Jag blir berörd av en insändare i Dagen. Författaren Dag Öhrlund skriver om den skriande bristen på empati, bland olika grupper i samhället,men han visar inte endast en nattsvart beskrivning av läget (mobbing, hänsynslöshet, våld) utan är hoppfull inför att ämnet etik finns på skolschemat
"Det är bra, ty någonstans på vår resa mot framtiden har en del av självklarheterna försvunnit."
Jag anser att det finns en ännu viktigare komponent, hos föräldrarna. Barn som har föräldrar som visar upp förakt för vissa grupper i samhället, samt inte aktivt uppmanar dem till medkänsla med kamrater och omgivning (och kollar upp emellanåt så att det följs), kommer inte att finna vägen till empati i första taget.
Inget skolschema i världen kan kompensera för det.
Photo: The mill "Vester Mølle" on Ærø Island, Denmark
By User:Erik Christensen Permission: GNU Free Documentation License
14 kommentarer:
Det viktigaste för att lära barn visa respekt och medkänsla tror jag är att barnet blir behandlat med respekt och medkänsla.
//ninni
Ninni & Aleph
Fast jag har inte sagt att föräldrarna måste gasta/höja rösten, det räcker i princip med att, inför barnen, tala respektfullt om andra människor, t ex om deras klasskamrater. Vissa gränser tycker jag dock man ska sätta, så att man visar att man överhuvudtaget bryr sig om vad de gör.
Intressant länk, förresten!
Hur korrekt är egentligen denna bild av minskande empati? Är vi så pass mycket värre idag än vi varit tidigare, historiskt sett?
Var vi mer empatiska när vi brände häxor på bål? Var vi mer empatiska när vi slaktade människor i heliga korståg? Var vi mer empatiska när vi såg mörkhyade som undermänniskor? Var vi mer empatiska när vi förvägrade kvinnor rösträtt? Var vi mer empatiska när vi offrade människor till gudarna? Var vi mer empatiska när vi organiserat förföljde, förtryckte och dödade människor för deras avvikande åsikter eller läggningar?
Vissa saker verkar onekligen ha blivit värre, som t ex mängden grova misshandel. Andra saker har blivit bättre.
Sedan håller jag med Ninni och Aleph som båda har viktiga poänger.
Pekka S
Håller helt med dig om att vi inte var mer empatiska förr, i många hänseenden, och det var kanske inte riktigt min mening att säga det (även om det nog var insändarförfattarens mening),
utan framför allt:
Mobbing mellan skolbarn beror mest på vad de hämtat för värderingar hos sina egna föräldrar.
Har de hämtat empati hemifrån, så kommer de att uppträda med empati.
Talar föräldrarna i respektfull ton om klasskompisarna, så kommer barnet inte att mobba klasskompisarna.
Detta gällde även för länge sedan.
Z: Är du säker på detta? Kan inte andra faktorer spela roll, till samma eller ännu högre grad? T ex påverkan från kamrater på fritiden/skolan eller miljön på skolorna? T ex har ju psykologiska studier visat att vår (och barnens) personlighet till 50% formas av generna och max 10% av föräldrar. Resten styrs av närmaste umgängeskretsen.
Jag själv vet inte hur det ligger till när det gäller mobbing. Jag vågar dock inte vara så säker på att föräldrarna bär det största ansvaret. Mobbing handlar dock mycket om socialpsykologi, dvs hur barnen agerar i sitt sociala sammanhang. Ofta är det stora grupper som mobbar och då kan det vara svårt att stå emot trycket. I sådana lägen tror jag att barnet som tar avstånd från mobbing måste ha stark integritetskänsla och stort självförtroende också. Ett empatiskt, men osäkert barn kan mycket väl tänkas mobba.
Pekka
Det jag kommer ihåg från mellanstadiet och gymnasiet, är att de barn som var de bråkigaste "ledartyperna", kunde vara både killar och tjejer, var de som hade föräldrar som inte kunde bry sig om dem, se efter dem, pga t ex missbruk av alkohol, lärarna var noga med att påpeka att vi inte skulle vara arga/ledsna på dem för de hade problem hemma. En av dem bodde på barnhem.
(Alla barn med problem hemma blir såklart inte mobbare, jag säger bara vad jag minns).
