Helgfrågan - om ett litet välkänt begrepp

Citerar från Zoltans kommentar till förra inlägget:


1. Vad betecknar en typisk fanatiker?


.......å så följdfrågorna:

2. Nämn en fanatiker (känd personlighet i historien/samhället)
Varför tycker du att just han/hon är en fanatiker?

3. Är fanatism = religiös fanatism, enligt dig?
Eller var även t ex Stalin en fanatiker?

4. Att kalla någon 'fanatiker' verkar vara ett väl beprövat debattknep. Har du någon gång fått höra att du skulle tillhöra gruppen fanatiker?


Tack på förhand; jag är nyfiken

Ps. Dagens bloggtips: Dels Hosannas rara kaktus-bild, och dels Alephs krönika "Fria viljan ännu en gång"

Helgfrågan - om ett litet välkänt begrepp

Citerar från Zoltans kommentar till förra inlägget:


1. Vad betecknar en typisk fanatiker?


.......å så följdfrågorna:

2. Nämn en fanatiker (känd personlighet i historien/samhället)
Varför tycker du att just han/hon är en fanatiker?

3. Är fanatism = religiös fanatism, enligt dig?
Eller var även t ex Stalin en fanatiker?

4. Att kalla någon 'fanatiker' verkar vara ett väl beprövat debattknep. Har du någon gång fått höra att du skulle tillhöra gruppen fanatiker?


Tack på förhand; jag är nyfiken

Ps. Dagens bloggtips: Dels Hosannas rara kaktus-bild, och dels Alephs krönika "Fria viljan ännu en gång"

Vad får er att tro?

Trots att jag ofta bedyrar att jag helt erkänner evolutionen och inte håller med Intelligent design-folket (men möjligen teleologerna, ändå, ibland....), så kan jag inte låta bli denna utmaning: Vilka sinnesintryck (förutom folks vittnesbörd) får mig att tro att Gud finns?

Ett fenomen som ger mig enormt hopp, är livets och universums totala oförutsägbarhet (det händer även hemska saker, naturligtvis, men jag menar på det hela taget): Alla dessa överraskningar.
Hur mycket vi än tror oss veta om en händelse eller ett förlopp, verkar vi inte någonsin kunna göra exakta förutsägelser; vi känner väl inte till alla myriarder av aspekter. Nya dyker upp hela tiden, trots svettig forskning dygnet runt. Detta gör mig hoppfull: tänk så otroligt trist om vi hade "kunnat göra" någont enda förlopp helt förutsägbart.

Varför tror ni på Gud? :)

Photo credit: freefoto.com

Vad får er att tro?

Trots att jag ofta bedyrar att jag helt erkänner evolutionen och inte håller med Intelligent design-folket (men möjligen teleologerna, ändå, ibland....), så kan jag inte låta bli denna utmaning: Vilka sinnesintryck (förutom folks vittnesbörd) får mig att tro att Gud finns?

Ett fenomen som ger mig enormt hopp, är livets och universums totala oförutsägbarhet (det händer även hemska saker, naturligtvis, men jag menar på det hela taget): Alla dessa överraskningar.
Hur mycket vi än tror oss veta om en händelse eller ett förlopp, verkar vi inte någonsin kunna göra exakta förutsägelser; vi känner väl inte till alla myriarder av aspekter. Nya dyker upp hela tiden, trots svettig forskning dygnet runt. Detta gör mig hoppfull: tänk så otroligt trist om vi hade "kunnat göra" någont enda förlopp helt förutsägbart.

Varför tror ni på Gud? :)

Photo credit: freefoto.com

En dogm och en kanelbulle, tack

Goddagens, denna undran riktar sig till alla läsare:


Vad tycker ni om ordet dogm?
Hur låter det?

Photo credit: fotoakuten.se

En dogm och en kanelbulle, tack

Goddagens, denna undran riktar sig till alla läsare:


Vad tycker ni om ordet dogm?
Hur låter det?

Photo credit: fotoakuten.se

Hur ska man formulera frågan om livets uppkomst?

När vi trevar med frågeställningar som:

"Hur uppstod livet?" eller "Varför finns liv på jorden?"

