I mitt förra inlägg skrev jag (eller, rättare sagt: Thomas Merton), om lidandet.
Fick inspiration från detta till att behandla motsatsen: glädjen.
Ofta får man höra att människor upplever att deras glädje väcker avundsjuka, men ju äldre man blir, desto mer förstår man att detta inte är hela sanningen. Visst väcker glädje och självförtroende avundsjuka,
men något som även händer, är att den glädjefyllda, kanske t o m euforiska, personen själv också blir lite oförstående inför sin omgivning. T ex ett passionerat kärlekspar, där parterna fullständigt gått upp i varandra, så att säga, till den grad att de glömt andra människors situation och världens lidande.
Hur manifesterar man glädje och lycka på ett balanserat sätt? Alltså utan att glömma omvärlden.
Har ni några tips?
Fick inspiration från detta till att behandla motsatsen: glädjen.
Ofta får man höra att människor upplever att deras glädje väcker avundsjuka, men ju äldre man blir, desto mer förstår man att detta inte är hela sanningen. Visst väcker glädje och självförtroende avundsjuka,
men något som även händer, är att den glädjefyllda, kanske t o m euforiska, personen själv också blir lite oförstående inför sin omgivning. T ex ett passionerat kärlekspar, där parterna fullständigt gått upp i varandra, så att säga, till den grad att de glömt andra människors situation och världens lidande.
Hur manifesterar man glädje och lycka på ett balanserat sätt? Alltså utan att glömma omvärlden.
Har ni några tips?
7 kommentarer:
Vad är det för fel med att "glömma omvärlden" ett litet tag? Tids nog knackar vardagen på axeln. Njut medan du kan!
mvh
/spito
Jag ser det som en skillnad på privat glädje som kan vara exluderande. Och allmän glädje som alltid är inkluderande. Även ett förälskat par kan vara inkluderande i sin glädje - om de har också ögon för andra, och inte släpper glädjen så fort de tvingas att vända sig utåt.
Äh, det är väl ett smärre problem i så fall. Maniska personer beter sig ofta klumpigt, oempatiskt och egocentrerat, men inte normalt lyckliga människor. Om de nu inte haft sådana personlighetsdrag redan innan.
Tack för tipsen, då.
Kanske var min fråga lite konstigt eller otydligt formulerad.
Vilka kloka svar du har fått. Har egentligen inget att tilläggga mer än en fundering. Kan sann lycka och glädje leva utan närhet till djup smärta?
Funderar för övrigt på att komma och gästa er kyrka under våren.
Är det verkligen "den glades" problem ifall andra blir avundsjuka?
Är inte det ett egentligen ett problem för de "avundsjuka"?
Varför kan man inte glädjas åt andras glädje? (Så reagerar man ju i många andra kulturer)
Jag tror inte det är rätt att stympa sina känslor pga något övernitiskt hänsynstagande till andra.
Gud gav oss känslor, passioner - GO FOR IT - LEV, var obalanserad och lycklig när den tiden är inne!
Surisarna kommer ändå fortsätta sura vad man än gör...
Z: Det kan nog hända att det du skriver är rätt generellt sett också, vid närmare eftertanke. Om man en tid går upp i någonting med hela sin själ så glömmer man omvärlden. Men det är i så fall ingenting som bara utmärker den som är lycklig. Utan, tja, lika mycket den som är olycklig...
Spito förresten, det finns numera ytterligare stora sjok av direkt lögnspridning i ditt forum, som du & co borde göra bäst i att skära bort. Jag är liksom inte sinnessjuk; att påstå det bara för att jag har mycket goda skäl för att kritisera er oerhört starkt, är helt enkelt inte acceptabelt. Ok? Allt hade blivit mycket enklare om ni hade tagit ert ansvar från början.
Skicka en kommentar