Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat är "Missförstånd och känslor i debatter", som jag tidigare skrivit om vid flera tillfällen.
När man debatterar komplicerade saker på bloggar och på internetfora, så vill man gärna hänvisa till någon form av auktoritet inom aktuellt vetenskapligt fält.
Motdebattören kan sedan svara med att länka till en undersökning/professor som säger annat. Och så gäller det att (för den som hinner och är intresserad) botanisera bland de olika undersökningarna, för att kolla vilka felkällor de kan tänkas ha. Ibland ter sig svaret tydligt, men ofta är det en hel härva att reda ut, bland alla påståenden.
Jag tänker mig vetenskaplig metod som ungefär följande:
Logik och förnuft tillämpad på empiriska observationer
Ju känsligare ett debattämne är, desto fler olika uttlanden och tolkningar av observationerna.
En riktigt het potatis blir det om det mest råder oenigheter utanför den vetenskapliga sfären, dvs bland folk som inte är forskare inom fältet ifråga, samtidigt som man är ganska överens inom akademierna.
Funderar lite på hur man ska lösa problemet med de överhettade diskussionerna som jag sett ute på nätet, där deltagarna inte tycks förstå vilket klurigt ämne de dividerar om (och det är ofta två väldigt smarta individer som stångar sina pannor blodiga) - även om detta inte betyder att den ene inte kan ha helt rätt. Här kommer några förslag:
1. Ta en fråga i taget, (eller kanske några få i punktform); det är ett sätt att ödmjukt erkänna ämnesområdets många parametrar.
2. Oavsett vilken ståndpunkt man har, kan det vara hederligt att informera om det som verkar vara konsensus inom de vetenskapliga akademierna ute i världen.
Man behöver absolut inte hålla med gänget, men det underlättar om man då nogrannt berättar varför.
3. Det kan vara en fördel om de undersökningar som stöder ens tes finns publicerade i en väl-renommerad tidskrift: T ex Nature, Science, etc....
(även dessa redaktioner har vid några tillfällen blivit lurade, men de har kontroller som gör det mindre sannolikt för bluffarna att slinka igenom)
4. När man kritiserar ett specifikt resonemang/undersökning, så bör man argumentera för på vilket sätt just den visar fel, eller vilka felkällor den har (man får gärna vara hur konkret som helst på denna punkt)
5. Man får extra guldstjärna om man även påpekar det som motståndaren har rätt i :)
Uppsala-initiativet: Vad är så bra med konsensus?
När man debatterar komplicerade saker på bloggar och på internetfora, så vill man gärna hänvisa till någon form av auktoritet inom aktuellt vetenskapligt fält.
Motdebattören kan sedan svara med att länka till en undersökning/professor som säger annat. Och så gäller det att (för den som hinner och är intresserad) botanisera bland de olika undersökningarna, för att kolla vilka felkällor de kan tänkas ha. Ibland ter sig svaret tydligt, men ofta är det en hel härva att reda ut, bland alla påståenden.
Jag tänker mig vetenskaplig metod som ungefär följande:
Logik och förnuft tillämpad på empiriska observationer
Ju känsligare ett debattämne är, desto fler olika uttlanden och tolkningar av observationerna.
En riktigt het potatis blir det om det mest råder oenigheter utanför den vetenskapliga sfären, dvs bland folk som inte är forskare inom fältet ifråga, samtidigt som man är ganska överens inom akademierna.
Funderar lite på hur man ska lösa problemet med de överhettade diskussionerna som jag sett ute på nätet, där deltagarna inte tycks förstå vilket klurigt ämne de dividerar om (och det är ofta två väldigt smarta individer som stångar sina pannor blodiga) - även om detta inte betyder att den ene inte kan ha helt rätt. Här kommer några förslag:
1. Ta en fråga i taget, (eller kanske några få i punktform); det är ett sätt att ödmjukt erkänna ämnesområdets många parametrar.
2. Oavsett vilken ståndpunkt man har, kan det vara hederligt att informera om det som verkar vara konsensus inom de vetenskapliga akademierna ute i världen.
Man behöver absolut inte hålla med gänget, men det underlättar om man då nogrannt berättar varför.
3. Det kan vara en fördel om de undersökningar som stöder ens tes finns publicerade i en väl-renommerad tidskrift: T ex Nature, Science, etc....
(även dessa redaktioner har vid några tillfällen blivit lurade, men de har kontroller som gör det mindre sannolikt för bluffarna att slinka igenom)
4. När man kritiserar ett specifikt resonemang/undersökning, så bör man argumentera för på vilket sätt just den visar fel, eller vilka felkällor den har (man får gärna vara hur konkret som helst på denna punkt)
5. Man får extra guldstjärna om man även påpekar det som motståndaren har rätt i :)
Uppsala-initiativet: Vad är så bra med konsensus?
