Ofta när man är mitt i en debatt eller ens ståndpunkt/tro blir angripen av omgivning, vänner, media, så känner man sig aningen ensam och i akut bekräftelsebehov ;)"Var är mina gelikar när Gudstron blir angripen?" "Var är prästerna och kändisarna i denna diskussion...." "Varför gör de inget?" , etc etc
Vad man då inte förstår är t ex att ens vänner och allierade kanske är mer visa och "ekonomiskt" väljer sina strider. Tystnad behöver inte alltid betyda feghet.
En annan omständighet man lätt glömmer, är den motsvarande: ibland har andra debattörer undrat varför jag inte uttalat mig, och då har man ju alltid sina randiga skäl, tycker man...
.....min fråga är nu:
Hur gör ni i debatter? Avslöja gärna ett debattknep, något ni betonar extra mycket, då er livssyn eller kyrka blir angripen. Vad säger ni exempelvis till den som undrar varför ni tror på något "så vidskepligt som en god Gud?"
.
Ps. Ett av mina tuffaste knep, som jag tyvärr inte alltid lyckas följa, är att, speciellt då det tjatas för mycket, helt enkelt ge de andra sista ordet. Det är egentligen enda valet, då man inte hinner göra mer, men det ger den andre massor med tid att begrunda samtalet.
photo credit: http://www.freefoto.com/
22 kommentarer:
Du brukar alltid sätta en ära i att ta en fråga i taget och underbygga allt med god logik. Du är dessutom vänlig. Allt detta gör att alla lyssnar på det du säger - och då har du ju bara med det kommit betydligt längre än halvvägs.
Att ge någon annan sista ordet är kanske det bästa argumentet av alla. Men inte alltid så schysst kan jag tycka. Som meddebattör har man då ingen aning om ifall den andra debattören erkänner sig "besegrad", eller om hon bara föraktar en. Personligen tycker jag då att det är bättre att antingen skriva att man inte orkar diskutera frågan mer, eller att den andre helt enkelt hade bättre argument.
Du verkar oftast debattera för att för att föra ett resonemang framåt och därigenom leda alla debattörer till en högre förståelsenivå. Det är jättebra. Det är tråkigare med debattörer som bara debatterar för att "vinna".
Z,
Först ett svar på denna fråga:
>Vad säger ni exempelvis till den som undrar varför ni tror på något "så vidskepligt som en god Gud?
Som du nog har sett redan i några debatter både i min blogg och här, som berört det, så brukar jag ofta betona erfarenheten vid sidan av förnuftet (båda behövs...).
Jag har inte blivit övertygad om att det finns en god Gud enbart genom att resonera mig fram till det - utan allra mest genom att denne gode Gud har gett sig till känna för mig och visat sig så tydligt att jag inte kan annat än tro....
Så gjorde redan de första kristna - betonade erfarenheten - även om det för en del av dem var konkret på ett annat sätt: det de hade sett och hört och rört vid - det förkunnade de.
De använde också andlig vishet snarare än mänskligt kunnade. Gud inspirerade dem till att tala så att det trängde rakt igenom åsiktsmotståndarnas alla skal.
Debatter kan bli ganska tuffa och otrevliga ibland. Det beror nästan alltid på fördomar.
Om man lyckas nå utöver sånt på något sätt kan det lyckas bättre.
De bästa samtalen tycker jag är de där alla känner sig fria att dela med sig av sina tankar och erfarenheter - utan att några börjar attackera andra, vägrar tala med dem som inte tycker likadant, går in i aggressiv försvarsposition, förlöjligar andra utifrån en vrångbild de först målar upp av dem, eller skriver dem på näsan hur de minsann tror.
Det här tycker en del är väldigt svårt - och därför urartar många samtal som kunde ha blivit bra.
När folk beter sig så är det svårt att själv inte regagera negativt - och så är den onda cirkeln igång.
Efter att ha sett detta hända ett antal gånger - så vill jag i min tur fråga er om knep för att undvika det - hur gör man för att inte falla i samma grop?
Ibland lyckas det intuitivt - men jag minns inte hur det gick till efteråt.
Lättast är samtal med öppet sinnade personer tycker jag, de flyter på av sig självt - och svårast är samtal med sådana som är mycket tunnelseende - där går det knappt ens att inleda det innan det regnar fördomar.
Charlotte
Kan man verkligen vinna alla debatter, ens med de bästa argument?
Handlar det inte mer om förutsättningarna för diskussionen?
1) Finns det teoretiskt sett en objektiv möjlighet att avgöra vad som är rätt eller fel? Om inte, då är det som att diskutera smakfrågor.
2) Har alla medverkande en ödmjuk inställning till sina egna ståndpunkter? Om inte, då kan ingen någonsin "vinna".
3) Vad menas med att "vinna"? Att motparten assimilerar ens argument?
"Att vinna" - är det verkligen det som är viktigast?
Är det inte viktigare att tillsammans i debatten kunna öka förståelsen, från kanske helt olika perspektiv, istället för att mosa endera part?
