"Vägen till kontemplation" av Thomas Merton. Den har en stor del av mitt sökande efter Herren, då den väkte mitt intresse för det andliga. Man kan samtidigt komma tillbaks till den gång på gång och hitta nya saker. Den är samtidigt avskalad och enkel, varje ord är viktigt, tillskillnad mot många av hans senare böcker. Jag tror att den länge kommer att bli min viktigaste bok näst bibeln.
"Gud vill det!" eller "I krigarnas och helgonens tid" av Dick Harrisson. Alla med intresse av antingen religion eller historia bör läsa dessa två böcker eftersom de ger en väldigt bra bild av den tidens tankesätt (tidig medeltid).
Annars är en given klassiker enligt min mening alltid Härskarringen. Kungen bland fantasyböcker är en väldigt bra bok på många olika sätt. Framförallt om man läser den i unga år så tror jag den bidrar mycket till ens fantasi.
Jag har nog tyvärr ingen enskild bok som favorit dock utan det ändras år från år.
Antingen Augustinus Bekännelser eller Thomas Mertons Kallad till tystnad. Båda är omvändelseböcker, båda omvänder läsaren till Gud - i alla fall mig. :)
Jag måste hålla med Teija, speciellt de tre sista står ut bland världslitteraturen på ett enastående sätt.
Mitt förslag är annars Krig och fred av Tolstoj, det är utan tvekan böckernas bok för mig. Alla mänsklighetens sidor och erfarenheter på ungefär 1500 boksidor som känns som 300.
Ett filosofiskt uppslagsverk anser jag viktigt att läsa. Då får man en inblick i tankar och uppfattningar om människan och världen av skilda slag från alla tider.
Lucterius' (100-talet f.Kr.) boklånga föreläsning på vers om den epikureiska filosofin: Om tingens natur.
Visar vilken märkligt modern världsbild som "av nödvändighet" (med Epikuros favoritord) blir följden om man utgår ifrån att allt i naturen kan förklaras med slump, orsak-verkan och elementarpartiklar. Inklusive en råskiss till evolution enligt naturligt urval. Påverkade starkt Galilei, Descartes, Spinoza, La Mettrie och Newton och blev därför en hörnsten i den "vetenskapliga revolutionen".
Flera har redan nämnts - lilla Thérèse och Thomas Merton instämmer jag i. Johannes av Korset och Teresa av Avila vill jag dessutom rekommendera på den andliga fronten.
Vill tillägga:
Mio min Mio (samt gärna Bröderna Lejonhjärta) av Astrid Lindgren.
Och Brott och straff och Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij.
Selma Lagerlöfs Löwenskiöldska ringen (stavas möjligen annorlunda) är också fin - tror den hänger ihop med ett par andra böcker.
Och så poesi då...!
Man får inte missa Tomas Tranströmer! Gunnar Ekelöf hör till folkbildningen. Stagnelius är intressant. Ylva Eggehorn, Anna Greta Wide, Johannes Edfelt och Pär Lagerkvist är bara några jag kan rekommendera särskilt för dem som trevar sig fram inför begreppet "kristen tro".
Hmmm... Jag kan fortsätta länge till, men har redan med råge överskridit frågans singularis så jag stoppar här. Litteraturvetenskap var mitt första universitetsämne... ;-)
Numera läser jag ytterst sällan böcker. Fyllde liksom på livsförrådet av sånt under bokslukaråldern samt de intensiva studierna. Blogginlägg och artiklar är mer lagom långa.... Samt en och annan dikt.
Mycket svårt att utse en bok - åtminstone för mig.
Idag ligger K G Hammars bok Jag har inte sanningen - jag söker den - på mitt nattygsbord. Den har hjälpt mig på min väg till tro. Jag läser gärna om den. I morgon kan det vara Pippi Långstrump som jag läser tillsammans med barnbarnet. Den boken ser jag mer och mer av livsfilosofi i. Kan inte vara utan Pippis funderingar i mitt liv. Nästa dag läser jag Mark Levengoods små berättelser som är så kluriga och fyllda med livsbejakelse.
Det var en mkt svår fråga helt enkelt. Jag kunde rabbla fler exempel men det får räcka.
Som vi båda tycker, så är ju Strindberg, Lagerlöf Hjalmar Söderberg helt fantastiska lästips!
