När allting började: kosmos eller kaos?

Av Doktorn

Bästa bloggare, just när ni trodde att sidan Z hade gått under jorden dyker det upp en intressant frågeställning: Var den stora smällen - big bang - ett maximalt ordnat eller maximalt oordnat tillstånd (eller kanske något mittemellan)?

Frågan är intressant, inte bara eftersom namnkunniga fysiker har olika syn på saken, utan också för dess koppling till det kosmiska finjusteringsargumentet för Guds existens. Om vi påträffar ett maximalt oordnat sakernas tillstånd kanske vi inte direkt drar slutsatsen att en superintelligent designer ligger bakom? Om vi däremot stöter på ett maximalt ordnat tillstånd hamnar ju frågan om design i ett nytt ljus.

Intressant att notera är alltså att namnkunniga fysiker har olika syn på saken. Ulf Danielsson (Stjärnor och äpplen som faller) är en av dem som tycks mena att ursprunget - big bang-singulariteten - var maximalt ordnat, ty han talar om att "det måste ha funnits ett skapelseögonblick - ett ögonblick av högsta ordning som blev startskottet för en resa mot förfallet" (s. 310). "Förfallet" ifråga handlar om termodynamikens andra lag, som säger att entropin (oordningen) i ett slutet system alltid kommer att öka; eftersom universum i absolut mening är ett slutet system (det finns inget "utanför" universum) kommer oordningen i universum alltid att öka; alltså måste det ha varit bättre förr, och allra bäst i begynnelsen!

Victor Stenger (God: the Failed Hypothesis) är av en radikalt annan åsikt. Han menar att big bang-singulariteten var ett totalt kaos. Orsaken till att entropin trots det har ökat alltsedan starten (ty även Stenger tror ju på termodynamikens andra lag) beror på att universums radie ökar i takt med att det expanderar, och ju större radie, ju mer oordning får plats! Enligt Stenger blir det alltså relativt sett bättre ju längre tiden går, trots att den totala mängden oordning ständigt ökar i universum.

Stengers förståelse av saken är nog ganska vanlig bland fysiker. Men är den korrekt, eller ligger sanningen närmare Danielssons modell?

En annan fysiker/matematiker, Roger Penrose, har enligt min mening avgjort frågan till Danielssons favör. I The Emperor's New Mind (och säkert även på andra ställen) tar han upp den typ av resonemang som Stenger för fram. "A little consideration", skriver han, "tells us that this cannot be the correct explanation" (s. 329).

Anta nämligen att universum upphör att expandera och istället krymper samman och slutar sina dagar i den stora krossen: the big crunch. Om detta scenario är så mycket som fysikaliskt möjligt är Stengers entropimodell falsk, ty oordningen kan ju inte vara större i big crunch-singulariteten än i big bang-singulariteten, och hur skulle den då ha kunnat öka i universum alltsedan big bang?

Nu verkar det som att big crunch-scenariot aldrig kommer att realiseras (eftersom den mörka energin tydligen gör så att universums expansion snarare accelererar än saktar ned), men för Penroses argument räcker det att det är ett fysikaliskt möjligt scenario.

Vi verkar alltså ha goda skäl att tro att kosmos kommer före kaos, att universum började i ett tillstånd av maximal ordning snarare än maximal oordning. Därmed inte sagt att det måste vara skapat av Gud; poängen är bara att det kosmiska finjusteringsargumentet inte verkar kunna avfärdas med hänvisning till något slags kaosmodell av big bang.

(Bildkälla)

När allting började: kosmos eller kaos?

Av Doktorn

Bästa bloggare, just när ni trodde att sidan Z hade gått under jorden dyker det upp en intressant frågeställning: Var den stora smällen - big bang - ett maximalt ordnat eller maximalt oordnat tillstånd (eller kanske något mittemellan)?

Frågan är intressant, inte bara eftersom namnkunniga fysiker har olika syn på saken, utan också för dess koppling till det kosmiska finjusteringsargumentet för Guds existens. Om vi påträffar ett maximalt oordnat sakernas tillstånd kanske vi inte direkt drar slutsatsen att en superintelligent designer ligger bakom? Om vi däremot stöter på ett maximalt ordnat tillstånd hamnar ju frågan om design i ett nytt ljus.

