Trots att jag ofta bedyrar att jag helt erkänner evolutionen och inte håller med Intelligent design-folket (men möjligen teleologerna, ändå, ibland....), så kan jag inte låta bli denna utmaning: Vilka sinnesintryck (förutom folks vittnesbörd) får mig att tro att Gud finns?Ett fenomen som ger mig enormt hopp, är livets och universums totala oförutsägbarhet (det händer även hemska saker, naturligtvis, men jag menar på det hela taget): Alla dessa överraskningar.
Hur mycket vi än tror oss veta om en händelse eller ett förlopp, verkar vi inte någonsin kunna göra exakta förutsägelser; vi känner väl inte till alla myriarder av aspekter. Nya dyker upp hela tiden, trots svettig forskning dygnet runt. Detta gör mig hoppfull: tänk så otroligt trist om vi hade "kunnat göra" någont enda förlopp helt förutsägbart.
Varför tror ni på Gud? :)
Photo credit: freefoto.com
17 kommentarer:
En nyfiken fråga (som dessvärre inte svarar på din). Du skriver att du inte håller med ID-folket, men möjligen teleologerna. Är inte det som förenar ID-folket med varandra just teleologin?
David: du har en STOR poäng där och jag ska omformulera mig:
Jag tror att Gud skapat evolutionen, livets utveckling etc...
men jag undrar över alla universums fysikaliska konstanter, som visst inte kunnat vara det minsta ändrade, enligt vissa forskare/matematiker.
Jag har svårt att tro något förutom när jag känner det inom mig, och det gör jag inte med Gud.
Eftersom jag är övertygad om att det finns gott och ont som är oberoende av samhälle och våra gener/moral. Om en sådan definitiona av gott och ont finns så måste den vara definierad av något som står ovanför/utanför våra samhällen och vår natur (gener/moral), dvs. en gud.
Dessutom tror jag att vår upplevelse av nuet är något övernaturligt som fundamentalt skiljer sig från hur en dator upplever nuet. Den skillnaden tror jag inte bara har med komplexitet att göra utan då jag tror datorer helt saknar den varseblivenheten är vår sådan övernaturlig.
Sedan tycker jag det är skönt att när ateister pratar bevis veta att inte heller gravitationen är bevisad och att inget inom naturvetenskapen faktiskt sysslar med bevis utan bara som bäst sannolikheter.
Har tänkt på det ett par gånger: forskare vet om Big Bang, me inte vad som hände dessförinnan, därav kan man sammanfatta det hela med:
- Tacka Gud för Big Bang, annars hade vi inte varit här.
Om man tänker djupare på det hela så tycker i alla fall jag att det är lättare att tro på Gud än big bang-teorin om man börjar fundera kring vad som hände innan expanderingen.
Oj vilken fråga.
Jag bara vet. Har alltid haft ett magiskt tänkande och trott på mysterier - så varför inte på Gud?
Lite naivt kanske...
En bra fråga! Du skriver "Vilka sinnesintryck (förutom folks vittnesbörd) får mig att tro att Gud finns?" för mig är nog allt en mix. Vittnesbörd jag hör är en viktig bit, mina egna upplevelser av Gud i skapelsen, barnen, glädjen osv en annan.
Berättelsen om Jesus och vad han gjort och hoppet det föder hos mig får mig att tro. Livet är en helhet därför är det svårt för mig att plocka ut avgörande enskilda saker.
Ska fortsätta fundera.
En orsak till att jag aldrig blev en "troende" ateist var att jag upplevde det som märkligt, att hela universum skapades i ett enda slag. Längre än så grubblade jag inte. 1993 köpte jag en bok "I huvudet på Gud" av Paul Davies. I boken skriver han på ett ställe och som gav ord på min "tro": "Vi har kvar problemet med vad som orsakade stora smällen. .....för det är inte möjligt att hänskjuta stora smällen till något som hände före den, som man gör i diskussioner om orsakssammanhang. Innebär det att stora smällen var en händelse utan orsak? Om fysikens lagar bryter samman i singulariteten, kan det inte finnas någon förklaring med hjälp av dessa lagar. Om man alltså yrkar på på ett skäl för stora smällen, måste detta skäl ligga bortom fysiken."
Jag vet att den här förklaringen troligtvis inte är fullödig. Davies vrider och vänder på frågan, men för ögonblicket räcker det för mig.