...så kommer åhöraren att uppfatta dem efter sitt eget tycke, humör, resp. föreställningar. Och debatten förefaller först intressant, men präglas antagligen av missförstånd kring vad den undrande faktiskt menade.

Det tycks som om man - vad gäller själva biologin/kemin - hade en tydligare, precisare fråga, dold i bakhuvudet, vilken? Mina försök:


* Varför började en viss typ av molekyl (dna) plötsligt att kopiera sig självt?

* Hur uppstod dna/rna-molekylen?

* Varför kan endast just denna typ av molekyl själv-mångfaldigas?


Någon som har en idé om detta?
Eller en bättre fråga?

Ps. Fler obesvarade frågor finns listade hos Zoltan samt hos Kaffepaus

UPPDATERING: Jag ändrade i rubriken där det tidigare stod "Vilken är den korrekt formulerade frågan...." eftersom Jónatan påpekade att ingen fråga kan vara ensamt korrekt.

Photo credit: freefoto.com License: by-nc-nd

Hur ska man formulera frågan om livets uppkomst?

När vi trevar med frågeställningar som:

"Hur uppstod livet?" eller "Varför finns liv på jorden?"

...så kommer åhöraren att uppfatta dem efter sitt eget tycke, humör, resp. föreställningar. Och debatten förefaller först intressant, men präglas antagligen av missförstånd kring vad den undrande faktiskt menade.

Det tycks som om man - vad gäller själva biologin/kemin - hade en tydligare, precisare fråga, dold i bakhuvudet, vilken? Mina försök:


* Varför började en viss typ av molekyl (dna) plötsligt att kopiera sig självt?

* Hur uppstod dna/rna-molekylen?

* Varför kan endast just denna typ av molekyl själv-mångfaldigas?


Någon som har en idé om detta?
Eller en bättre fråga?

Ps. Fler obesvarade frågor finns listade hos Zoltan samt hos Kaffepaus

UPPDATERING: Jag ändrade i rubriken där det tidigare stod "Vilken är den korrekt formulerade frågan...." eftersom Jónatan påpekade att ingen fråga kan vara ensamt korrekt.

Photo credit: freefoto.com License: by-nc-nd

Humorn som olja i maskineriet

....med mina två föregående artiklar försökte jag lösa en del av problemen med polariseringen mellan oss som säger att vi följer Kristus, frälsaren.* En del av er har kanske undrat över dessa tilltag: "Men måste man hålla med varandra i allt? Räcker det inte med bön för fred och försoning och ömsesidig respekt?"

Det gör det nog, men ibland har man lite svårt att skönja själva respekten. Vart har den gömt sig? Och så tror jag inte det är helt onaturligt att fråga sig hur vi, trots att vi tror att Jesus är sanningen själv,
kan ha oceaners avstånd mellan hur vi anser att denna tro bör manifesteras. Det är väl dags att börja umgås lite oftare.

Ett annat verktyg som kan hjälpa oss, verkar vara humorn. Skratten går visst över samfundsgränserna ibland. Jag tänker här bland annat på Charlottes skämt, samt Mackans i hennes kommentarrader.

Förresten: Mackans obetalbara replik till mitt förra inlägg:

" Ge upp något?
Jag tänker minsann sitta här i min uniform, med fanor och hornmusik och hålla fast vid den enda sanna läran. Ni andra får helt enkelt bli frälsningssoldater! ;) "

Kan säga att jag kände mig träffad.

För att inte helt sno dessa bloggrannars idé, tänkte jag låta bli att be er skriva roliga religiösa historier, utan frågan är lite mer generell än så:

Berätta om någon allmänt rolig företeelse i de olika samfunden (ex. påvens mössa) eller något komiskt ärketypiskt ni upptäckt på kristna bloggar. Vad får er att skratta till?




* Kanske lät den meningen kaxig, med vissa spår av hybris, men en DEL av lösningen var det väl? En miljarddel?