En kille på gymnasiet hade föräldrar som hade jättesvårt för invandrare, han själv också (undrar om det fanns någon korrelation...hmmmm?.....). Detta märktes tydligt på sonen som ofta var i bråk med den afghanske killen. Vi andra var inte ovänner med någon av dem.
Z: Min pappa har jobbat som rektor i många år så jag har ju haft lite insiderkoll på sådana här problem. Och du har helt rätt i att extra "bråkiga" elever oftast kommer från besvärliga förhållanden hemma. Så givetvis påverkar hemmamiljön.
Men, samtidigt är det inte bara dessa barn som mobbar. Barn från, såvitt jag vet, goda hemförhållanden kan bli likaväl mobbare under vissa omständigheter. Men oftast finns det ju någon central mobbingledare som de andra sluter sig till. Och denna ledaren tillhör nog oftast den kategori du skriver om.
Intressant artikel och bra inlägg och kommentarer här...
och barnen blir "som de själva blir behandlade" de gör alltså inte som vi vuxna säger, så ord kommer man inte långt med. Tror även att kompisarnas bemötande och den sociala miljön i stort påverkar starkt, kanske mest.
Lite påminner det här om det arbetsplatsproblem jag tog upp, som handlade om "rasism" eller bakvänd sådan.... där fanns en aspekt att invandrarna (med olika härkomst och traditioner) har tidigare problem mellan sig som fortsätter in i den svenska kulturen och vardagen. Självklart uppstår en känslig atmosfär av rädsla och misstro som sprider sig mer eller mindre grundlöst. Vilket får sitt utlopp där det inte borde. Och mot helt oskyldiga.
Har själv en son som blev helt oprovocerad misshandlad i början av sommaren, så jag vet vilket hat och maktlöshet som sänker sig över en som förälder. Etik på skolschemat javisst bra... men jag har inga större förhoppningar om något konkret resultat av det. Däremot hoppas jag på en attitydförändring hos folk ute på gatorna, vakterna på krogarna och alla medmänniskor, polis och läkare - att sluta reagera med att endast höja på ögonbrynen, vi måste visa med buller och bång att detta är INTE okej!!
Så tack Z för att du synliggör detta och engagerar dej!
Alde
Tack för ditt personliga inlägg.
Jobbigt det här med definitionen på 'respekt'.
Typiska gängledare ser väl respekt som "skräck" och "lydnad", vilket det inte alls handlar om, utan istället en ömsesidig artighet och vänlighet.
Vi måste helt enklelt lära oss att respektera varandras egenart.
Föräldrarna har i detta arbete, tror jag, den största betydelsen. De kan utifrån många olika val, sitt sätta att bemöta sina barn, sitt sätt att bemöta andra människor, genom sitt sätt att tala, genom vad de tillåter barnen att se och läsa etc. prägla dem på ett sätt som ingen annan kan.
Men vi får inte glömma bort att vi alla bär på arvsyndens skada vilken innebär att det onda finns hos oss alla. Ingen är ett oskrivet blad, utan våra liv börjar sas alltid på minus. Detta innebär att vi när det gäller att leva ett moraliskt gott liv alltid kämpar i uppförsbacke.
Ännu värre eller lika illa är en regim som visar förakt för vissa grupper i samhället. Som Alliansens vägran att inse att arbetslösa och sjuka och pensionärer även behöver en dräglig inkomst. Alla sjuka blir inte friska igen. Pensionärer blir inte yngre och alla arbetslösa kan inte få ett nytt arbete igen. Men de är inte sämre människor för det. Med den segregation av dessa människor genom bidragasindragningar, minskningar av a-kassa och icke rätt till inkomstskatteminskning, visar vi nästa generation att det är rätt att särskilja människor och se dem som sämre och mindre värda.
Jag vill bara tillägga att på det där med empati också följer människors accepterande att faktiskt visa tolerans för olika åsikter. Här nedan är en intressant artikel. Den är mycket talande för mig som katolik.
http://www.wf-f.org/0901Bogletolerance.html
För att inte tala om det som står här: http://www.expressen.se/kultur/1.1325277/frikyrkofobin-slar-till
Pekkas exempel har å andra sidan inte med de mellanmänskliga relationerna att göra.
Viss empatibrist springer ju ur brist på förståelse och där kan ju etiken kanske hjälpa till. Men så finns det ju en del av människan som är "genuint ond" som jag ser det..
Skicka en kommentar