Sweden, Author: Sigurdas
7 kommentarer:
Om jag får en direkt fråga så kan jag berätta om min tro men aldrig annars.
Går ofta till mässa i kyrkan men skulle aldrig i livet ta med mig barn eller barnbarn.
De barnbarn som vill får följa med in i kyrkan och tända ljus när det inte är mässa. Och det vill de gärna. Vi brukar göra det en gång per vecka.
Tron är så personlig. Var och en får finna sin väg enligt min ringa mening. För mig handlar tro mycket om handling och den upptäcks förhoppningsvis utan ord.
//ninni
Ett väldigt tänkvärt vittnesbörd.
Som förälder har det alltid varit naturligt att barnen följt med, något annat har aldrig ens övervägts. Men nu när dom blir tonåringar så blir det ett annat läge. En undersökning visar att föräldrarnas tro är avgörande, men faktiskt i högre grad om bara pappan är troende än om bara mamman är det.
Det förstärker min teori om att bön är starkare än ord. Be och lev din tro och barnen följer dig i spåren. Något att tänka på för en mamma... Nu gäller det bara för mig att omsätta teorin i handling!
Ja, tänk så många som hade sluppit bli "Guds barnbarn" - d.v.s. som lämnat kyrkan - ifall de inte hade blivit dittvingade, eller strikt religiöst uppfostrade som barn.
Ninni
Intressant. Ställer barnen frågor om din tro?
Peter
Visst är det självklart för katoliker att barnen hänger med, och det är dessutom ett påbud att de ska gå till kristendomsundervisning, vilket vanligen börjar redan när de är sju år gamla, men det måste egentligen inte börja redan då.
Mamman som inlägget handlar om verkade ha is i magen, och var en stark förebild med en lojal tro.
Vilket uppenbarligen gjorde intryck.
Enligt undersökningen som du hänvisar till verkar det (om jag minns rätt) dessutom sämre om endast mamman tror än om båda föräldrarna är icke-religiösa, det verkar allt så vara mindre chans att barnen blir kristna om mamman är det än om hon inte är det.
Alltså drar jag slutsatsen att vi människor överhuvudtaget är dåliga på att ta efter kvinnor och se upp till dem. Det är synd. En stor strukturell synd, som vi behöver jobba med varje dag.
Teija
:)
Charlotte
Speciellt har jag upptäckt att problemet ligger i om föräldrarna själva sänder ut signaler om att de egentligen inte trivs i kyrkan,utan bara vill släpa dit barnen.
Z
Barnen ställer inga direkta frågor men vi diskuterar ofta olika synsätt på det vidunderliga. Jag har mest diskussioner med barnbarnet som nu är 12 år. Vi började när hon var i 4-5 års åldern och funderingar på döden kom - hon hade räknat ut att det var jag som stod närmast i tur i familjen.
//ninni
Ninni
....eller så såg hon någon som verkade smart
Skicka en kommentar