Men en viktig bok som jag gett varsin till mina barn, är Stanely Hauerwas "Sanningen om Gud" där ges en enastående bra förståelse av oss själva som människor och hur man ska tolka budorden. Tio Guds bud blir ju ofta utgångspunkt i etiska diskussioner och även för sig själv är det svårt att veta hur rätt tolkning är i olika livssituationer. Därfär är "Sanningen om Gud" ovärderlig tycker jag... sund, aktuell och den biter av felaktiga och vanvettiga bibeltolkningar.
Åsså Pippi Långstrump förståss, hon är en ovärderlig upplevelse både för barn och vuxna. Också sååå alltid aktuell, sund... och hon biter av alla vanvettiga tokigheter som vi människor har för oss! - Så att vi lugnar ner oss några kilo ;)
O detta var svårt. Det blir inte "vilken" utan "vilka". Dessa återvänder jag till: *Jane Eyre av Charlotte Bronte - Jane är en av mina kompisar! *Djungelboken av Kipling - gråter alltid i slutet av del två *Ringtrilogin av Tolkien *Brott och straff i inläsning av Per Myrberg *C S Lewis verk *Asterix & Obelix, de tidiga utgåvorna i översättning av Ingrid Egmond. Jag kan dem nästan utantill men skrattar ändå så jag vrider mig. *Mumintrollen
Johan: Min man prenumererar på Nationalnyckeln. Vacker. Fast en del artnamn låter mer som någon sorts invektiv. Se här bara: "Du, din rödbenta ögonbock!" (Ropalopus femoratus) eller "Ack, jag kan alls icke lida dessa långhuvade jordkrypare!" (Mecistocephalus maxillaris). Vi är nog lite knasiga hemma hos oss... :) Undrar om baggarna vet vad vi kallar dem!
Jag har fått många fina boktips i det här inlägget. Tack så mycket!
Väldigt vad många som anger "klassiker" här inne! Själv tycker jag att många av dem är rätt så tråkiga (och nu talar jag om s.k. klassiker i allmänhet, många av de ovan nämnda har jag inte läst, så dem har jag ingen specifik åsikt om. Erkänner att jag är en mycket dålig bokmal som föredrar fantasy istället).
Istället skulle jag vilja lyfta fram två s.k. "barn- och ungdomsböcker":
- Harry Potter-serien av JK Rowling (fråga mig inte hur många gånger jag har läst de böckerna!)
- "Ser mitt huvud tjockt ut i den här?" av Randa Abdel Fattah - en helt lysande genomgång hur det är att vara den första tjejen som väljer att bära hijab (=slöja) på den fina privatskolan i Australien. Och problemet med att få folk att fatta att man har valt detta själv, inte blivit påtvingad det av någon annan!! Går även att tillämpa på hur det är att vara etisk svensk, men kristen i den svenska skolan...
Barnböcker av alla de slag. Det är när man är barn som goda seder vänjs in. Själv har jag alltid föredragit fantastiska barnsagor framför "Kalle och konsumpåsen" eller liknande. Några förslag:
Narniaserien (givetvis) Astrid Lindgren (givetvis) Michael Ende (Momo, Den oändliga historien, Jimmy Knapp) Eric Linklater (Det blåser på månen, Djuphavspirater) Madeleine L'Engle (Ett veck i tiden) Lloyd Alexander (Taran-Serien) Edith Nesbit (Fem barn och ett sandtroll) mfl, mfl...
Jo, det stämmer att Thérèse är kyrkolärare. Den 19 oktober 1997 blev denna unga oskolade nunna (hon blev bara 24 år gammal) utnämnd till det. Det betyder att påven och Kyrkan tycker att hennes skrifter är så viktiga att de vill att alla ska läsa dem och att vi alla kan lära av henne. Hon har i alla fall förändrat min bild av Gud. Genom henne har jag lärt mig att Guds barmhärtighet är större än all världens synd och att han vill göra oss alla till helgon. Det finns en liten rak väg till himlen säger Thérèse och det är förtröstan. Läs henne!
Tycker det är svårt att peka på något särskilt, mycket har förmedlas av många men på olika sätt. Hur som helst har "Brott och straff" varit viktig för mig när det gäller att förstå skönheten och behovet av bikt och bot.