Intressant att notera är alltså att namnkunniga fysiker har olika syn på saken. Ulf Danielsson (Stjärnor och äpplen som faller) är en av dem som tycks mena att ursprunget - big bang-singulariteten - var maximalt ordnat, ty han talar om att "det måste ha funnits ett skapelseögonblick - ett ögonblick av högsta ordning som blev startskottet för en resa mot förfallet" (s. 310). "Förfallet" ifråga handlar om termodynamikens andra lag, som säger att entropin (oordningen) i ett slutet system alltid kommer att öka; eftersom universum i absolut mening är ett slutet system (det finns inget "utanför" universum) kommer oordningen i universum alltid att öka; alltså måste det ha varit bättre förr, och allra bäst i begynnelsen!

Victor Stenger (God: the Failed Hypothesis) är av en radikalt annan åsikt. Han menar att big bang-singulariteten var ett totalt kaos. Orsaken till att entropin trots det har ökat alltsedan starten (ty även Stenger tror ju på termodynamikens andra lag) beror på att universums radie ökar i takt med att det expanderar, och ju större radie, ju mer oordning får plats! Enligt Stenger blir det alltså relativt sett bättre ju längre tiden går, trots att den totala mängden oordning ständigt ökar i universum.

Stengers förståelse av saken är nog ganska vanlig bland fysiker. Men är den korrekt, eller ligger sanningen närmare Danielssons modell?

En annan fysiker/matematiker, Roger Penrose, har enligt min mening avgjort frågan till Danielssons favör. I The Emperor's New Mind (och säkert även på andra ställen) tar han upp den typ av resonemang som Stenger för fram. "A little consideration", skriver han, "tells us that this cannot be the correct explanation" (s. 329).

Anta nämligen att universum upphör att expandera och istället krymper samman och slutar sina dagar i den stora krossen: the big crunch. Om detta scenario är så mycket som fysikaliskt möjligt är Stengers entropimodell falsk, ty oordningen kan ju inte vara större i big crunch-singulariteten än i big bang-singulariteten, och hur skulle den då ha kunnat öka i universum alltsedan big bang?

Nu verkar det som att big crunch-scenariot aldrig kommer att realiseras (eftersom den mörka energin tydligen gör så att universums expansion snarare accelererar än saktar ned), men för Penroses argument räcker det att det är ett fysikaliskt möjligt scenario.

Vi verkar alltså ha goda skäl att tro att kosmos kommer före kaos, att universum började i ett tillstånd av maximal ordning snarare än maximal oordning. Därmed inte sagt att det måste vara skapat av Gud; poängen är bara att det kosmiska finjusteringsargumentet inte verkar kunna avfärdas med hänvisning till något slags kaosmodell av big bang.

(Bildkälla)

Bevisbördan i debatter om Guds existens

[Av Doktorn] Den senaste tiden har jag lagt märke till att vissa ateistiska debattörer vill placera bevisbördan i frågan om Guds existens på teisternas (de troendes) axlar. Senast här på Z var det signaturen l_johan_k som i inlägget A faith among others fann det ”underligt att kristna inte kan vara så hederliga att de accepterar att den som kommer med ett positivt påstående har bevisbördan”.

Det kan tyckas som ett oskyldigt antagande, men teisten bör vara på sin vakt! I en debatt om Guds existens på VoF.se mellan vår egen Z och signaturen ”Moridin” utgick den senare (som är ateist) just från att bevisbördan vilar på teisten. Men som alla vet är det enklare att vederlägga motståndarnas argument än att själv lyckas övertyga om sin sak. Om teisten därför går med på att det är han eller hon som har bevisbördan i frågan om Guds existens (vilket Z klokt nog inte gjorde), får ateisten omedelbart ett övertag.