Links to this post: Visa ödmjukhet mot alla människor (Hosannas krypin)
................................ Humor och kristen tro - världens kortaste bloggpost? (Mackan)
................................... Med humorn som vapen (A Catholic Renewal)
............................................ Skratta tillsammans (Mackan)

Photo courtesy of freefoto.com Creative commons by-nc-nd license

Humorn som olja i maskineriet

....med mina två föregående artiklar försökte jag lösa en del av problemen med polariseringen mellan oss som säger att vi följer Kristus, frälsaren.* En del av er har kanske undrat över dessa tilltag: "Men måste man hålla med varandra i allt? Räcker det inte med bön för fred och försoning och ömsesidig respekt?"

Det gör det nog, men ibland har man lite svårt att skönja själva respekten. Vart har den gömt sig? Och så tror jag inte det är helt onaturligt att fråga sig hur vi, trots att vi tror att Jesus är sanningen själv,
kan ha oceaners avstånd mellan hur vi anser att denna tro bör manifesteras. Det är väl dags att börja umgås lite oftare.

Ett annat verktyg som kan hjälpa oss, verkar vara humorn. Skratten går visst över samfundsgränserna ibland. Jag tänker här bland annat på Charlottes skämt, samt Mackans i hennes kommentarrader.

Förresten: Mackans obetalbara replik till mitt förra inlägg:

" Ge upp något?
Jag tänker minsann sitta här i min uniform, med fanor och hornmusik och hålla fast vid den enda sanna läran. Ni andra får helt enkelt bli frälsningssoldater! ;) "

Kan säga att jag kände mig träffad.

För att inte helt sno dessa bloggrannars idé, tänkte jag låta bli att be er skriva roliga religiösa historier, utan frågan är lite mer generell än så:

Berätta om någon allmänt rolig företeelse i de olika samfunden (ex. påvens mössa) eller något komiskt ärketypiskt ni upptäckt på kristna bloggar. Vad får er att skratta till?




* Kanske lät den meningen kaxig, med vissa spår av hybris, men en DEL av lösningen var det väl? En miljarddel?

Links to this post: Visa ödmjukhet mot alla människor (Hosannas krypin)
................................ Humor och kristen tro - världens kortaste bloggpost? (Mackan)
................................... Med humorn som vapen (A Catholic Renewal)
............................................ Skratta tillsammans (Mackan)

Photo courtesy of freefoto.com Creative commons by-nc-nd license

Eftergifter från Pingst/baptister/frikyrkan?

....& idag går frågan till frikyrkliga läsare:
Tycker du som frikyrklig att det finns några eftergifter, som man skulle kunna göra gentemot katoliker och ortodoxa, för ekumenikens skull, dvs för samtalet över samfundsgränser? Om du inte har några eftergifter på lager, motivera gärna varför.

Gräv alltså djupt i fickorna och se om där finns något litet förslag.



I mitt förra inlägg frågade jag katolikerna om detta och diskussionen blev spännande. Har hittills mottagit långa genomtänkta kommentarer. Tack. Och jag känner inte för att rikta mig till traditionella svensk-kyrkliga i denna fråga, för de ordnar, sedan länge, så många ekumeniska möten i alla fall, är mitt intryck. Tack, SvK, fortsätt med det.

Dagen: "Peter Halldorf förvillar" Dagen: "Räcker inte friheten i Kristus, längre?" Dagen: "Bjärka-Säby pekar inte i rätt riktning"

Länkar till detta inlägg: Länktips och min sammanfattning (Ave Maris Stella)
...................................... Ekumeniska eftergifter? (A Catholic Renewal)

Photo credit: http://www.freefoto.com/ with a Creative commons no-derivative license
Klickar man på bilden, får man en underbar förstoring.

Eftergifter från Pingst/baptister/frikyrkan?

....& idag går frågan till frikyrkliga läsare:
Tycker du som frikyrklig att det finns några eftergifter, som man skulle kunna göra gentemot katoliker och ortodoxa, för ekumenikens skull, dvs för samtalet över samfundsgränser? Om du inte har några eftergifter på lager, motivera gärna varför.

Gräv alltså djupt i fickorna och se om där finns något litet förslag.