Borde kanske läsa Sagan om Ringen. Har sett filmerna - och tyckte det blev ganska trist till sist - bara en massa strider. Men första delen var ju hyfsad. Förmodar att böckerna är bättre hur som helst.
Har också helt missat Harry Potter, utom en film, har glömt vilken det var.
Kan intyga att Thérèse är kyrkolärare - jag var där när hon blev det (på Petersplatsen i Rom alltså).
Särskilt noga bör alla katoliker läsa det hon skriver om sin prästkallelse... ;-)
Snabbröstning pågår för övrigt i frågan i min blogg. Hoppas vindriktningen håller i sig...
P.S. Jag tyckte att mumintrollen var märkliga. Såg dem på tv som barn - och man såg ju att det bara var människor som hade klätt ut sig. Och varför betedde de sig så klumpigt och konstigt? Raserandet av illusioner om världen började tidigt... Tror t.o.m. att jag blev arg när jag upptäckte att de bara låtsades vara mumintroll.
Till skillnad mot dagens kvinnoprästförespråkare var Thérèse lydig mot Kyrkan och insåg att det hon kände var en kallelse till präst var egentligen något annat: en önskan att älska Gud över allt annat.
Hon skriver (Självbiografiska skrifter, s. 169-171) att hon vill bli präst, martyr, apostel, missionär, krigare mm. Eftersom hon inser att hon inte kan bli allt detta söker hon i Skriften och upptäcker sin verkliga kallelse: att i sin moder Kyrkans hjärta ska hon vara kärleken. Då blir hon allt det som hon vill vara.
Charlotte Thérese, försök inte göra Thérèse till något hon inte är!
Jag känner till Thérèse mycket väl. Vad hon egentligen ville framgår i intervjuer med dem som kände henne extremt väl. Denna längtan förblev alltid hos henne, och manifesterade sig bl.a. i att hon bad systrarna raka tonsur på henne, och att hon ända fram till dödsstunden talade om detta.
Försök inte göra henne till ett litet mähä!
Det är förbi med de sockersöta förfalskningarna av hennes lära.
Och det handlar om att vara historiskt korrekt.
Du använder ordet lydnad som om det vore något det absolut inte är.
Bara för att man är lydig mot Kyrkans magisterium är man inget mähä. Lydnad mot Kyrkan är något positivt och Thérèse var i allra högsta grad en Kyrkans dotter. Ingenting kan övertyga mig om att hon inte skulle böja sig för Kyrkans magisterium. Det är kärnpunkten: accepterar man att Kyrkans läroämbete bestämmer eller vill man bestämma läran själv?
Såklart hon böjde sig under auktoriteten - så var 1800-talets melodi. Hon var ett barn av sin tid.
MEN hon talade hela tiden om sin kallelse. Hon förnekade den inte, och gav inte upp den - så som många som vill göra henne till något hon inte var försöker få det till.
Skulle vår tids katoliker ha samma infantila förhållningssätt till auktoriteten som man hade på 1800-talet, så bådar det illa för kyrkan. Tyvärr ser man ju de tendenserna överallt. Folk som inte tänker själva, utan som är fullständigt indoktrinerade.
Lydnad är ett ord som passar på brukshundsklubben lärde jag mig för ett antal år sen - och det ligger väldigt mycket i det.
Gud har ingen som helst nytta av "lydiga" personer som med hull och hår sväljer allt som kommer från vatikanen - däremot av sådana som lyssnar till Gud själv och prövar vad som är sant, och vad som går emot Guds vilja.
Jag slutar här eftersom ämnet är en utvikning från tråden, och eftersom det tagit nästan en timme att skriva detta inlägg - datorn är så vansinningt slö.
"The Hitchhiker's Guide to the Galaxy" av Douglas Adams. Tycker den på något klurigt sätt sammanfattar hela mänsklighetens alla lustiga drag, våra sjuka darg, våra patetiska drag, kärlek, ondska, maktkamp, you name it. Självfallet är den kanske inte så uppbygglig, men det var väl inte det som var frågan?
Jag behöver förvisso läsa om "Liftarens guide till galaxen" tror jag.
Eftersom Bibeln inte var tillåten att ta så blev det ju den ;-)
Z, Detta var riktigt roligt! Jag läste 'Bibeln' som 'bilden' och funderade ett tag på varför A.A. Milne var utom tävlan. :D :D
Ok, jag försökte göra det lätt för mig...
