För en vecka sedan var vi på en vanlig kvällsmässa i Lund. Dessa brukar vara ganska lugna och ge tid och plats för meditation & tyst bön. Föredrar dem helt klart framför söndagars högmässor med högljudda orglar som dränker församlingens egen sång. Men, men, jag får lära mig att uppskatta denna fest. Och de få gånger man sjungit solo har man mer än väl uppskattat ett försiktigt, dovt orgelkomp i bakgrunden. Dessutom blir jag glad då jag ser de andras glada leenden, för de flesta uppskattar verkligen orgeln och organisterna.
Nåväl, i onsdags...
...det kom några dominikan-nunnor på besök från klostret i Röglebäck (Södra Sandby). De är mycket uppskattade gäster och de sjunger fint.
-
För er som inte är kyrkvana kan jag berätta att ett av momenten på gudstjänster är att hela församlingen ber bönen Fader Vår/ Vår Fader. Precis efteråt kommer: fridshälsningen.
Det är då meningen att man skakar hand med folk som är runtomkring en och säger "Guds frid!" eller "Kristi frid!". Åt hälsandet brukar avsättas max en minut.
Nunnorna satt på en rad längst fram.
Jag märkte att de flesta av oss drog oss dit för att få hälsa på just dem.
-
Utom en liten tjej som gick bakåt istället, för att skaka hand med "de gamla vanliga". Gamlingarna, de lite trasiga, originalen...
Blev rörd då jag såg det. Dessa s k original, ofta med konstiga ljud och rörelser för sig, brukar stå längst bak, för att inte störa eller få tillsägelse från kyrkoherden.
-
Denna händelse var inte alls uppseendeväckande, men om jag ser den lilla tjejen igen, ska jag berätta för henne att jag insåg att hon agerat föredömligt.
-
-
Ett till erkännande:
Organisten brukar ofta, under nattvarden, spela något lugnt och meditativt stycke. det gillar jag.
-
Fotot är från karmelitklostret i Glumslöv (mellan Landskrona & Helsingborg), som vi hälsade på igår. Nunnorna bjöd på årlig storfika pga av festen Vår Fru av berget Karmel (beskriven av Charlotte-Therese). De vet hur man bakar. fantastiskt gott. Det var späckat med besökare, trots att man bara kunde tala med dessa nunnor genom galler. Det är de nunnor som beskrivs i svt-dokumentären Nunnan (2006).
2 kommentarer:
Fridshälsningen i KK är väldigt fin, bra... ja, bra helt enkelt!
Själv tillhör jag dem som sätter sig längst bak. Vet inte varför. Har kanske tagit Jesu ord på för stort allvar när han säger att man skall sätta sig längst ner (Luk 14:10). Eller så är det en stillsam protest mot hela det sociala systemet. De som åtnjuter störst aktning i församlingen sitter längst fram, och sedan minskar aktningen gradvis ju längre ner i bänkraderna man kommer.
Johan S
Sitter också längst bak om jag går ensam,
men annars vill sällskapen jag går med ofta vara nära altaret.
Äldre, rullstolsbundna och sämre hörande kan väl få vara längst fram.
Skicka en kommentar