I mitt förra inlägg frågade jag katolikerna om detta och diskussionen blev spännande. Har hittills mottagit långa genomtänkta kommentarer. Tack. Och jag känner inte för att rikta mig till traditionella svensk-kyrkliga i denna fråga, för de ordnar, sedan länge, så många ekumeniska möten i alla fall, är mitt intryck. Tack, SvK, fortsätt med det.

Dagen: "Peter Halldorf förvillar" Dagen: "Räcker inte friheten i Kristus, längre?" Dagen: "Bjärka-Säby pekar inte i rätt riktning"

Länkar till detta inlägg: Länktips och min sammanfattning (Ave Maris Stella)
...................................... Ekumeniska eftergifter? (A Catholic Renewal)

Photo credit: http://www.freefoto.com/ with a Creative commons no-derivative license
Klickar man på bilden, får man en underbar förstoring.

Eftergifter från RKK?

Hej, om du som läser detta är katolik, eller håller på att konvertera, så har jag en specifik fråga till dig:

Vilken/vilka eftergifter anser du att katolska kyrkan kan göra för att hjälpa till med ekumeniken, dvs samtalet mellan kristna samfund? Om inga, motivera gärna varför.


Jag hoppas på många katolska svar, även från de blyga läsarna.
Gräv djupt i fickorna och se om ni möjligen hittar något förslag.
Mitt eget: Att grunda fler platser än bara Taizé, med ekumenisk nattvard.

Idén till detta inlägg kommer från Doktorn. Hoppas han också kommenterar med konkreta tips.
....& eftersom katoliker inte precis är ymniga i Sverige, eller på svenska bloggar, så önskar jag att det tipsas friskt till katoliker om detta inlägg. Jag är t o m så fräck så jag ber er länka hit.

Ps. Gissa vad jag kommer att fråga om i nästa inlägg, och vilka det då riktar sig till.

Uppdatering: Tuve menar att endast själva mässan är ekumenisk i Taizé, inte nattvarden, men jag har hört att det var så förut, i alla fall: Pga något specialtillstånd från Johannes XXIII blev visst alla närvarande erbjudna katolsk nattvard. Någon som vet mer?

Blog reactions to this post: Katolska eftergifter? (Remember Lepanto)
............................................... Ekumenik (Kaplansgården)

Eftergifter från RKK?

Hej, om du som läser detta är katolik, eller håller på att konvertera, så har jag en specifik fråga till dig:

Vilken/vilka eftergifter anser du att katolska kyrkan kan göra för att hjälpa till med ekumeniken, dvs samtalet mellan kristna samfund? Om inga, motivera gärna varför.


Jag hoppas på många katolska svar, även från de blyga läsarna.
Gräv djupt i fickorna och se om ni möjligen hittar något förslag.
Mitt eget: Att grunda fler platser än bara Taizé, med ekumenisk nattvard.

Idén till detta inlägg kommer från Doktorn. Hoppas han också kommenterar med konkreta tips.
....& eftersom katoliker inte precis är ymniga i Sverige, eller på svenska bloggar, så önskar jag att det tipsas friskt till katoliker om detta inlägg. Jag är t o m så fräck så jag ber er länka hit.

Ps. Gissa vad jag kommer att fråga om i nästa inlägg, och vilka det då riktar sig till.

Uppdatering: Tuve menar att endast själva mässan är ekumenisk i Taizé, inte nattvarden, men jag har hört att det var så förut, i alla fall: Pga något specialtillstånd från Johannes XXIII blev visst alla närvarande erbjudna katolsk nattvard. Någon som vet mer?

Blog reactions to this post: Katolska eftergifter? (Remember Lepanto)
............................................... Ekumenik (Kaplansgården)

Lördagsfråga... Hur gör ni?

Ofta när man är mitt i en debatt eller ens ståndpunkt/tro blir angripen av omgivning, vänner, media, så känner man sig aningen ensam och i akut bekräftelsebehov ;)

"Var är mina gelikar när Gudstron blir angripen?" "Var är prästerna och kändisarna i denna diskussion...." "Varför gör de inget?" , etc etc

Vad man då inte förstår är t ex att ens vänner och allierade kanske är mer visa och "ekonomiskt" väljer sina strider. Tystnad behöver inte alltid betyda feghet.