Jag anser att man bör ha läst... MASSOR av böcker i sitt liv!
En är alldeles för lite.
1.Börja med klassikerna; de ger en bra startpunkt och man får inga 'obehagliga överraskningar i sagorna.
2.fortsätt inom intresseområdet; vetenskap? historia? religion?
3. utmana fördomarna och försök vidga vyerna; Olika religioner, olika kulturer, läs deras urkunder, deras berättelser, tag reda på vad människor som tycker helt olika än dig själv resonerar.
39 kommentarer:
Thérèse av Jesusbarnets Självbiografiska Skrifter är ett måste, tycker jag.
Nalle Puh, utan tvekan. Det är varje barns rätt att, åtminstone en gång i livet, få den läst för sig på sängkanten innan sömnen faller på.
"Vägen till kontemplation" av Thomas Merton.
Den har en stor del av mitt sökande efter Herren, då den väkte mitt intresse för det andliga. Man kan samtidigt komma tillbaks till den gång på gång och hitta nya saker.
Den är samtidigt avskalad och enkel, varje ord är viktigt, tillskillnad mot många av hans senare böcker. Jag tror att den länge kommer att bli min viktigaste bok näst bibeln.
DaVinci-koden naturligtvis!
Får man säga en bok till, eller en serie av böcker, egentligen? Böckerna om Mumintrollen är helt fantastiska!
The Demon-Haunted World av Carl Sagan
Non-fiction:
Big Bang av Simon Singh
Fiction:
Den hemliga historien av Donna Tartt
PS: Pekka S: Tack för tipset, den ska jag beställa.
Nationalnyckeln.
Man behöver inte läsa den, bara bläddra och titta på bilderna. http://www.nationalnyckeln.se/
"Gud vill det!" eller "I krigarnas och helgonens tid" av Dick Harrisson. Alla med intresse av antingen religion eller historia bör läsa dessa två böcker eftersom de ger en väldigt bra bild av den tidens tankesätt (tidig medeltid).
Annars är en given klassiker enligt min mening alltid Härskarringen. Kungen bland fantasyböcker är en väldigt bra bok på många olika sätt. Framförallt om man läser den i unga år så tror jag den bidrar mycket till ens fantasi.
Jag har nog tyvärr ingen enskild bok som favorit dock utan det ändras år från år.
Antingen Augustinus Bekännelser eller Thomas Mertons Kallad till tystnad. Båda är omvändelseböcker, båda omvänder läsaren till Gud - i alla fall mig. :)
Jag måste hålla med Teija, speciellt de tre sista står ut bland världslitteraturen på ett enastående sätt.
Mitt förslag är annars Krig och fred av Tolstoj, det är utan tvekan böckernas bok för mig. Alla mänsklighetens sidor och erfarenheter på ungefär 1500 boksidor som känns som 300.
Ett filosofiskt uppslagsverk anser jag viktigt att läsa. Då får man en inblick i tankar och uppfattningar om människan och världen av skilda slag från alla tider.
"Sagan om ringen trilogin" och Silmarillion skrivna av Tolkien bör man läsa.
Augustinus "Bekännelser" tycker jag att man skall läsa.
Även "Den himmelske mannen" av Broder Yun.
Jag tycker böcker är överskattat. Men det finns många som kan vara värda att spendera lite tid på ändå. Om jag måste välja så tar jag nog Stengrunden.
Fast jag läser mest kemiböcker, bloggar och wikipedia.
Lucterius' (100-talet f.Kr.) boklånga föreläsning på vers om den epikureiska filosofin: Om tingens natur.
Visar vilken märkligt modern världsbild som "av nödvändighet" (med Epikuros favoritord) blir följden om man utgår ifrån att allt i naturen kan förklaras med slump, orsak-verkan och elementarpartiklar. Inklusive en råskiss till evolution enligt naturligt urval. Påverkade starkt Galilei, Descartes, Spinoza, La Mettrie och Newton och blev därför en hörnsten i den "vetenskapliga revolutionen".
Flera har redan nämnts - lilla Thérèse och Thomas Merton instämmer jag i. Johannes av Korset och Teresa av Avila vill jag dessutom rekommendera på den andliga fronten.
Vill tillägga:
Mio min Mio (samt gärna Bröderna Lejonhjärta) av Astrid Lindgren.
