Vetenskaplig konsensus och debatt-nivå

Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är "Missförstånd och känslor i debatter", som jag tidigare skrivit om vid flera tillfällen.

När man debatterar komplicerade saker på bloggar och på internetfora, så vill man gärna hänvisa till någon form av auktoritet inom aktuellt vetenskapligt fält.

Motdebattören kan sedan svara med att länka till en undersökning/professor som säger annat. Och så gäller det att (för den som hinner och är intresserad) botanisera bland de olika undersökningarna, för att kolla vilka felkällor de kan tänkas ha. Ibland ter sig svaret tydligt, men ofta är det en hel härva att reda ut, bland alla påståenden.

Jag tänker mig vetenskaplig metod som ungefär följande:
Logik och förnuft tillämpad på empiriska observationer

Ju känsligare ett debattämne är, desto fler olika uttlanden och tolkningar av observationerna.

En riktigt het potatis blir det om det mest råder oenigheter utanför den vetenskapliga sfären, dvs bland folk som inte är forskare inom fältet ifråga, samtidigt som man är ganska överens inom akademierna.

Funderar lite på hur man ska lösa problemet med de överhettade diskussionerna som jag sett ute på nätet, där deltagarna inte tycks förstå vilket klurigt ämne de dividerar om (och det är ofta två väldigt smarta individer som stångar sina pannor blodiga) - även om detta inte betyder att den ene inte kan ha helt rätt. Här kommer några förslag:

1. Ta en fråga i taget, (eller kanske några få i punktform); det är ett sätt att ödmjukt erkänna ämnesområdets många parametrar.

2. Oavsett vilken ståndpunkt man har, kan det vara hederligt att informera om det som verkar vara konsensus inom de vetenskapliga akademierna ute i världen.
Man behöver absolut inte hålla med gänget, men det underlättar om man då nogrannt berättar varför.

3. Det kan vara en fördel om de undersökningar som stöder ens tes finns publicerade i en väl-renommerad tidskrift: T ex Nature, Science, etc....
(även dessa redaktioner har vid några tillfällen blivit lurade, men de har kontroller som gör det mindre sannolikt för bluffarna att slinka igenom)

4. När man kritiserar ett specifikt resonemang/undersökning, så bör man argumentera för på vilket sätt just den visar fel, eller vilka felkällor den har (man får gärna vara hur konkret som helst på denna punkt)

5. Man får extra guldstjärna om man även påpekar det som motståndaren har rätt i :)


Uppsala-initiativet: Vad är så bra med konsensus?

Vetenskaplig konsensus och debatt-nivå

Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är "Missförstånd och känslor i debatter", som jag tidigare skrivit om vid flera tillfällen.

När man debatterar komplicerade saker på bloggar och på internetfora, så vill man gärna hänvisa till någon form av auktoritet inom aktuellt vetenskapligt fält.

Motdebattören kan sedan svara med att länka till en undersökning/professor som säger annat. Och så gäller det att (för den som hinner och är intresserad) botanisera bland de olika undersökningarna, för att kolla vilka felkällor de kan tänkas ha. Ibland ter sig svaret tydligt, men ofta är det en hel härva att reda ut, bland alla påståenden.

Jag tänker mig vetenskaplig metod som ungefär följande:
Logik och förnuft tillämpad på empiriska observationer

Ju känsligare ett debattämne är, desto fler olika uttlanden och tolkningar av observationerna.

En riktigt het potatis blir det om det mest råder oenigheter utanför den vetenskapliga sfären, dvs bland folk som inte är forskare inom fältet ifråga, samtidigt som man är ganska överens inom akademierna.

Funderar lite på hur man ska lösa problemet med de överhettade diskussionerna som jag sett ute på nätet, där deltagarna inte tycks förstå vilket klurigt ämne de dividerar om (och det är ofta två väldigt smarta individer som stångar sina pannor blodiga) - även om detta inte betyder att den ene inte kan ha helt rätt. Här kommer några förslag:

1. Ta en fråga i taget, (eller kanske några få i punktform); det är ett sätt att ödmjukt erkänna ämnesområdets många parametrar.