En annan omständighet man lätt glömmer, är den motsvarande: ibland har andra debattörer undrat varför jag inte uttalat mig, och då har man ju alltid sina randiga skäl, tycker man...

.....min fråga är nu:

Hur gör ni i debatter? Avslöja gärna ett debattknep, något ni betonar extra mycket, då er livssyn eller kyrka blir angripen. Vad säger ni exempelvis till den som undrar varför ni tror på något "så vidskepligt som en god Gud?"

.

Ps. Ett av mina tuffaste knep, som jag tyvärr inte alltid lyckas följa, är att, speciellt då det tjatas för mycket, helt enkelt ge de andra sista ordet. Det är egentligen enda valet, då man inte hinner göra mer, men det ger den andre massor med tid att begrunda samtalet.

photo credit: http://www.freefoto.com/

Lördagsfråga... Hur gör ni?

Ofta när man är mitt i en debatt eller ens ståndpunkt/tro blir angripen av omgivning, vänner, media, så känner man sig aningen ensam och i akut bekräftelsebehov ;)

"Var är mina gelikar när Gudstron blir angripen?" "Var är prästerna och kändisarna i denna diskussion...." "Varför gör de inget?" , etc etc

Vad man då inte förstår är t ex att ens vänner och allierade kanske är mer visa och "ekonomiskt" väljer sina strider. Tystnad behöver inte alltid betyda feghet.

En annan omständighet man lätt glömmer, är den motsvarande: ibland har andra debattörer undrat varför jag inte uttalat mig, och då har man ju alltid sina randiga skäl, tycker man...

.....min fråga är nu:

Hur gör ni i debatter? Avslöja gärna ett debattknep, något ni betonar extra mycket, då er livssyn eller kyrka blir angripen. Vad säger ni exempelvis till den som undrar varför ni tror på något "så vidskepligt som en god Gud?"

.

Ps. Ett av mina tuffaste knep, som jag tyvärr inte alltid lyckas följa, är att, speciellt då det tjatas för mycket, helt enkelt ge de andra sista ordet. Det är egentligen enda valet, då man inte hinner göra mer, men det ger den andre massor med tid att begrunda samtalet.

photo credit: http://www.freefoto.com/

Varför bloggar vi?

....Séra Jónatan har en intressant liten notis, där han berättar om sitt bloggande:
"Min blogg är inte tänkt att användas som allmänt diskussionsforum. Det är en öppen dagbok om allehanda ting som kan vara roligt att se sedan för mig"

Upptäcker att känslouttrycken är mycket vildare när folk skriver, än när folk pratar. Känner nämligen inte igen några formuleringar i den verkliga världen. Har nästan aldrig hört dessa kraftord på bussen, på arbetsplatser, vid studier etc....(Det är egentligen inte kraftorden jag saknar, utan det småhumoristiska) vad beror det på? Undertryckta känslor? Kanske,
men eftertankens kranka blekhet säger mig egentligen något annat:

Vi skriver överdrivet, för att det helt enkelt är bus-trist att lyssna på det talspråk vi använder till vardags.

Det är helt enkelt inte underhållande att läsa om vardagens samtal. Då är man fullt upptagen med att verka så balanserad och lagom som möjligt, för att inte bli ovän med någon eller för att kunna få förtroendeuppdrag. Dessa konversationer gör sig inte riktigt i skrift. (förutom på bloggen Tjuvlyssnat.se, där man endast infogar de absoluta guldkornen & hur ofta hör man sådant? .....sällan....). Vad tror ni?
Ska vi ta tag i det och vara lite roligare i verkligheten? Eller, förresten....pallar inte, kanske....?.

Varför bloggar jag? Jo, jag har sedan barndomen drömt om en kuriosatidning som blandar humor, bön och vetenskap med vissa djupa/roliga personliga betraktelser.
har alltid gillat tidningsartiklar med mycket text (något jag själv inte alltid hinner skriva) och satt ofta i tonåren på bibliotekens dagstidningsavdelningar bland en massa farbröder i roliga hattar samt damer med tjocka läsglasögon.
Läser hellre en kilometer tidningstext, än en bok på 100 sidor. Vet inte varför. Romaner o noveller är inte riktigt min grej. Tidningslayouter är attraktiva på något sätt.
.
Varför bloggar ni
(eller varför läser ni bloggar)?


