I kyrkan och inom lagstiftningen brukar vi ofta tala om Nåd och Rätt,Överseende, resp. Rättfärdighet.
Hos Charlotte har debatten gått het, i ett inlägg som egentligen skulle handla om roliga ämnen, och mitt i all besvärlig pajkastning lyckades en liten nyhet sippra in, speciellt för mig som inte är lika bra på att minnas olika texter i Bibeln... om man uttrycker det milt.
Minutz3 påpekar
att Jesus i evangeliet säger att inte kommit för att upphäva Lagen, utan för att fullborda den.
Mackan citerar: (Från Johannes 3: 16-17):
"Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom."
Kommer på en grej (kanske inte min idé först) när jag läser detta:
man kan omformulera den gamla devisen som lyder att man både behöver lag och nåd.
Kanske går det längre än så:
Nåden kanske rent av bygger upp Lagen och Lagen bygger upp Nåden,
i vissa fall. Är det därför dessa fenomen inte kan separeras?
1.
Lagen ger nåd:
När man bestämmer att var sjunde dag ska vara en vilodag, för alla, inklusive tjänarna och slavarna,
så känns detta som en otrolig nåd/barmhärtighet, för just dem som får jobba och slita som mest.
De hade inte betalda helger, som nu, eller semestrar.
Vilken lättnad.
2.
Nåden ger lag
Att slavägaren/husbonden började känna medlidande och barmhärtighet gentemot sin underordnade,
kan vara den största orsaken till att man fick justera lagarna till att dessa också var människor och likvärdiga alla andra.
Det blev en grundlag.
Ps. I slutändan hoppas jag ändå på Guds oändliga nåd, för om bara rätten gällde, skulle vi vara illa ute.
Picture: by-nc-dn-license from http://freefoto.com/
