.
Titel: Den inre bönens väg Författare: Wilfrid Stinissen, karmelitbroder i Norraby
Tryckt av: Schmidts boktryckeri AB, Helsingborg, 1978
.
"Jag har nu läst en liten bok av Wilfrid Stinissen: Den inre bönens väg. Blev omedelbart nyfiken då jag såg titeln och undrade om detta var en av alla dessa beskrivningar av meditations-metoder och tekniker. Blev sedan smått lättad då jag märkte att det egentligen handlade om hela livet i Gud, om förtröstan och längtan. Termen som Stinissen använder, är kontemplation: när man lever sina dagar i enkelhet och mottaglighet. Han refererar till erfarenheter nedskriva av helgonen Thérèse av Lisieux, Johannes av Korset samt Teresa av Avila.
.
Speciellt koncentrerar sig Stinissen på det han och Johannes av Korset kallar sinnenas natt, dvs den tid då den inre bönen och meditationen hos en människa övergår till den passiva bönen, kontemplationen. Men denna övergång är inte det minsta lugn, utan snarast ett dike, menar vår erfarne författare.
.
Själva förvandlingen, sinnenas natt, delas in i tre besvärliga faser som människan upplever. För att inte avslöja för mycket av den spännande beskrivningen, nämner jag endast namnet på dem:
"Världen blir grå",
"Ångesten hos människan som ryckts loss från sitt vanliga sätt att leva" och
"Jag kan inte längre meditera".
.
Stinissen konstaterar: "Kontakten med Gud är i början alltid förvirrande och förbistrande"
Att läsa denna mening gav mig ro och lättnad. Jag är inte ensam.
.
I andra hälften av Den inre bönens väg tar han upp en del av alla de positiva konsekvenserna av själens överlämnande åt Gud, och så pekar han på problemen med jäkt och förströddhet i vardagen. Vi får en del tips om hur vi kan förhålla oss till det dagliga arbetet. Undertecknad känner på sig att hon kommer att ha behov av detta lilla häfte resten av sitt liv. Undrar om jag någonsin når fram till den stora förtröstan och uppgivenhet inför Gud, som bokens författare och de nämnda helgonen erfarit."
.
.
.
De fast anställda kritikerna på våra dagstidningar behöver alltså inte oroa sig för konkurrens härifrån. Här kommer ytterligare pr: antalet sidor = 67
.
Photo source: freefoto.com
8 kommentarer:
Z,
Kan också rekommendera den boken, och annat han har skrivit...!
Läser själv sällan böcker numera (fick nog en överdos av det under intensiva litteraturstudier och de första katolska bokslukaråren - läste liksom böcker så att det räckte långt in i framtiden).
När en bok numera väl hamnar i mina händer går det ytterst långsamt - jag tuggar i mig mening för mening, smakar på varje ord.
Ett slags kontemplativ läsning...?
En enda välformulerad mening kan innehålla tillräckligt för att hålla mig sysselsatt i flera veckor... :-)
Har fyra böcker från biblioteket hemma - har lånat om dem fyra gånger men bara läst ett par sidor i varje. Nu får jag inte låna om dem mer (senaste omlånet var på nåder - ett undantag från reglerna). Böckerna verkar mycket spännande. Får se om återlämningsdeadlinen som infaller snart kan speeda upp lästakten lite...
Charlotte
Det var ju inte precis någon mördande sågning :)
Men så är det som sagts också en bok som tål att läsas...
Charlotte
Då läser du intensivt. Låter bra!
Tuve
Jan Aghed sitter alltså säkert ;)
Tack för boktips Z! Ska nog kolla den där boken. Är tydligen i en annan läafas än Charlotte... äter bok efter bok. Men nu efter att ha varit på min första retreat i fem dagar så frågar jag mig för första gången vad detta med den inre bönen är och det kontemplativa livet. Retreaten var det tråkigaste jag gjort!
Eva-Maria
Haha ;) det tråkigaste du gjort?