Uppdatering: har förresten inte något särskilt emot noveller och essäer. De är oftast skrivna med en överraskande "twist": Tipsar gärna om Monicas skrivarblogg - noveller

Skrev tidigare detta om bloggning: Man blir tvungen att ta itu med sin existens

Photo credit: freefoto.com

Varför bloggar vi?

....Séra Jónatan har en intressant liten notis, där han berättar om sitt bloggande:
"Min blogg är inte tänkt att användas som allmänt diskussionsforum. Det är en öppen dagbok om allehanda ting som kan vara roligt att se sedan för mig"

Upptäcker att känslouttrycken är mycket vildare när folk skriver, än när folk pratar. Känner nämligen inte igen några formuleringar i den verkliga världen. Har nästan aldrig hört dessa kraftord på bussen, på arbetsplatser, vid studier etc....(Det är egentligen inte kraftorden jag saknar, utan det småhumoristiska) vad beror det på? Undertryckta känslor? Kanske,
men eftertankens kranka blekhet säger mig egentligen något annat:

Vi skriver överdrivet, för att det helt enkelt är bus-trist att lyssna på det talspråk vi använder till vardags.

Det är helt enkelt inte underhållande att läsa om vardagens samtal. Då är man fullt upptagen med att verka så balanserad och lagom som möjligt, för att inte bli ovän med någon eller för att kunna få förtroendeuppdrag. Dessa konversationer gör sig inte riktigt i skrift. (förutom på bloggen Tjuvlyssnat.se, där man endast infogar de absoluta guldkornen & hur ofta hör man sådant? .....sällan....). Vad tror ni?
Ska vi ta tag i det och vara lite roligare i verkligheten? Eller, förresten....pallar inte, kanske....?.

Varför bloggar jag? Jo, jag har sedan barndomen drömt om en kuriosatidning som blandar humor, bön och vetenskap med vissa djupa/roliga personliga betraktelser.
har alltid gillat tidningsartiklar med mycket text (något jag själv inte alltid hinner skriva) och satt ofta i tonåren på bibliotekens dagstidningsavdelningar bland en massa farbröder i roliga hattar samt damer med tjocka läsglasögon.
Läser hellre en kilometer tidningstext, än en bok på 100 sidor. Vet inte varför. Romaner o noveller är inte riktigt min grej. Tidningslayouter är attraktiva på något sätt.
.
Varför bloggar ni
(eller varför läser ni bloggar)?


Uppdatering: har förresten inte något särskilt emot noveller och essäer. De är oftast skrivna med en överraskande "twist": Tipsar gärna om Monicas skrivarblogg - noveller

Skrev tidigare detta om bloggning: Man blir tvungen att ta itu med sin existens

Photo credit: freefoto.com

En existentiell fråga: vilka är ni, filosofiskt sett?

.
Jag skulle bli glad om ni läsare som känner för det, skrev varsin rad eller två om er tro.

Vilken religion/kristen gren, vilken riktning.

Vilken livsfilosofi?

Några ateister? Agnostiker?



Dagen: "Det som händer är både främmande och nära"
Photo source: NASA's Image satellite http://sv.wikipedia.org/wiki/Polarsken
Links to this post, from: Stora i-landsbekymmer för litet huvud (Hosannas krypin)

En existentiell fråga: vilka är ni, filosofiskt sett?

.
Jag skulle bli glad om ni läsare som känner för det, skrev varsin rad eller två om er tro.

Vilken religion/kristen gren, vilken riktning.

Vilken livsfilosofi?

Några ateister? Agnostiker?



Dagen: "Det som händer är både främmande och nära"
Photo source: NASA's Image satellite http://sv.wikipedia.org/wiki/Polarsken
Links to this post, from: Stora i-landsbekymmer för litet huvud (Hosannas krypin)