2. Oavsett vilken ståndpunkt man har, kan det vara hederligt att informera om det som verkar vara konsensus inom de vetenskapliga akademierna ute i världen.
Man behöver absolut inte hålla med gänget, men det underlättar om man då nogrannt berättar varför.

3. Det kan vara en fördel om de undersökningar som stöder ens tes finns publicerade i en väl-renommerad tidskrift: T ex Nature, Science, etc....
(även dessa redaktioner har vid några tillfällen blivit lurade, men de har kontroller som gör det mindre sannolikt för bluffarna att slinka igenom)

4. När man kritiserar ett specifikt resonemang/undersökning, så bör man argumentera för på vilket sätt just den visar fel, eller vilka felkällor den har (man får gärna vara hur konkret som helst på denna punkt)

5. Man får extra guldstjärna om man även påpekar det som motståndaren har rätt i :)


Uppsala-initiativet: Vad är så bra med konsensus?

Är det professorer som skrivit detta?

Angående den globala uppvärmningen: Jag säger inte att jag vet vart klimatet är på väg någonstans, men man blir ju lite...... putt & så över snitsiga felslut:

Från NyTeknik "Kyotoprotokollet bygger på ett falsarium"
[*teaterviskar* på ren svenska: falsarium = bluff]:

Hur stor är stegringen? Svar 0,6°C. Så noga kan vi inte avläsa våra termometrar och därför är knappast ökningen alarmerande.
Forskarna vet i dag alldeles för lite om hur klimatfaktorer påverkar eller motverkar varandra.
De kan inte säga om det blir varmare eller kallare om 14 dagar men påstår bestämt att det blir 2 eller 4°C varmare om 100 år.


Oj, oj Man vet inte var man ska börja...här var det förhastade slutsatser med mängdrabatt:

1. ....så noga kan inte den vanliga analoga hustermometern avläsas

(men väl forskares mätinstrument)

2. En medeltemperatur är något helt annat än t ex
"den omärkliga skillnanden mellan 20,0 C och 20,6 C under en viss eftermiddag". I en medeltemperatur ingår fluktuationer (t ex vissa års extra heta somrar) vars amplitud är större än denna medelhöjning. Det kan vara skillnaden mellan att stå ut och att krevera för en pensionär i Sydeuropa . Men det visste väl artikelförfattarna om redan? Empati med dem som inte bor just här?

3. Näst sista meningen kan inte bemötas förrän källa till påståendet anges.

4. Sista meningen i citatet är just så kort och snitsigt formulerad att jag förstår en av anledningarna till att irrläror påstås få bättre fäste bland människor, än krångliga seriösa förklaringar.

Att förutse vädret om 14 dagar är en sak. Om 14 dagar kan man analysera bokförd statistik från de senaste två veckorna. Idag har vi statistik på mer än de senaste hundra årens alla dagar. Att mäta trender och göra prognoser är två olika saker. Trots att man inte kan göra en riktigt god 14-dygnsprognos vad gäller temperatur, så kan man med stor precision (konfidensintervall) förutspå inom vilket intervall denna temperatur kommer att ligga. Ring SMHI och kolla.

SvD: Vem ska man tro på om klimatet? SvD: Kritiska forskare stämplas som förnekare

Photo: Picture of milk thermometers taken by en:User:Tijuana Brass.

Licensed under the GFDL

Är det professorer som skrivit detta?

Angående den globala uppvärmningen: Jag säger inte att jag vet vart klimatet är på väg någonstans, men man blir ju lite...... putt & så över snitsiga felslut:

Från NyTeknik "Kyotoprotokollet bygger på ett falsarium"
[*teaterviskar* på ren svenska: falsarium = bluff]:

Hur stor är stegringen? Svar 0,6°C. Så noga kan vi inte avläsa våra termometrar och därför är knappast ökningen alarmerande.
Forskarna vet i dag alldeles för lite om hur klimatfaktorer påverkar eller motverkar varandra.
De kan inte säga om det blir varmare eller kallare om 14 dagar men påstår bestämt att det blir 2 eller 4°C varmare om 100 år.


