3 apr. 2008

"Jag är ingen man. Jag är en poet"


Nästan alla som någon gång under de senaste tio åren besökt Café Ariman, kommer förstå vem detta inlägg handlar om: En glad och tjock (snarare var det magen som var uppblåst pga diabetes) polskättad äldre herre, som nästan tillhörde inventarierna:

Poeten och översättaren Ján Kunicki, mannen som blev vän med alla gästerna och hälsade högt och ljudligt varje gång, som om han inte hade sett oss på år och da'r.
Stället var hans andra vardagsrum brukade man säga. Vi som lärde känna honom, men som sällan hann hälsa på på kaféet, blev ofta uppringda, flera gånger i veckan. Jan undrade mest hur man hade det, bad aldrig om något för egen del, mer än en pratstund.
Man skämdes för att gå till kaféet och hälsa på, även då man hade haft tid till det, eftersom denne gentleman alltid, med sin lilla garantipension som enda inkomst, ändå envisades med att vilja bjuda på fikat. Denne tuffe gubbe hade alltså varit en professionell poet/översättare, och försörjt sig på det, även om det kostat honom mycket, och varit hårt.

Mest var det tjejer Jan kommunicerade med, för han var trött på den machovärld han upplevde. Humoristiskt brukade han utbrista: "Jag är ingen man! Jag är en poet!".
Ok, några män umgicks han med, goda vänner som han inte fann "begränsade" i deras världsbild. Vi fick påpeka för honom att många gubbar är helt ok och sjyssta.
Apropå poesi: "Mummel i kön" var visst ett uttryck han fastnat för så fort han kom till Sverige för 40 år sedan, för det använde han ofta.

Nästan varje dag i fyra år ringde telefonen. Ofta var det jobbigt och jag svarade inte, ifall vi redan hade pratat samma dag. Ok....... kanske lyfte jag alls luren en gång av tre. Mina vänner undrade varför jag överhuvudtaget talade med denne långsamme och besvärlige person.

Jo, det får jag påpeka:
att det finns infinitesimalt få människor på denna jord, som förbehållslöst umgås, utan tanke på den andres prestationer, tillkortakommanden, pengar, etc...

För några veckor sedan tystnade telefonen. Ibland hade han haft problem med den, ringsignalen t ex, så jag tänkte att jag får åka till honom och hjälpa till med det,
men så funderade jag: Förut brukade han ändå ringa upp. Inte hemma? Ovanligt. Har Jan fått en ny hjärtattack? Ligger han på intensiven? Även därifrån hade han ringt förut, för att berätta var han var. Hälsade en gång på (för två år sedan), på översta våningen i blocket-skrapan, dvs sjukhuset. Fin utsikt över Lund därifrån, lugnt, tyst.

Jan hade varit orolig för brodern i Polen. Sedan flera månader hade han inte hört av honom. Jag undrade om Jan möjligen åkt dit, eller om brodern avlidit.

En väninna ringde i söndags kväll och berättade att hon talat med en hemtjänst-chef: Ján hade själv dött. Redan den 13 mars, mer än två veckor tidigare. Inte långt efter att han lämnat/blivit portad från Ariman, för att ha haft med sig vindruvor som han suttit och ätit där. Skulle fyllt 70 om ett par månader.

....

Tomt känns det nu. Suck.
Googlade Jans namn och fann att en bloggare uppmärksammat detta.

Trodde annars inte att någon skulle skriva om Jan.

Informationen om hans sista stund, att han fallit då han varit ute och handlat mat i Netto-butiken, var lättande:
bättre för honom än att ligga ensam i natten med ångesten och lidandet.
Jag var orolig för att kanske inte ha svarat i telefon under hans sista stund. Som tur var syntes fortfarande spåren i min telefons samtalslista: Han hade ringt 12 mars, och jag hade svarat.

Vila i frid, Jan

(Tack för de vänner jag fått, genom dig)

Ps. tack också för att du, säkert nästan varje dag - i alla fall sedan 2003 då jag träffade dig första gången - ibland med rullator, darrande stapplade dig fram till busshållsplatsen för att åka iväg till sta'n. Du vägrade sitta hemma.

2 kommentarer:

Galaxa sa...

Tack för det fina du skrivit! Ja, jag tar till stora ord men jag menar det: Det du skriver ger hopp för mänskligheten! Det finns folk som du som inte vänder de lite annorlunda människorna ryggen.

Jag begriper mig in på alla dessa som aldrig har en stund över eller inte orkar med ett leende till den där gamlingen på affären som kanske har sin enda sociala kontakt för dagen just då på Konsum. Stanna upp! Säg nå't om vädret! Kommentera att apelsinerna är billiga! Vad stackarn som helst!

Det är min värsta mardröm: Att bli ensam, ignorerad och förbisedd. Och jag ser hur folk blir det hela dagarna! Det lilla jag kan göra försöker jag göra, men visst borde man göra mer.

Z sa...

Tack, Galaxa
Vissa säger att om man vill veta hur ett samhälle mår, kan man ta sig en titt på de äldre. Rörelsehindrade. Låååångsamma. Föraktade? Eller omhuldade?

Jag erkänner, ibland, på kvällen, är jag så trött att jag inte ger någon annan platsen på bussen, men försöker numera mer och mer.

Hoppas du får mycket möjligheter till vardagspromenader och samtal på dina äldre dar!

eXTReMe Tracker