Har ni varit med 
om någon mystisk person någon gång, som plötsligt drar sig bort från er helt, och ni inte har någon aning om vad som har hänt?
om någon mystisk person någon gång, som plötsligt drar sig bort från er helt, och ni inte har någon aning om vad som har hänt?I närheten av jobbet/i anslutning, har jag ofta stött på en trevlig tjej från Iran (utbytesstudent, söker forskartjänst inom astronomi), vi fikade ofta när vi råkade ha fått syn på varandra, och det var några minuters ledig tid, kanske två gånger i veckan, vid kaffeautomaten, samt åt mat vi hade med oss. Talade hela tiden engelska med varandra. Hon berättade ofta att hon var så lycklig över att få träffa en troende människa i Sverige, vilket hon nästan trodde var omöjligt, vi filosoferade kring universum och allt, kring vetenskapliga nya upptäckter, främst inom astronomi och universums eventuella form, kvantmekanik, jag hjälpte henne med ett par statistikuppgifter hon hade, med att snabbt förklara Kolgomorov-Smirnov-test. Med att rita grafer bl a. Hon anmälde ofta att hon ville hälsa på i min kyrkokör, men det har inte blivit av att hon kommit, jag talade med vår kantor om det var ok att en muslim kom, en muslim som inte bär slöja, så det lär inte se kontroversiellt ut i kyrkan. Jag förklarade att hon ville ha ett religiöst ställe att besöka och inte hade känt sig riktigt välkommen ännu i moskén, när hon åkte dit till Malmö. "javisst, inga problem! din väninna är såklart välkommen". Lite genant var det att hon aldrig dök upp eller följde med då det kom till kritan och klockan hade blivit halv sju. Bara några timmar tidigare hade det låtit: "I really don't want to miss your choir tonight! Can i come with you?" Hände säkert tolv-femton gånger under år 2009.
Vi talade ofta om förra årets upplopp i hennes hemland, efter det överraskande parlamentsvalet, om hennes mamma, om persiska språket, vi var två tjejer, en kanadensiska och jag, som ibland satt och tröstade iranskan när det var som mest kris med familjerelationer och ekonomi och allt. Om hon någonsin skulle få träffa någon svensk kille att leva med, etc.
Plötsligt några veckor före jul, slutade hon tala med mig, såg lite uttråkad, irriterad ut när hon såg mig, när jag hälsade, gick förbi, sade hon och hennes sällskap visserligen 'Hi' kort, men det var allt. Jag kände på mig att något var fel, och började rannsaka mig själv. Vad kan jag ha gjort för fel? minns inte att jag någonsin sagt något konstigt till henne och verkligen inte om henne, till andra. Vad gjorde jag för fel? Det hela upplevdes aningen overkligt
Det lite snöpliga är att jag inte har någon rätt att be om en förklaring, vi är inte gamla vänner eller så, så jag har endast skickat en fråga om detta på sms och per epost. kanske har hon fått höra någon missuppfattning om mig? Ringer inte, för hon svarade inte ofta på telefon förr (när jag ringde upp en gång i veckan), så det skulle nog verkligen inte bli något svar nu heller. Går inte heller fram till henne och frågar, dels eftersom hon undviker mig, och dels eftersom jag inte vill vara påhängsen på en person som trots allt är en främling (vi har inte träffats på fritiden någon enda gång hittills trots att vi talat med varandra ett otal gånger under förra året). Dessutom har det framkommit av tidigare samtal att hon inte riktigt vågar säga nej till människor och är mycket känslig för folk som tar upp hennes tid på olika sätt. Väldigt hjärtlig och pratig, men kan kanske egentligen inte ta, om någon annan är det tillbaka, ens lite grann?
Men visst är situationen förvirrande, man undrar ju hur det är med henne också. )-:
Nåväl, jag hoppas i varje fall att hon mår bra av att få bli lämnad helt i fred av mig, ifall hon av någon anledning upplevde mig som för mycket (normalt brukar folk påstå att de hör alldeles för lite från mig). Kanske är det svårt att rakt ut säga till en medmänniska att "Jag har tröttnat lite på dig nu, tyvärr".