Oj, oj Man vet inte var man ska börja...här var det förhastade slutsatser med mängdrabatt:

1. ....så noga kan inte den vanliga analoga hustermometern avläsas

(men väl forskares mätinstrument)

2. En medeltemperatur är något helt annat än t ex
"den omärkliga skillnanden mellan 20,0 C och 20,6 C under en viss eftermiddag". I en medeltemperatur ingår fluktuationer (t ex vissa års extra heta somrar) vars amplitud är större än denna medelhöjning. Det kan vara skillnaden mellan att stå ut och att krevera för en pensionär i Sydeuropa . Men det visste väl artikelförfattarna om redan? Empati med dem som inte bor just här?

3. Näst sista meningen kan inte bemötas förrän källa till påståendet anges.

4. Sista meningen i citatet är just så kort och snitsigt formulerad att jag förstår en av anledningarna till att irrläror påstås få bättre fäste bland människor, än krångliga seriösa förklaringar.

Att förutse vädret om 14 dagar är en sak. Om 14 dagar kan man analysera bokförd statistik från de senaste två veckorna. Idag har vi statistik på mer än de senaste hundra årens alla dagar. Att mäta trender och göra prognoser är två olika saker. Trots att man inte kan göra en riktigt god 14-dygnsprognos vad gäller temperatur, så kan man med stor precision (konfidensintervall) förutspå inom vilket intervall denna temperatur kommer att ligga. Ring SMHI och kolla.

SvD: Vem ska man tro på om klimatet? SvD: Kritiska forskare stämplas som förnekare

Photo: Picture of milk thermometers taken by en:User:Tijuana Brass.

Licensed under the GFDL

En seglivad myt

Tänkte påpeka något självklart, men som inte alltid kommer fram i den heta debatten. En överväldigande del av läsarna kommer kanske tänka "ja, men det visste jag ju redan", men jag har inte sett någon bloggare eller tidning ta upp det hittills (Skönt, då finns det något kvar för mig att skriva om ;) )

Ofta sägs det i abortdebatten att motståndarna har religiösa skäl, men:

Alla ateister är inte automatiskt för dagens liberala abortlagstiftning.

Jag har träffat minst två starka ateister hittills som noggrannt påpekat sin ståndpunkt och varit lite modstulna av att klumpas ihop med den stora massan som inte delar deras åsikter. De har känt på fördomen från alla möjliga människor, både kristna och ateister.


Bloggtips: Johan S: Perspektiv på katolsk statistik, På vacklande ben: Fosterutveckling och abort

Photo: Tautropfen auf Spinnennetz, By user: Friedrich Böhringer (Talk contribs)
License: Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5

En seglivad myt

Tänkte påpeka något självklart, men som inte alltid kommer fram i den heta debatten. En överväldigande del av läsarna kommer kanske tänka "ja, men det visste jag ju redan", men jag har inte sett någon bloggare eller tidning ta upp det hittills (Skönt, då finns det något kvar för mig att skriva om ;) )

Ofta sägs det i abortdebatten att motståndarna har religiösa skäl, men:

Alla ateister är inte automatiskt för dagens liberala abortlagstiftning.

Jag har träffat minst två starka ateister hittills som noggrannt påpekat sin ståndpunkt och varit lite modstulna av att klumpas ihop med den stora massan som inte delar deras åsikter. De har känt på fördomen från alla möjliga människor, både kristna och ateister.


Bloggtips: Johan S: Perspektiv på katolsk statistik, På vacklande ben: Fosterutveckling och abort

Photo: Tautropfen auf Spinnennetz, By user: Friedrich Böhringer (Talk contribs)
License: Creative Commons Attribution ShareAlike 2.5

Personlighet och kristendom - bara en fundering

Ibland när man samtalar med religions-kritiska debattörer, så kan man få för sig att argumentera utifrån antalet hjälporganisationer ute i världen. Det finns många kristna sådana, skolor för fattiga barn som drivs av nunnor, etc....