Det är för denna senare aspekt jag öppnat min blogg, att "försöka hålla en förutsättningslös dialog levande", men endast så länge det är en "sansad och respektfull diskussion".
Sedan hör det till saken att vissa debatter är per definition meningslösa - inget annat än bitterhet och förvirring är frukten...
Det finns dock några mycket starka argument för Guds existens! Försöker återkomma med dessa när familjeplikterna är avklarade för denna dag.
Jag kan nog inte tillföra något som inte redan är sagt.
Men jag betonar oxå erfarenheten. Att det enda sättet att ta reda på om Gud finns är att pröva att vandra vägen.
Jag har inga bra knep för att debattera med rabiata människor. Dom som har bestämt sig för att kristna är ondskefulla idioter kan man inte övertyga om något annat.
Jag har lagt ner ett antal sådan meningsutbyten, eftersom man ingenstans kommer. Tror dom inte ens på en när man säger att man varken tror eller beter sig som dom påstår... så är det ju inte lönt.
Men verkliga utbyten av erfarenheter och tankar kan man ha även med dom som inte alls delar ens tro, bara det finns ett ömsesidigt lyssnande. Då berikas man och lär och kan ibland även ändra en uppfattning.
Givetvis kan man vinna argumentationer. Jag har både vunnit och förlorat några. Men givetvis innebär de flesta argumentationerna att man kommer fram till att man har olika grund för vad man tror på.
De sätt jag använder för att hålla en debatt sund, är att bara debattera frågor jag bryr mig om. Frågor som i samanhanget är relativt ointressanta ignorerar jag eller svarar mycket kortfattat på.
Argumentationer om Guds vetenskaplighet, relativa sanningar och skäl för att tro, ser jag som de viktigaste och då de frågorna kommer så argumenterar jag på.
Men de vanligaste angreppen på min kristna tro är kvinliga präster och homofrågan, i båda dessa brukar jag så fort som möjligt gå djupare till att få argumentationen/debatten/samtalet till att handla om Gud eller Jesus och hans personliga relation till oss.
Om någon skulle ställa frågan på det som du beskriver skulle jag nog ärligt svara - det vet jag egentligen inte. För så är det ju. Jag vet inte varför. Ena stunden var jag en sekulär människa i nästa stund var jag kristen. Förklara´t den som kan.
I diskussioner med mig finns det stort utrymme för oliktänkande (tror jag) så jag vågar friskt ge av det jag står för men också kunna vara tyst och lyssna på motparten.
En diskussion handlar för mig inte om att övertyga utan om att faktiskt våga prova sin egen ståndpunkt och det har hänt mer än en gång att jag fått revidera min egen "benhårda" uppfattning för att jag faktiskt haft fel :)
Btw - när det gäller tro håller jag hårt på denna min sanning; jag är som ett barn och älskar mysterium så det får vara obegripligt och omöjligt att tro på men kan vara rätt ändå...
Hej igen z
glömde skriva att det var jag Sara G som skrev ovanstående inlägg. (det stod ju "anonym" nämligen)
:-)
Jag tror som zoltan att det är viktigt att avgöra ifall:
1) Finns det teoretiskt sett en objektiv möjlighet att avgöra vad som är rätt eller fel? Om inte, då är det som att diskutera smakfrågor.
2) Har alla medverkande en ödmjuk inställning till sina egna ståndpunkter? Om inte, då kan ingen någonsin "vinna".
Som komplement till 1. vill jag gärna tillägga ett exempel. Just i frågor som berör tro eller icketro baseras en väldigt stor del på vilket paradigm man använder sig av. Vilka "ta-för-givet-ramar" de olika parterna utgår ifrån. Skillnader i dessa ramar utgör ofta stora hinder för meningsfull diskussion, eftersom de sällan rubbas av annat än väldigt genomgripande händelser eller uppenbarelser. En enkel debatt kan nog sällan ändra människors grundmurade föreställningar om varandets förutsättningar, misstänker jag.
Nå. Även om vi har olika paradigm, exempelvis du och jag Z, kan vi ändå ha givande diskussioner förutsatt att vi är medvetna om det och därmed kan välja en nivå på diskussionen som möjliggör ett kringående av problematiken detta medför. Jag har inte svårt att acceptera att du tror på Gud, lika lite som du har svårt att acceptera det faktum att jag inte gör det. Du behöver inte, kan inte, bevisa någonting för mig.
Vänliga hälsningar från ateisten / Chili
Jag tycker samtalet är det viktigaste, försöker man bara vara ödmjuk, det är ju lätt;-) så brukar det gå bra. Det där med att "vinna" gör man väl aldrig, hur skulle det se ut? I bästa fall kan man väcka tankar som hjälper någon vidare mot nya insikter. Själv lär man sig nått på köpet, Så funkar det för mig.
Det jobbiga är när det blir så låst att man bara vill "sätta dit" den andre. Bara några tankar från mig.
Johan, förresten så har jag svarat dig på Monicas blogg. Det var ett spännande samtal, låt oss fortsätta!