Och Brott och straff och Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij.
Selma Lagerlöfs Löwenskiöldska ringen (stavas möjligen annorlunda) är också fin - tror den hänger ihop med ett par andra böcker.
Och så poesi då...!
Man får inte missa Tomas Tranströmer! Gunnar Ekelöf hör till folkbildningen. Stagnelius är intressant. Ylva Eggehorn, Anna Greta Wide, Johannes Edfelt och Pär Lagerkvist är bara några jag kan rekommendera särskilt för dem som trevar sig fram inför begreppet "kristen tro".
Hmmm... Jag kan fortsätta länge till, men har redan med råge överskridit frågans singularis så jag stoppar här. Litteraturvetenskap var mitt första universitetsämne... ;-)
Numera läser jag ytterst sällan böcker. Fyllde liksom på livsförrådet av sånt under bokslukaråldern samt de intensiva studierna. Blogginlägg och artiklar är mer lagom långa.... Samt en och annan dikt.
Mycket svårt att utse en bok - åtminstone för mig.
Idag ligger K G Hammars bok Jag har inte sanningen - jag söker den - på mitt nattygsbord. Den har hjälpt mig på min väg till tro. Jag läser gärna om den.
I morgon kan det vara Pippi Långstrump som jag läser tillsammans med barnbarnet. Den boken ser jag mer och mer av livsfilosofi i. Kan inte vara utan Pippis funderingar i mitt liv.
Nästa dag läser jag Mark Levengoods små berättelser som är så kluriga och fyllda med livsbejakelse.
Det var en mkt svår fråga helt enkelt. Jag kunde rabbla fler exempel men det får räcka.
Vilken bok är det för dig Z?
//ninni
Som vi båda tycker, så är ju Strindberg, Lagerlöf Hjalmar Söderberg helt fantastiska lästips!
Men en viktig bok som jag gett varsin till mina barn, är Stanely Hauerwas "Sanningen om Gud" där ges en enastående bra förståelse av oss själva som människor och hur man ska tolka budorden.
Tio Guds bud blir ju ofta utgångspunkt i etiska diskussioner och även för sig själv är det svårt att veta hur rätt tolkning är i olika livssituationer. Därfär är "Sanningen om Gud" ovärderlig tycker jag... sund, aktuell och den biter av felaktiga och vanvettiga bibeltolkningar.
Åsså Pippi Långstrump förståss, hon är en ovärderlig upplevelse både för barn och vuxna.
Också sååå alltid aktuell, sund... och hon biter av alla vanvettiga tokigheter som vi människor har för oss!
- Så att vi lugnar ner oss några kilo ;)
Spontqnt vill jag nämna fem böcker, som betytt mycket för min förståelse av tillvaron:
Jaroslavs Hasek - Den tappre soldaten Svejk.
Väinö Linna - Okänd soldat.
John Steinbeck - Vredens druvor.
Selma Lagelöf - kejsarn av Portugallien.
Dietrich Bonhoeffer - Efteföljelse
O detta var svårt. Det blir inte "vilken" utan "vilka". Dessa återvänder jag till:
*Jane Eyre av Charlotte Bronte - Jane är en av mina kompisar! *Djungelboken av Kipling - gråter alltid i slutet av del två
*Ringtrilogin av Tolkien
*Brott och straff i inläsning av Per Myrberg
*C S Lewis verk
*Asterix & Obelix, de tidiga utgåvorna i översättning av Ingrid Egmond. Jag kan dem nästan utantill men skrattar ändå så jag vrider mig.
*Mumintrollen
Johan: Min man prenumererar på Nationalnyckeln. Vacker. Fast en del artnamn låter mer som någon sorts invektiv. Se här bara: "Du, din rödbenta ögonbock!" (Ropalopus femoratus) eller "Ack, jag kan alls icke lida dessa långhuvade jordkrypare!" (Mecistocephalus maxillaris). Vi är nog lite knasiga hemma hos oss... :) Undrar om baggarna vet vad vi kallar dem!
Jag har fått många fina boktips i det här inlägget. Tack så mycket!
Väldigt vad många som anger "klassiker" här inne! Själv tycker jag att många av dem är rätt så tråkiga (och nu talar jag om s.k. klassiker i allmänhet, många av de ovan nämnda har jag inte läst, så dem har jag ingen specifik åsikt om. Erkänner att jag är en mycket dålig bokmal som föredrar fantasy istället).