En motreaktion mot detta brukar vara ett konstaterande om att kyrkan är bra på att dra till sig hjälpsamma individer. Kan jag iofs gå med på.

Samt att dessa människor hade varit lika hjälpsamma om de inte hade varit kristna....ok.....I get it... Det hela beror på personligheten.

Om man anser detta, kan man då möjligen tänka sig att gå lika långt i filosoferandet när det gäller det motsatta, i konsekvensens namn?

Dvs, de som krigar och plågar sina medmänniskor i Guds namn, missbrukar just Guds namn, det mäktigaste av alla namn, för att få stöd för sina allmänt negativa och våldsamma personlighetsdrag? De kunde lika gärna ha använt en viss politik, om folket hade varit ateister.
.

Dagen, Dagen, Dagen
Humanistbloggen: "...är de solidariska för att de är kristna...?...."

Personlighet och kristendom - bara en fundering

Ibland när man samtalar med religions-kritiska debattörer, så kan man få för sig att argumentera utifrån antalet hjälporganisationer ute i världen. Det finns många kristna sådana, skolor för fattiga barn som drivs av nunnor, etc....

En motreaktion mot detta brukar vara ett konstaterande om att kyrkan är bra på att dra till sig hjälpsamma individer. Kan jag iofs gå med på.

Samt att dessa människor hade varit lika hjälpsamma om de inte hade varit kristna....ok.....I get it... Det hela beror på personligheten.

Om man anser detta, kan man då möjligen tänka sig att gå lika långt i filosoferandet när det gäller det motsatta, i konsekvensens namn?

Dvs, de som krigar och plågar sina medmänniskor i Guds namn, missbrukar just Guds namn, det mäktigaste av alla namn, för att få stöd för sina allmänt negativa och våldsamma personlighetsdrag? De kunde lika gärna ha använt en viss politik, om folket hade varit ateister.
.

Dagen, Dagen, Dagen
Humanistbloggen: "...är de solidariska för att de är kristna...?...."

Varför finns bevisbördor, tror ni?

Jag har en fundering kring det som diskuteras i kommentarerna till Doktorns inlägg Bevisbördan i frågan om Guds existens. Varför blir blir debatten mellan Anonym och Doktorn komplicerad? Ämnet verkar klurigt, och jag vill gärna utreda vad vi redan ser som självklart när vi börjar diskutera: är det samma saker?

1. Vad är bevisbörda för någonting? Definiera gärna.

2. Vilken är den ursprungliga idén med bevisbörda? Vad tror ni?

3. Kan man utifrån själva definitionen av bevisbörda/argumentbörda, sluta sig till vilken av parterna som har densamma?


I nästa inlägg lovar jag att förklara varför jag ställer dessa frågor. UPPDATERING: Jag kanske redan förklarar i kommentarerna nedan.
.

Photo: "Autumn colors vs evergreen", By user: Fir0002 Licence: GNU Free Documentation

Varför finns bevisbördor, tror ni?

Jag har en fundering kring det som diskuteras i kommentarerna till Doktorns inlägg Bevisbördan i frågan om Guds existens. Varför blir blir debatten mellan Anonym och Doktorn komplicerad? Ämnet verkar klurigt, och jag vill gärna utreda vad vi redan ser som självklart när vi börjar diskutera: är det samma saker?

1. Vad är bevisbörda för någonting? Definiera gärna.

2. Vilken är den ursprungliga idén med bevisbörda? Vad tror ni?

3. Kan man utifrån själva definitionen av bevisbörda/argumentbörda, sluta sig till vilken av parterna som har densamma?


I nästa inlägg lovar jag att förklara varför jag ställer dessa frågor. UPPDATERING: Jag kanske redan förklarar i kommentarerna nedan.
.