Hmm...undrar varför jag reflekterat så pass mycket över den här historien som jag har, trots att jag har andra individer att umgås med i vardagen. Varför ger man oåtkomliga personer med vaga motstridiga meddelanden, en så stor del av sina funderingar, egentligen?
6 kommentarer:
Relationer är svåra saker och ibland undrar jag om inte eremiter valt rätt... Att bli så ignorerad är smärtsamt och eftersom man är benägen att ta skulden på sig kan man må mycket dåligt av en sådan situation. Det enda svaret jag har är bön. Be för henne, be för dig själv att du ska kunna glömma och gå vidare. Jesus blev missförstådd. Han förstår hur du känner... Anförtro dig åt Honom.
Min erfarenhet är att det du säger är rätt. Bön + att man jobbar lite på situationen brukar göra susen. i det här fallet antar jag att det jag kan göra är att vara så artig som möjligt när vi råkar på varandra och försöka glömma grubblandet. Tror t o m det redan har hjälpt att jag skrev detta inlägg, det lättade nog.
Är det inte egentligen två frågor? Den ena som berör dig, vad du känner och eventuellt (inte) har gjort, och den andra om vad hon (inte) gör och varför.
Din del förefaller mig bestå i att du såg någon sorts relation. Även om det är abstrakt, så är det något, och något som pågår. Det blev inte avslutat, och ni gled inte isär t.ex. genom att den ena parten flyttar eller skaffar andra vanor & tider, eller genom att några möten blev tomma och innehållslösa.
Just detta att du hade en grundad förväntan, och att detta har tagits ifrån dig kanske är roten till en slags sorg.
När det gäller hennes sida blir spekulationen ännu lösare. Det som först kommer upp är att hon har någon sorts skam. Det är i så fall något som sitter inom henne, och något som hon sannolikt försöker att förtränga. Vad och varför kan jag inte gissa, men en tanke kan vara att hon försöker att bygga en relation med andra människor, och därför vill "vara noggrann" med vad hon visar dem. Det har i så fall ingenting med dig att göra, utan bara med hennes egen osäkerhet...
Just detta att du hade en grundad förväntan, och att detta har tagits ifrån dig kanske är roten till en slags sorg.
Jag förstår vad du menar, samtidigt är det nästan omöjligt att tolka som något annat än att den andre vill vara vän med en, ifall man får kramar nästan varje gång man syns, och höra uttryck som att hon är så glad att jag är hennes vän.
Men visst, jag borde ha tänkt på att ambivalensen vad gäller t ex kyrkokören, etc, nog gällde annat också
När det gäller hennes sida blir spekulationen ännu lösare.
Det som först kommer upp är att hon har någon sorts skam. Det är i så fall något som sitter inom henne, och något som hon sannolikt försöker att förtränga. Vad och varför kan jag inte gissa, men en tanke kan vara att hon försöker att bygga en relation med andra människor, och därför vill "vara noggrann" med vad hon visar dem. Det har i så fall ingenting med dig att göra, utan bara med hennes egen osäkerhet...
Tänkte först bl a på när jag blev rädd och stod på två-tre meters avstånd då hon berättade att hon hade fått vinterkräksjuka (vid två tillfällen), hon förstod inte riktigt vad det var för åkomma och att det lätt smittade (kanske lite specifik för Skandinavien) och uppfattade mig möjligen som undvikande då.
Men det var så länge sedan, i somras och förra januari.
jag tror mer på osäkerhetsteorin, som du föreslår, jag tänker att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta och att det rör sig om osäkerhet och att hon vill skapa relationer ganska snabbt nu.
Jag menar, hade det verkligen varit något hon känt att hon kunnat dela med sig av (klagomål på mig), där hon kände att hon hade på fötterna, så hade hon nog gjort det vid det här laget.
Jag avser inte att vara särskilt dunkel... Däremot lämnar jag öppet för att mina tankar inte går i rätt riktning. Det kan vara något obekant som gör att bilden blir annorlunda. Nu tror jag inte att du avsåg min dunkelhet, men jag kan ändå skriva ner något scenario i klara verba.
Om man utgår ifrån det muslimska, kanske hon skäms för att nästan ha låtit sig lockas in i vad de ser som avfällighet. Detta är kopplat till dig.