Begreppet ”bevisbörda” hör först och främst hemma inom rättsskipningens område. Det är åklagaren som ska bevisa att den anklagade är skyldig – inte den anklagade som ska bevisa att han eller hon är oskyldig. Men här sysslar vi med filosofi. Hur ska detta med bevisbörda förstås i vårt sammanhang?

l_johan_k hävdar alltså att den som kommer med ett positivt påstående har bevisbördan (och att det är en fråga om hederlighet att acceptera detta). Men vi kan snabbt se att detta villkor inte är rimligt. Tag t.ex. följande påståenden:

1. Det finns materiella ting i universum som existerar oberoende av mänskligt medvetande. (Sagt gentemot antirealisten.)
   
2. Det finns en yttervärld som existerar oberoende av ens eget medvetande. (Sagt gentemot solipsisten.)
   
3. Alla levande organismer behöver näring. (Sagt gentemot den som underkänner induktiva slutledningar.)

Alla dessa påståenden är positiva, men ingen av oss (inte heller l_johan_k) anser väl att den som påstår (1), (2), eller (3) har bevisbördan gentemot sina meningsmotståndare?

Eller omvänt, ingen vill väl hävda att den som påstår följande:

4. Det finns inga greker som är intelligenta

går fri från bevisbördan bara för att han eller hon gör ett negativt påstående?

Att skilja mellan positiva och negativa påståenden löser inte frågan om bevisbörda. Snarare är det så inom filosofins område att den som påstår något kontroversiellt, dvs. något som tydligt går emot majoritetens uppfattning, har bevisbördan. Varken teism eller ateism är en kontroversiell ståndpunkt i denna mening, och därför har varken teisten eller ateisten någon bevisbörda på sina axlar. Om intresse finns så är det upp till teisten att ge förnuftiga skäl till varför han eller hon tror på Gud, och likaså ateisten att ge förnuftiga skäl till varför han eller hon inte tror på Gud. Frågan om bevisbörda behöver de inte bry sig om.

Photo source: Centre for Humanitarian Dialogue, hämtad från Around the Corner - MGuhlin.net

SvD: Litterärt möte om religion,

Bevisbördan i debatter om Guds existens

[Av Doktorn] Den senaste tiden har jag lagt märke till att vissa ateistiska debattörer vill placera bevisbördan i frågan om Guds existens på teisternas (de troendes) axlar. Senast här på Z var det signaturen l_johan_k som i inlägget A faith among others fann det ”underligt att kristna inte kan vara så hederliga att de accepterar att den som kommer med ett positivt påstående har bevisbördan”.

Det kan tyckas som ett oskyldigt antagande, men teisten bör vara på sin vakt! I en debatt om Guds existens på VoF.se mellan vår egen Z och signaturen ”Moridin” utgick den senare (som är ateist) just från att bevisbördan vilar på teisten. Men som alla vet är det enklare att vederlägga motståndarnas argument än att själv lyckas övertyga om sin sak. Om teisten därför går med på att det är han eller hon som har bevisbördan i frågan om Guds existens (vilket Z klokt nog inte gjorde), får ateisten omedelbart ett övertag.

Begreppet ”bevisbörda” hör först och främst hemma inom rättsskipningens område. Det är åklagaren som ska bevisa att den anklagade är skyldig – inte den anklagade som ska bevisa att han eller hon är oskyldig. Men här sysslar vi med filosofi. Hur ska detta med bevisbörda förstås i vårt sammanhang?

l_johan_k hävdar alltså att den som kommer med ett positivt påstående har bevisbördan (och att det är en fråga om hederlighet att acceptera detta). Men vi kan snabbt se att detta villkor inte är rimligt. Tag t.ex. följande påståenden:

1. Det finns materiella ting i universum som existerar oberoende av mänskligt medvetande. (Sagt gentemot antirealisten.)
   
2. Det finns en yttervärld som existerar oberoende av ens eget medvetande. (Sagt gentemot solipsisten.)
   
3. Alla levande organismer behöver näring. (Sagt gentemot den som underkänner induktiva slutledningar.)

Alla dessa påståenden är positiva, men ingen av oss (inte heller l_johan_k) anser väl att den som påstår (1), (2), eller (3) har bevisbördan gentemot sina meningsmotståndare?

Eller omvänt, ingen vill väl hävda att den som påstår följande:

4. Det finns inga greker som är intelligenta

går fri från bevisbördan bara för att han eller hon gör ett negativt påstående?

Att skilja mellan positiva och negativa påståenden löser inte frågan om bevisbörda. Snarare är det så inom filosofins område att den som påstår något kontroversiellt, dvs. något som tydligt går emot majoritetens uppfattning, har bevisbördan. Varken teism eller ateism är en kontroversiell ståndpunkt i denna mening, och därför har varken teisten eller ateisten någon bevisbörda på sina axlar. Om intresse finns så är det upp till teisten att ge förnuftiga skäl till varför han eller hon tror på Gud, och likaså ateisten att ge förnuftiga skäl till varför han eller hon inte tror på Gud. Frågan om bevisbörda behöver de inte bry sig om.