Photo: "Autumn colors vs evergreen", By user: Fir0002 Licence: GNU Free Documentation

Skenande blodtryck i nätdebatter....

.....börjar helt oskyldigt med att man känner att "någon har fel, ute på internet". Jag måste rätta personen, så att inte andra läsare får fel uppfattning om hur saker och ting verkligen förhåller sig! Nu med en gång!

Men när det hettar till och man börjar anklaga varandra(s argument) för att vara knäppa/idiotiska, så sker en liten sak som påminner om speldjävulen, har jag märkt..... man kan kalla fenomenet prestige-trollet. Det kommer smygande....

Den ena parten märker inte att skrupler lyser med sin frånvaro hos den andra, samt att den andra verkar ha hur mycket tid som helst. Ingen syssla på dagarna?

Och så ödslar man onödig tiddeli-tid på denna omogna individ, för man vill inte att h*n får sista ordet inför andra läsare..... men vakna lite här, kära vänner:

Den jobbigaste typen kommer alltid att skriva sista ordet. Inse. Även i en fysikdiskussion på nätet mellan en fysikprofessor och en omogen troublemaker, så kommer troublemakern att 'vinna', det vill säga: fläka upp sista kommentaren, för h*n har förmodligen inget annat för sig.

Ju snabbare man inser detta, och ger den andre sista ordet, desto bättre för en själv: man sparar tid till arbete/studier/familj/livet, samt återfår normalt blodtryck.

En gång för ett år sedan skrev någon
"Ja, men du är ju en idiot som säger...." Jag svarade ungefär
"Vet nu inte vad jag ska säga. Jag blev lite tyst ett tag. Tack för dina synpunkter"
därför att jag omedelbart förstod att häftiga debatter inte var något för mig, inget jag var bra på. Jag är inte kvick nog, inte smart nog, dessutom har jag principer om vilka ord jag använder. Dessa principer och spärrar har uppenbarligen inte motparten.
Dessutom är erfarenheten att påpekar man den andres glåpord, får man "vadå, har jag inte rätt att säga vad jag vill?", och mer maraton-tjafs, tillbaka.

Och det är en grov missuppfattning att anta att troublemakern är av tuffare virke/mer hårdhudad, än man själv är:
skulle h*n inte känna sig sårad/förolämpad, etc, så skulle h*n aldrig använda glåpord, eller vara så energisk med att svara tillbaks hela tiden. Har ni tänkt på det?

Det är skrupler h*n saknar. Inte känslor.

Nästa gång ni tappar tålamodet och känner "system overloaded", pröva med att ge den andre sista ordet, och tänk för er själv "Tja, h*n har nog ändå inget annat att pyssla med i livet än detta bråk"

:)

Ps. Helgardering: Långa intressanta diskussioner är däremot spännande. Lite polemik ska man väl tåla, bara man låter hälsan få leva ifred.


Photo Description: American Pipit / Anthus rubescens På svenska: Hedpiplärka
Author: Wolfgang Wander, Licensing: GNU Free Documentation license,

Skenande blodtryck i nätdebatter....

.....börjar helt oskyldigt med att man känner att "någon har fel, ute på internet". Jag måste rätta personen, så att inte andra läsare får fel uppfattning om hur saker och ting verkligen förhåller sig! Nu med en gång!

Men när det hettar till och man börjar anklaga varandra(s argument) för att vara knäppa/idiotiska, så sker en liten sak som påminner om speldjävulen, har jag märkt..... man kan kalla fenomenet prestige-trollet. Det kommer smygande....

Den ena parten märker inte att skrupler lyser med sin frånvaro hos den andra, samt att den andra verkar ha hur mycket tid som helst. Ingen syssla på dagarna?

Och så ödslar man onödig tiddeli-tid på denna omogna individ, för man vill inte att h*n får sista ordet inför andra läsare..... men vakna lite här, kära vänner:

Den jobbigaste typen kommer alltid att skriva sista ordet. Inse. Även i en fysikdiskussion på nätet mellan en fysikprofessor och en omogen troublemaker, så kommer troublemakern att 'vinna', det vill säga: fläka upp sista kommentaren, för h*n har förmodligen inget annat för sig.