Gud - det är en stor fråga.
Jag tror INTE på en Gud "där ovanför". Däremot tror jag på en omfamnande kraft som finns i oss alla. Den vill jag kalla Gud, Gud i mig och i allt levande.
Tror även på GUD som finns bortom allt och i allt och som du skriver skapade evolutionen. Den är så ofattbar så den brukar jag lämna därhän.
Hela tillvaron är ett Guds mirakel och det räcker för mig att fundera på.
//ninni
Utan Kristus sulle jag sakta gå mot fördärv, min själ skulle förtvina, mina ögon skulle förblindas och jag skulle bli en levande död.
Utan Kristus skulle jag lämna detta livet för ett evigt utslocknande, aldrig få uppstå med honom och aldrig få glädjas åt att möta Honom och alla de jag älskat under min korta vandring på jorden.
Jag har hört Anden viska i mina öron, en oerhört stark händelse som då överraskade mig och skrämde mig! Jag har därefter getts så många tecken att jag inte längre minns dem alla.
Om jag inte skulle tro vore jag blind, döv och enastående korkad. Jag kan inte vägra tro!
För mig är det uppenbart att Jesus lever och verkar. Detta är för mig mer uppenbart än allt jag ser och upplever med mina grumliga sinnen i denna värld!
För mig är det mer än tro och hopp, det är en visshet som är starkare än allt annat!
I varje ögonblick är det bara att sluta ögonen och då ser jag (bokstavligen!) det ljus som brinner i min själ, ett ljus jag vill dela med er alla!
Jag är medveten om att mycket av det jag berättar kan verka svårsmält, men detta är faktiska realiteter!
Hur kan jag då inte tro på Kristus som Vägen, Sanningen och Livet?
Frågan är hur på vilket sätt som Kristus kommer till alla som ännu inte tror - och om de är vidsynta nog att lämna den dörren på glänt, eller ifall de ihärdigt försöker hålla emot?
Så stärkt beskrevet, Zoltan!
Vad mer kan man säga?
Psykbryt - Nej, alltså det finns ju en stämning som man själv bygger upp, och så hjälper Gud själv till, tror vi religiösa. Det är svårt att, speciellt i början, bara stå rakt upp och ned och känna något speciellt. Man sjunger/ber böner/mediterar etc...
Averater - Har också tänkt på det här med gott och ont, som verkar gälla även "utanför" universum. Samt logikens regler, gissar jag.
Mickey Barczyk - Very welcome! Ja, onekligen kan väl inte Big Bang gärna lyfta sig själv i håret, utan, även som jag ser det, behöver den även den stora smällen en Orsak.
Hosanna - You've got it! :)
Joachim - :) Bara en så'n sak som att det finns så mycket att fundera på, är fantastiskt.
Leo - Även jag gillar Paul Davies' kosmiska filosofi/Gudsargument. Alla står inför samma fråga: Varför något alls?
Ninni - "Tror även på GUD som finns bortom allt och i allt och som du skriver skapade evolutionen."
Är inte Han lite "ovanför" ändå? (utanför universum) Samtidigt som inom oss?
Zoltan ja, det du skriver om är verkligen realiteter, mer sant än något annat. Guds existens är mer sann än vå egen. har också funderat på våra grumliga sinnen: Vi kanske inte vet vad som är vackert, t ex. Varje kultur har t ex sin egen bild av Jungfru Maria, på ikoner, statyer etc, men ingen av dem stämmer kanske.
Hmmmm - det är svårt det här! Och kunde man förklara och begripa - då vore det inte GUD!
Om jag ändå gör ett litet försök:
Det är inte en lägesbeskrivning jag försöker beskriva - det är funktionen, relationen! Jag tror den finns i mig och mellan oss och inte i ett över/under perspektiv!
//ninni
Utan Jesus är jag intet.
Om Gud inte fanns, skulle livet vara totalt meningslöst och jag skulle ta livet av mig.
Djupast inom mig finns en längan. En hemlängtan.
Längtan efter Den som är större än det jag kan ta på.
Den som viskar genom hela skapelsen.
Den som gör det vackra vackert.
Patricia :) :)
Helena
Känner som du. Vilken tur då att ingen kunnat motbevisa Guds existens.
Glad Påsk förresten!
Skicka en kommentar