Om man i stället utgår ifrån någon slags gemenskap med hennes kollegor, kanske hon vill framstå som mer eller mindre religiöst anstruken än vad som var fallet gentemot dig. Kanske finns det någon som föraktar troende människor, varvid hon (om den personen är ledande) ser en risk att hamna i en mellanställning, eller att du "smittar".
Kanske har det dykt upp någon släkting, som tycker att er relation var opassande, och hon är rädd att behöva förklara och försvara.
Hon kan ha hittat någon att gänga sig med, och är rädd för skvaller.
I alla dessa fall ligger bristen i att hon inte är så ärlig och stark i sig själv att hon kan hantera sig tillsammans med någon eller några andra personer. Hon klarar heller inte att styra om er relation till något som hon skulle tycka vara lämpligt, och konkluderar att det bästa är att förtränga.
Helt oavsett om något av ovanstående är på rätt spår eller inte, så är det hon som agerar, och hon gör det på ett sätt som är sårande för dig, och sannolikt skulle såra de flesta som blev utsatta. Hon bör ha en insikt om att så är fallet, varför hennes agerande är moraliskt fel.
Det kvarstår att det är hon som agerar, och att orsakerna finns inom henne.
Det som kanske är litet svårare är att du tar på dig något som du inte har kontroll över. Det är destruktivt. Skulle hon "återvända" blir det än värre, eftersom ni båda skulle riskera att bli överens om att du är ansvarig för hennes agerande, vilket leder vidare till en terrorsituation.
precis, Stefan, det kan vara olika orsaker till det här,
jag har svårt att tro att hon skulle se mig som någon strikt religiös person, jag har knappt talat med henne om katolicismen, bara om att vi berättat för varandra om olika ställen i Koranen resp. Bibeln, jag har förklarat vilka texter judendomen erkänner och vilka texter olika kristna samfund erkänner, samt att jag hört att etiopiska kyrkans gamla testamente garanterat är tjockast! Vi skrattade en del förtjust åt sådant. Hon har frågat mycket kring det ämnet, definitioner och avgränsningar mellan olika samfund. Det är inte så mycket annat religiöst vi nämnt för varandra, inga livsregler mer än att vara god, typ. Jag har inte känt för att berätta om sådant för en muslim, som förmodligen har fått höra mycket moralkoder redan under sin uppväxt. Hon skulle förmodligen veta vad jag pratar om långt innan jag ens börjar.
Att hon skulle vara orolig för att berätta för mig om någon pojkvän, eller sitt sätt att leva, kan jag nog avskriva.
Däremot att hon kanske skulle skämmas lite för mig, det kan jag tänka mig som möjlighet. Händer ju titt som tätt att person A inte anser att person B passar in i ett visst socialt sammanhang, eller i deras umgänge överhuvudtaget. Vet inte varför men det finns alltid något skäl.
Helt oavsett om något av ovanstående är på rätt spår eller inte, så är det hon som agerar, och hon gör det på ett sätt som är sårande för dig, och sannolikt skulle såra de flesta som blev utsatta.
Hon bör ha en insikt om att så är fallet, varför hennes agerande är moraliskt fel.
Det kvarstår att det är hon som agerar, och att orsakerna finns inom henne.
Det som kanske är litet svårare är att du tar på dig något som du inte har kontroll över. Det är destruktivt. Skulle hon "återvända" blir det än värre, eftersom ni båda skulle riskera att bli överens om att du är ansvarig för hennes agerande, vilket leder vidare till en terrorsituation.
Tack för att du funderar så mycket på det här, ta nu inte på dig detta för mycket, Stefan H. Jag försäkrar dig att jag redan mår bättre efter att ha skrivit av mig i blogginlägget och tackar för kloka synpunkter från ditt och Teijas håll.
Jag har skrivit ett vänligt men bestämt email till tjejen ifråga om att jag härmed lagt ner grubblerierna på vad jag kan ha gjort för betydande fel mot henne,
och att jag önskar henne lycka till i livet. Samt att eftersom jag ärligt frågat två gånger om min felaktighet (per sms och email), och hon inte svarat på meddelandena, så kommer jag att anta att det inte var så allvarligt, det jag gjorde, att det kanske är någon bekant som inte vill att hon ska tala med mig, av någon outgrundlig anledning,
och att svaret istället är att hon nog är socialt osäker.
mvh
/z
Skicka en kommentar