Ju snabbare man inser detta, och ger den andre sista ordet, desto bättre för en själv: man sparar tid till arbete/studier/familj/livet, samt återfår normalt blodtryck.

En gång för ett år sedan skrev någon
"Ja, men du är ju en idiot som säger...." Jag svarade ungefär
"Vet nu inte vad jag ska säga. Jag blev lite tyst ett tag. Tack för dina synpunkter"
därför att jag omedelbart förstod att häftiga debatter inte var något för mig, inget jag var bra på. Jag är inte kvick nog, inte smart nog, dessutom har jag principer om vilka ord jag använder. Dessa principer och spärrar har uppenbarligen inte motparten.
Dessutom är erfarenheten att påpekar man den andres glåpord, får man "vadå, har jag inte rätt att säga vad jag vill?", och mer maraton-tjafs, tillbaka.

Och det är en grov missuppfattning att anta att troublemakern är av tuffare virke/mer hårdhudad, än man själv är:
skulle h*n inte känna sig sårad/förolämpad, etc, så skulle h*n aldrig använda glåpord, eller vara så energisk med att svara tillbaks hela tiden. Har ni tänkt på det?

Det är skrupler h*n saknar. Inte känslor.

Nästa gång ni tappar tålamodet och känner "system overloaded", pröva med att ge den andre sista ordet, och tänk för er själv "Tja, h*n har nog ändå inget annat att pyssla med i livet än detta bråk"

:)

Ps. Helgardering: Långa intressanta diskussioner är däremot spännande. Lite polemik ska man väl tåla, bara man låter hälsan få leva ifred.


Photo Description: American Pipit / Anthus rubescens På svenska: Hedpiplärka
Author: Wolfgang Wander, Licensing: GNU Free Documentation license,

A faith among others, wouldn't you say..;)..

Tydligen har Richard Dawkins haft minst en offentlig debatt med John C Lennox, om Guds existens.
Lennox ska, vid något tillfälle, ha yppat att ateism är en tro bland alla andra.
Varpå Dawkins stod och muttrade för sig själv, något i stil med "Atheism is not a faith."

Varpå Lennox hade frågat: "Well, don't you believe it?"

Dawkins rodnade visst lite grann....
(i alla fall på denna trailer)


Återberättat av Doktorn.

Dagen: Avkristning leder inte till ateism, utan till animism

Photo source: European Scientific Network

A faith among others, wouldn't you say..;)..

Tydligen har Richard Dawkins haft minst en offentlig debatt med John C Lennox, om Guds existens.
Lennox ska, vid något tillfälle, ha yppat att ateism är en tro bland alla andra.
Varpå Dawkins stod och muttrade för sig själv, något i stil med "Atheism is not a faith."

Varpå Lennox hade frågat: "Well, don't you believe it?"

Dawkins rodnade visst lite grann....
(i alla fall på denna trailer)


Återberättat av Doktorn.

Dagen: Avkristning leder inte till ateism, utan till animism

Photo source: European Scientific Network

Ber vi inte tillräckligt...

....vilken fråga i rubriken, det gör vi såklart inte, nej...

Jag funderar kring följande problem

1. Utövare från olika religioner, som tar till våld gentemot varandra, pga att de andra samfunden ju har fel.....
2. Inom en religion: Folk som ilsket och otåligt anklagar andra för att vara "inskränkta"/"fanatiker"....
3. Folk som ilsket anklagar andra för att vara liberala, för att inte vara "riktiga" kristna...


Får en känsla av att dessa tre urspårningar egentligen beror på precis samma sak. Har inte kunnat formulera det hittills men gör nu ett litet försök. Hjälp mig gärna.


