I mitt förra inlägg skrev jag (eller, rättare sagt: Thomas Merton), om lidandet.
Fick inspiration från detta till att behandla motsatsen: glädjen.
Ofta får man höra att människor upplever att deras glädje väcker avundsjuka, men ju äldre man blir, desto mer förstår man att detta inte är hela sanningen. Visst väcker glädje och självförtroende avundsjuka,
men något som även händer, är att den glädjefyllda, kanske t o m euforiska, personen själv också blir lite oförstående inför sin omgivning. T ex ett passionerat kärlekspar, där parterna fullständigt gått upp i varandra, så att säga, till den grad att de glömt andra människors situation och världens lidande.
Hur manifesterar man glädje och lycka på ett balanserat sätt? Alltså utan att glömma omvärlden.
Har ni några tips?
Fick inspiration från detta till att behandla motsatsen: glädjen.
Ofta får man höra att människor upplever att deras glädje väcker avundsjuka, men ju äldre man blir, desto mer förstår man att detta inte är hela sanningen. Visst väcker glädje och självförtroende avundsjuka,
men något som även händer, är att den glädjefyllda, kanske t o m euforiska, personen själv också blir lite oförstående inför sin omgivning. T ex ett passionerat kärlekspar, där parterna fullständigt gått upp i varandra, så att säga, till den grad att de glömt andra människors situation och världens lidande.
Hur manifesterar man glädje och lycka på ett balanserat sätt? Alltså utan att glömma omvärlden.
Har ni några tips?