Ibland försöker jag grubbla fram egna argument för de olika punkterna i katolska kyrkans katekes (KKK). Antar att det är viktigt att göra egna tankeansträngningar och försöka använda eget förnuft och egen känsla, för att få det hela att (obs: tröttsamt modeord följer) landa i en själv.
Med anledning av en
diskussion bland Tuves kommentarer, får jag dela med mig lite:
Vad menar Jesus med avlat och botgöring? Jag tänker att de egentligen är ungefär samma sak. En avlat är en boteftergift. Först, ett citat:
* Anders Piltz i Signum:
"I Katolska kyrkans katekes heter det sålunda:
”
Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud” (nr 1471).
Avlaten utvecklades från början ur fornkyrkans botinstitut, där de som begått allvarliga synder – som t.ex. avfall från tron, mord, incest och äktenskapsbrott – brukade åläggas utföra mycket stränga botövningar innan de återupptogs i den kyrkliga gemenskapen. Dessa kyrkliga straff eller botövningar kunde t.ex. bestå av långa pilgrimsfärder, stränga fastor etc.
Avlatens införande under medeltiden innebar ett gradvis mildrande av fornkyrkans stränga botdisciplin.
Istället för att göra en lång pilgrimsfärd kunde man t.ex. förrätta vissa böner i för detta ändamål särskilt utsedda kyrkor. Det var i samband med detta mildrande av den kyrkliga botdisciplinen som man började tala om att man fick ”avlat” för de syndastraff som man ådragit sig."* Det timliga straff som kyrkan och Piltz talar om, är tiden i skärselden, dvs den tid som krävs för försoning inför Gud, reparationen av det brustna förhållandet.
Om man har svårt att förstå det här med avlat, har man i regel också problem med begreppet botgöring:
"Gud har väl redan förlåtit mina synder så fort jag gjort dem/bett om förlåtelse ?"
"Varför behöva göra något mer när jag redan är förlåten?"
Bra fråga: För våra små synder räcker det att be om förlåtelse.
Men när man blivit förlåten för en stor synd, har man ännu inte upprättat relationen.
Om man gjort en kompis illa, och fått förlåtelse: Ska man inte göra någonting mer då, för att försöka undvika att göra om synden? För att visa att man menar allvar?
* Det finns tydligen två sorters ånger:
1. Den psykiska stressen: "Åh nej, varför gjorde jag så igen?" "Ajaj! Jobbigt! Typiskt mig!"
Känner ni igen det? Jag gör.
2. Den totala förkrosselsen, där man på fullaste allvar lovar att aldrig någonsin göra om denna synd.
Nummer 2. verkar nästan omöjlig, men är tydligen den heligaste formen.
* Alltså:
När prästen delar ut en bot till mig, ser jag det som en beskrivning av vad jag ska tänka på för att inte göra om misstaget gentemot Gud/medmänniskor igen.
Resultatet är minst sagt varierande, men jag är åtminstone intellektuellt medveten om VAD riktig ånger innebär.
Diskutera gärna
photo © MIROSLAV VAJDIĆ for openphoto.net CC: Attribution-ShareAlike
Förrförra veckan skrev jag ett litet inlägg inspirerat av mamma. Gissa vem som nu också har blogg-förslag: farsan, så här kommer en miljö-fråga från honom