Istället skulle jag vilja lyfta fram två s.k. "barn- och ungdomsböcker":
- Harry Potter-serien av JK Rowling (fråga mig inte hur många gånger jag har läst de böckerna!)
- "Ser mitt huvud tjockt ut i den här?" av Randa Abdel Fattah - en helt lysande genomgång hur det är att vara den första tjejen som väljer att bära hijab (=slöja) på den fina privatskolan i Australien. Och problemet med att få folk att fatta att man har valt detta själv, inte blivit påtvingad det av någon annan!! Går även att tillämpa på hur det är att vara etisk svensk, men kristen i den svenska skolan...
Glömde alldeles Narniaböckerna...
Kom på det när Lewis nämndes här.
De kommer mycket högt på min lista.
Sen finns det många alldeles absurda ryska historier - som påminner en om dagens samhälle - och kyrka...
Jag gillar också Harry Potter och Narnia. En förlorad värld av Evelyn Waugh är också en favorit, likaså Father Brown's stories av Chesterton.
Barnböcker av alla de slag. Det är när man är barn som goda seder vänjs in. Själv har jag alltid föredragit fantastiska barnsagor framför "Kalle och konsumpåsen" eller liknande. Några förslag:
Narniaserien (givetvis)
Astrid Lindgren (givetvis)
Michael Ende (Momo, Den oändliga historien, Jimmy Knapp)
Eric Linklater (Det blåser på månen, Djuphavspirater)
Madeleine L'Engle (Ett veck i tiden)
Lloyd Alexander (Taran-Serien)
Edith Nesbit (Fem barn och ett sandtroll)
mfl, mfl...
Jo, det stämmer att Thérèse är kyrkolärare. Den 19 oktober 1997 blev denna unga oskolade nunna (hon blev bara 24 år gammal) utnämnd till det. Det betyder att påven och Kyrkan tycker att hennes skrifter är så viktiga att de vill att alla ska läsa dem och att vi alla kan lära av henne. Hon har i alla fall förändrat min bild av Gud. Genom henne har jag lärt mig att Guds barmhärtighet är större än all världens synd och att han vill göra oss alla till helgon. Det finns en liten rak väg till himlen säger Thérèse och det är förtröstan. Läs henne!
Tycker det är svårt att peka på något särskilt, mycket har förmedlas av många men på olika sätt. Hur som helst har "Brott och straff" varit viktig för mig när det gäller att förstå skönheten och behovet av bikt och bot.
Borde kanske läsa Sagan om Ringen. Har sett filmerna - och tyckte det blev ganska trist till sist - bara en massa strider. Men första delen var ju hyfsad. Förmodar att böckerna är bättre hur som helst.
Har också helt missat Harry Potter, utom en film, har glömt vilken det var.
Kan intyga att Thérèse är kyrkolärare - jag var där när hon blev det (på Petersplatsen i Rom alltså).
Särskilt noga bör alla katoliker läsa det hon skriver om sin prästkallelse... ;-)
Snabbröstning pågår för övrigt i frågan i min blogg. Hoppas vindriktningen håller i sig...
P.S. Jag tyckte att mumintrollen var märkliga. Såg dem på tv som barn - och man såg ju att det bara var människor som hade klätt ut sig. Och varför betedde de sig så klumpigt och konstigt? Raserandet av illusioner om världen började tidigt... Tror t.o.m. att jag blev arg när jag upptäckte att de bara låtsades vara mumintroll.
Till skillnad mot dagens kvinnoprästförespråkare var Thérèse lydig mot Kyrkan och insåg att det hon kände var en kallelse till präst var egentligen något annat: en önskan att älska Gud över allt annat.
Hon skriver (Självbiografiska skrifter, s. 169-171) att hon vill bli präst, martyr, apostel, missionär, krigare mm. Eftersom hon inser att hon inte kan bli allt detta söker hon i Skriften och upptäcker sin verkliga kallelse: att i sin moder Kyrkans hjärta ska hon vara kärleken. Då blir hon allt det som hon vill vara.
Charlotte Thérese, försök inte göra Thérèse till något hon inte är!