Då har du nog gjort rätt under reträtten, för nunnorna/munkarna brukar säga att det är meningen att man ska våga ha tråkigt, stå ut med sig själv utan avledande manövrar (som böcker, tv, sysslor, internet, godis). Så småningom kommer man visst att se det som något naturligt.
Hittar du inte boken, så säg gärna till, så får jag ordna detta på något sätt.
Det var ett litet slitet häfte, som sagt, på ynka 67 sidor. Hoppas det finns många ex kvar ute i Sverige och att du kan hitta det på ett församlingsbibliotek
:)
Kaffepaus
Låt mig uttrycka mig milt ;) Det kommer att dröja väldigt länge innan jag kommer att förknippa tarot med kristendom överhuvudtaget.
Men jag läser i din wiki-länk, att hermeticismen faktiskt har med judisk kabbalah och kristen mysticism att göra.
Jag blir lite orolig över det om avguden Thoth:
"Hermeticism is a set of philosophical and religious beliefs based primarily upon the writings attributed to Hermes Trismegistus, who is put forth as a wise sage and Egyptian priest, and who is commonly seen as synonymous with the Egyptian god Thoth"
Och sedan att de har med de gnostiska rosenkreuzarna att göra:
"The Rosicrucian Order consisted of a graded system (similar to The Order of Freemasons) in which members moved up in rank and gained access to more knowledge, for which there was no fee. Once a member was deemed able to understand the knowledge, they moved on to the next grade."
Alarmet sätts omedelbart igång hos mig då man talar om att det finns en massa olika nivåer av kunskap (gnosis) som individen kan uppnå, tills han/hon uppnår frälsning.
I frimurarna får dessutom inte halva befolkningen vara med (kvinnorna) och det stämmer inte med de stora kyrkornas idé om att alla lätt ska kunna få tillgång till samma kunskap om frälsning.
Bara förklarar varför det skär sig mellan mig och gnosticismen. ;)
Nu tror jag inte ens att jag någonsin sett något tarot-kort i mitt liv. (kanske i Hollywood-filmer i och för sig).
Baseras korten på astrologi?
z,
jag har den boken här hemma på toaletten. Alltid finns det något litet guldkorn att läsa den. ;)
Min första reträtt kännetecknades av ett otroligt läsande. Jag hade precis upptäckt Johannes av Korsets skrifter och var helt såld på dem (använder ett mer "intressant" talspråk Z ;) ). I ett samtal med Wilfrid berättade jag lyriskt om hur mycket jag läste. Vad gjorde han om inte bad mig att inte läsa för mycket!? Numera rör jag mig inte med ett så stort arsenal av andliga böcker. Jag tror att genom hans råd "förläste" jag mig inte, utan har kunnat hålla mig till en välavvägd "dagsdos".
Jag är i allt en bokslukare så det är inte så förvånande att jag började slukar även andlig litteratur.
Den långsamma läsningen, där man låter orden sakta sjunka ner och "bevattna hjärtat" är ett gammalt sätt att läsa andlig litteratur och mycket givande. Bör prövas!
Wilfrid är en av de få som tar upp trons natt i Johannes efterföljd. Synd att inte fler gör det. Där finns det så mycket som en modern människa skulle behöva...
Kaffepaus
Nej, det är sant att man inte kan döma ut bilder i sig, det har du rätt i. Det finns ju kristna symboler i Tolkien-sagor etc.
Helena :)
Visst blev jag lättad då jag läste om trons natt. Folk talar nästan aldrig om sådan vid kyrkkaffet, eller med sina barn. Det låter väl inte "fint" och man framstår kanske som obalanserad, vilket är helt fel, för man är tvärtom genomärlig när man erkänner sådant. :)
Annars kommer barn och ungdomar tro att "riktig" tro handlar om någon sorts ständigt upptillstånd/robottillstånd.
Trons natt är något att informera om. Efter den så känns en enorm lättnad :)
Skicka en kommentar