* När vi normalt söker svar på frågan "Hur?" tar vi vetenskapen till hjälp, tester, laborationer, exkursioner etc

Sedan kommer frågan "Varför?" eller "Hur ska vi agera moraliskt i denna situation?".

Då brukar man ibland tänka, att: ok, jag ställer denna fråga till Gud, och söker svar genom bön och meditation.

Sedan inträder problemet: man vet ju inte när man fått svar: och så är man mäkta ivrig och "bestämmer" sig därför för ett svar, en "uppenbarelse". Så här är det! Det har den Helige ande sagt till just mig.

Ofta tror jag att dessa ingivelser är ett resultat av otålighet. Svaren kommer kanske inte så där snabbt.

Men man orkar i regel inte att be ständigt, och då finns ett alternativ för oss som ännu inte bett så mycket i ett visst ärende som vi föresatt oss, En plan B för den otålige:

Att lyssna på argument, erfarenheter, experter, påven, präster, biskopar, andra människor, framhålla egna argument, som man själv känner håller tätt, i ett lugnt och ödmjukt samtal.



Hur tror ni?

(Ps. Det är än så länge bara tisdag, så ovanstående var inte Helgfrågan. Utlovar en annan kluring på fredag)

.

SvD: "Moderna förtecken för krigande gör skillnad" Dagen: "Vår kristna världsbild måste också göras tydlig"

Dagen: "Skulle Jesus bli portförbjuden...?"

.

Dagens bloggtips: Hosanna undrar vilka böcker vi läser.

Photo courtesy: freefoto.com

Ber vi inte tillräckligt...

....vilken fråga i rubriken, det gör vi såklart inte, nej...

Jag funderar kring följande problem

1. Utövare från olika religioner, som tar till våld gentemot varandra, pga att de andra samfunden ju har fel.....
2. Inom en religion: Folk som ilsket och otåligt anklagar andra för att vara "inskränkta"/"fanatiker"....
3. Folk som ilsket anklagar andra för att vara liberala, för att inte vara "riktiga" kristna...


Får en känsla av att dessa tre urspårningar egentligen beror på precis samma sak. Har inte kunnat formulera det hittills men gör nu ett litet försök. Hjälp mig gärna.


* När vi normalt söker svar på frågan "Hur?" tar vi vetenskapen till hjälp, tester, laborationer, exkursioner etc

Sedan kommer frågan "Varför?" eller "Hur ska vi agera moraliskt i denna situation?".

Då brukar man ibland tänka, att: ok, jag ställer denna fråga till Gud, och söker svar genom bön och meditation.

Sedan inträder problemet: man vet ju inte när man fått svar: och så är man mäkta ivrig och "bestämmer" sig därför för ett svar, en "uppenbarelse". Så här är det! Det har den Helige ande sagt till just mig.

Ofta tror jag att dessa ingivelser är ett resultat av otålighet. Svaren kommer kanske inte så där snabbt.

Men man orkar i regel inte att be ständigt, och då finns ett alternativ för oss som ännu inte bett så mycket i ett visst ärende som vi föresatt oss, En plan B för den otålige:

Att lyssna på argument, erfarenheter, experter, påven, präster, biskopar, andra människor, framhålla egna argument, som man själv känner håller tätt, i ett lugnt och ödmjukt samtal.



Hur tror ni?

(Ps. Det är än så länge bara tisdag, så ovanstående var inte Helgfrågan. Utlovar en annan kluring på fredag)

.

SvD: "Moderna förtecken för krigande gör skillnad" Dagen: "Vår kristna världsbild måste också göras tydlig"

Dagen: "Skulle Jesus bli portförbjuden...?"

.

Dagens bloggtips: Hosanna undrar vilka böcker vi läser.

Photo courtesy: freefoto.com

Något vi är överens om?

Efter senaste inlägget har jag spånat kring vad vi troende är eniga med ateisterna om:

Vad sägs om empatin? Att man bör agera mot andra, så som man själv tror att man skulle vilja bli bemött i deras kläder.
(något vi är minst sagt halvtaskiga på ibland)


Om man inte tror att moralen är objektiv, tänker man då att den utvecklats av människan och att den inte fanns innan hon blev till?