Teija,
Jag känner till Thérèse mycket väl. Vad hon egentligen ville framgår i intervjuer med dem som kände henne extremt väl. Denna längtan förblev alltid hos henne, och manifesterade sig bl.a. i att hon bad systrarna raka tonsur på henne, och att hon ända fram till dödsstunden talade om detta.
Försök inte göra henne till ett litet mähä!
Det är förbi med de sockersöta förfalskningarna av hennes lära.
Och det handlar om att vara historiskt korrekt.
Du använder ordet lydnad som om det vore något det absolut inte är.
Men detta är ett stickspår...
Bara för att man är lydig mot Kyrkans magisterium är man inget mähä. Lydnad mot Kyrkan är något positivt och Thérèse var i allra högsta grad en Kyrkans dotter. Ingenting kan övertyga mig om att hon inte skulle böja sig för Kyrkans magisterium. Det är kärnpunkten: accepterar man att Kyrkans läroämbete bestämmer eller vill man bestämma läran själv?
Såklart hon böjde sig under auktoriteten - så var 1800-talets melodi. Hon var ett barn av sin tid.
MEN hon talade hela tiden om sin kallelse. Hon förnekade den inte, och gav inte upp den - så som många som vill göra henne till något hon inte var försöker få det till.
Skulle vår tids katoliker ha samma infantila förhållningssätt till auktoriteten som man hade på 1800-talet, så bådar det illa för kyrkan. Tyvärr ser man ju de tendenserna överallt. Folk som inte tänker själva, utan som är fullständigt indoktrinerade.
Lydnad är ett ord som passar på brukshundsklubben lärde jag mig för ett antal år sen - och det ligger väldigt mycket i det.
Gud har ingen som helst nytta av "lydiga" personer som med hull och hår sväljer allt som kommer från vatikanen - däremot av sådana som lyssnar till Gud själv och prövar vad som är sant, och vad som går emot Guds vilja.
Jag slutar här eftersom ämnet är en utvikning från tråden, och eftersom det tagit nästan en timme att skriva detta inlägg - datorn är så vansinningt slö.
David: Vi tycks ha läst ungefär samma böcker som barn. Nesbit och Linklater är inte fel...
Charlotte Thérèse, du och jag kommer från skilda världar. Jag kommer uppenbarligen från 1800-talet...
"The Hitchhiker's Guide to the Galaxy" av Douglas Adams. Tycker den på något klurigt sätt sammanfattar hela mänsklighetens alla lustiga drag, våra sjuka darg, våra patetiska drag, kärlek, ondska, maktkamp, you name it. Självfallet är den kanske inte så uppbygglig, men det var väl inte det som var frågan?
Jag behöver förvisso läsa om "Liftarens guide till galaxen" tror jag.
Eftersom Bibeln inte var tillåten att ta så blev det ju den ;-)
minutz3
The Hitchhiker's Guide to the Galaxy" av Douglas Adams.
Tycker den på något klurigt sätt sammanfattar hela mänsklighetens alla lustiga drag....
Sammanfattningen är så pass koncis att den t o m ges i formen av ett enda tvåsiffrigt tal ;)
Vilken?
Om man nu skall skära i alla läsupplevelser så finns det en bok som jag ändå inte skulle vilja vara utan och det är Bibeln.
Det var väl ett väntat kristet svar?
:D
Helena
Ok, du valde boken som var utom tävlan denna gång.
Jag satte Bibeln på undantag för att inte kristna läsare skulle känna press att välja den;
då skulle kommentarsfälten bli lite enformiga.
Egentligen borde jag formulerat det:
"Vilka TVÅ böcker skulle du inte vilja vara utan?"
:)
Z,
Detta var riktigt roligt! Jag läste 'Bibeln' som 'bilden' och funderade ett tag på varför A.A. Milne var utom tävlan. :D :D
Ok, jag försökte göra det lätt för mig...
Jag anser att man bör ha läst...
MASSOR av böcker i sitt liv!
En är alldeles för lite.
1.Börja med klassikerna; de ger en bra startpunkt och man får inga 'obehagliga överraskningar i sagorna.
2.fortsätt inom intresseområdet; vetenskap? historia? religion?
3. utmana fördomarna och försök vidga vyerna; Olika religioner, olika kulturer, läs deras urkunder, deras berättelser, tag reda på vad människor som tycker helt olika än dig själv resonerar.
Det kanske skulle kunna vara en början ;)
Skicka en kommentar