Joachim,
ännu en genomtänkt replik
Ja, det blir enobehaglig känsla av ensamhet, även när man känner att man själv står på barrikader och skjuter med kanoner, istället för att samtala.
Jag tror framförallt på att vara trygg i sig själv och förmedla det man tror på. Det är väldigt sällan man "vinner" en debatt - ens meningsmotståndare tycker att man är lika kass som ens medhållare tycker man är bra.
Det som är så fantastiskt med Gud är att Han klarar av att bli ifrågasatt. Jag känner mig inte hotad när människor ifrågasätter min tro på en god Gud. Jag försöker inte övertyga någon.
Jag frågar mig själv många gånger om de tillvägagångssätt vi kristna använder oss utav i dagens olika debatter verkligen är så bra. Vi förmedlar inte tron på en god Gud. Många gånger förmedlar vi tron på en fördömande Gud. Gud ÄR god. Gud älskar människan. Det kanske är dags att förmedla hans kärlek och godhet istället för vårt hat och våra fördomar.
Min kommentar svävade iväg något från ämnet men ja, ja :)
Karin L-V
Visst, man kan egentligen bara vinna sig själv; ibland undrar jag vem jag egentligen försöker övertyga. Kanske mig själv.
jag undrade mer över tillfällen då man är lite utsatt för mobbing, sådana situationer
Patricia
Har också funderat över detta.
Hur tycker du att vi ska göra för att inte förmedla bilden av en fördömande Gud?
Jag upplever att det ofta blir fruktbart när man för samtal med personer som faktiskt är intresserade av livsåskådning.
I dessa fall så brukar dessa personer märka att detta är frågor som man brottats med i åratal.
Detta brukar ge oanande öpnningar/vändningar!
Jag har många sådana exempel.
Peter W
Jo, sådana människor brukar dock inte anse att tron på en god Gud är vidskepelse. De har tänkt längre än så.
Intressant är också då man i sådana samtal skrattar till lite, använder humor. Kan inte förklara just nu, men det blir på något sätt ännu djupare då.
Z: Jag har också funderat på detta en hel del. Det är svårt. Gud är kärlek men Gud är också helig. Jag vill inte framställa honom som en mystomte som säger att allt vi människor gör är okey. Det står ju att alla har vi syndat och gått miste om härligheten. Men tack Jesus säger jag då!
Vi lägger så mycket tid på att fördöma människor istället för att visa på en god och förlåtande Gud. Mina historiestudier har precis avklarat kristnadet av Sverige och reformationen. Korstågen var en mycket märklig företeelse. Men de strider vi utkämpar idag påminner faktiskt i mångt och mycket om korstågen. Radikalt kanske, men många tar till vad för medel som helst för att fördöma och slå Bibeln i huvudet på folk.
Gud är helig! Gud är kärlek!
Patricia :)
Håller med. Jag är inte heller glad över när man "slår Bibeln i huvudet på andra", rycker ut verser ur sitt sammanhang, inte förstår sin egen inkonsekvens, inte ser bjälken i sitt eget öga etc...Hur kan man bara veta att ens egen tolkning är den sanna och inte den andres?
Z,
intressant och bra ämne att ta upp. Själv har jag varit konstant ifrågasatt i min tro genom hela livet. Framför allt i skolan där jag slets upp av lärarna och tvingades stå och förklara mig i tid och otid p g a att jag är katolik.
Bön är det absolut viktigaste.
Kontrollera hela tiden att man är på "rätt" spår. Det är lätt att ledas in i försvarsposition.
Lämna ställen där sak och person inte kan hålla isär.
Helena
äntligen en som är insatt i de lite mer kritiska situationerna (ens dåliga erfarenheter kan tydligen komma till nytta)
Barnen på låg- och mellanstadiet gjorde korstecken framför mig för att retas för att jag var katolik, fastän man knappt ens nämnde Gud. Weird.
Men jämfört med folk i vissa andra länder, har man haft det lätt ;)
"Lämna ställen där sak och person inte kan hålla isär."
Svårt när man är grundskolebarn. Man har inte mognaden eller ens läraren med sig ibland. Som vuxen kan man i större utsträckning välja sällskap.
Så märkligt att du jämnt skulle behöva förklara din tro för dessa vuxna.
Z,
Jag vet inte varför lärarna gjorde så. Vad jag vet är att de kommunistiska lärarna var de värsta. De kunde skrika och slita och t o m ge ett slag...
Jag blev ganska hårdhudad och vande mig vid att ständigt få förklara tron. Det sporrade mig i att undersöka och fråga runt om min tro bland vuxna katoliker. Vad de inte tänkte sig var att jag skulle bli mer och mer övertygad i min tro ju mer jag läste!
Jag lärde mig efter ett tag att den som kan behärska sig alltid klarar av situationen. Genom att be och vara helt tyst kan man få den värsta skrikhalsen att tystna och gå sin väg. Sedan får man svälja sin stolthet i bloggvärlden och strunta i vad de tycker.
Så sant att man som barn inte kommer undan...
Skicka en kommentar