Tycker vi att andra djur är moral-medvetna? Växter?




Bloggtips: Kolportören undrar varför vi har så svårt för att klämma fram ett 'förlåt'.

Dagen om moralfrågor ............Photo courtesy: freefoto.com
Tidigare skrivet i ämnet: Grundläggande värderingar - vilken grund?

Något vi är överens om?

Efter senaste inlägget har jag spånat kring vad vi troende är eniga med ateisterna om:

Vad sägs om empatin? Att man bör agera mot andra, så som man själv tror att man skulle vilja bli bemött i deras kläder.
(något vi är minst sagt halvtaskiga på ibland)


Om man inte tror att moralen är objektiv, tänker man då att den utvecklats av människan och att den inte fanns innan hon blev till?

Tycker vi att andra djur är moral-medvetna? Växter?




Bloggtips: Kolportören undrar varför vi har så svårt för att klämma fram ett 'förlåt'.

Dagen om moralfrågor ............Photo courtesy: freefoto.com
Tidigare skrivet i ämnet: Grundläggande värderingar - vilken grund?

Var kör troende-ateistdebatten fast?

Har lurat lite på helgfrågan. Gissa om den är invecklad idag.

Man har fått höra att att Guds existens-debatten är så pass polariserad, per definition, att det inte går att mildra den. Ok, då kommer utmaningen: Vilka rädslor finns inblandade i diskussionen? Vad kör fast? Vad känner de båda parterna?

....jag börjar med två rädslor:

1 Som troende blir jag rädd när den andre argumenterar så hårt att det blir mörkt för mig, att jag börjar tänka "Ja, finns Gud egentligen?"
Utan Gud vissnar min optimism inför morgondagen, inför livet efter detta. Ska verkligen döden segra? Nä. Och så undrar jag vad som händer med människor som först varit saliga i sin tro, men sedan slutar tro "Nu vet jag hur det är, inga romantiska förhoppningar här inte, här gäller det vi kan mäta, se, just nu. Universum har noll orsak, etc..." Hur uppåt känner sig en sådan individ?

2 Försöker sätta mig in i hur en ateist känner, på andra sidan debatten:
När man argumenterar för starkt, känner nog personen: "Usch, va? Finns gud? Nej, nej....det innebär väl SÄPO, CIA, övervakning dygnet runt, universums diktator.....brrrrr......"


Kan ni fler återvändsgränder/knutar/missuppfattningar?

Dagen

Image source: freefoto.com

Var kör troende-ateistdebatten fast?

Har lurat lite på helgfrågan. Gissa om den är invecklad idag.

Man har fått höra att att Guds existens-debatten är så pass polariserad, per definition, att det inte går att mildra den. Ok, då kommer utmaningen: Vilka rädslor finns inblandade i diskussionen? Vad kör fast? Vad känner de båda parterna?

....jag börjar med två rädslor:

1 Som troende blir jag rädd när den andre argumenterar så hårt att det blir mörkt för mig, att jag börjar tänka "Ja, finns Gud egentligen?"
Utan Gud vissnar min optimism inför morgondagen, inför livet efter detta. Ska verkligen döden segra? Nä. Och så undrar jag vad som händer med människor som först varit saliga i sin tro, men sedan slutar tro "Nu vet jag hur det är, inga romantiska förhoppningar här inte, här gäller det vi kan mäta, se, just nu. Universum har noll orsak, etc..." Hur uppåt känner sig en sådan individ?

2 Försöker sätta mig in i hur en ateist känner, på andra sidan debatten:
När man argumenterar för starkt, känner nog personen: "Usch, va? Finns gud? Nej, nej....det innebär väl SÄPO, CIA, övervakning dygnet runt, universums diktator.....brrrrr......"


Kan ni fler återvändsgränder/knutar/missuppfattningar?

Dagen

Image source: freefoto.com