Photo source: Centre for Humanitarian Dialogue, hämtad från Around the Corner - MGuhlin.net

SvD: Litterärt möte om religion,

Doktorn berättar om påsknatten i Gravkyrkan

Tack, Z, för att du inte lade någon press på mig att berätta om ljusundret i den heliga gravens kyrka! ;-)

Det äger alltså rum varje ortodox påskafton, omkring kl 14. (Synd att du missade det, Charlotte Therese!) När jag var där 2004 var Gravkyrkan i Jerusalem fullproppad med människor, som alla hade förberett sig med vaxljus i sina händer. Israelisk militär (!) stod uppställd för att hindra de olika ortodoxa kyrkorna från att råka i luven på varandra. Den grekisk-ortodoxe patriarken gick först i den procession som tågade flera varv runt själva kravkapellet i kyrkan. Själv stod jag alldeles intill och följde inte minst soldaternas allvarsamma uppsyn. Till slut gick patriarken in ensam i graven, men det kunde jag inte se.

Ca en kvart senare hade något uppenbarligen hänt. Plötsligt blev det liv och rörelse i kyrkan. Ett par unga män sprang ut ur kyrkan för allt vad benen höll. Tydligen var de på väg med den heliga elden till en helikopter som skulle ta den direkt till Grekland. Inom några minuter hade elden spridit sig till alla i kyrkan - dock på helt naturlig väg, från ljus till ljus, såvitt jag kunde se. Den mörka kyrkan blev som ett eldhav (vaxljusen var närmast att likna vid facklor i storlek). En av de som stod runt omkring bad mig hålla hennes fackla eftersom hon kände sig yr och var tvungen att sätta sig ner på golvet. Jag minns att särskilt en av soldaterna såg orolig ut. Kanske var han rädd för brandrisken.

Själv bevittnade jag alltså inget oförklarligt. Enligt vad Niels Christian Hvidt skriver i sin bok Mirakler: möten mellan himmel och jord tillhör det ceremonin att israeliska tjänstemän finkammar graven innan patriarken går in, varefter de förseglar ingången med vax. När patriarken går in sägs han endast ha en vit fotsid klädnad på sig. Till saken hör att det ska finnas många vittnesmål från århundradena (eldundret ska ha ägt rum varje påskafton i minst 1200 år) av pilgrimer som berättar om hur deras egna facklor har antänts av ett blårött ljus.

Det var en surrealistisk upplevelse att vara med i kyrkan den eftermiddagen: processioner, militär, eldhav, dånande klockringning. För egen del har jag starkare minnen från själva påsknattens lugna firande i samma kyrka. Att på plats i gravkyrkan dra sig till minnes Jesu död och uppståndelse har gjort bestående intryck.

.

.

Photo1: Tomb of Jesus Christ in the Holy Sepulchre

Photographer: Jgritz Licence: Creative Commons Attribution 2.0

Photo2: from holyfire.org

Bloggtips: Den Heliga elden - ortodoxt mirakel? (Charlotte-Therese)

Doktorn berättar om påsknatten i Gravkyrkan

Tack, Z, för att du inte lade någon press på mig att berätta om ljusundret i den heliga gravens kyrka! ;-)

Det äger alltså rum varje ortodox påskafton, omkring kl 14. (Synd att du missade det, Charlotte Therese!) När jag var där 2004 var Gravkyrkan i Jerusalem fullproppad med människor, som alla hade förberett sig med vaxljus i sina händer. Israelisk militär (!) stod uppställd för att hindra de olika ortodoxa kyrkorna från att råka i luven på varandra. Den grekisk-ortodoxe patriarken gick först i den procession som tågade flera varv runt själva kravkapellet i kyrkan. Själv stod jag alldeles intill och följde inte minst soldaternas allvarsamma uppsyn. Till slut gick patriarken in ensam i graven, men det kunde jag inte se.

Ca en kvart senare hade något uppenbarligen hänt. Plötsligt blev det liv och rörelse i kyrkan. Ett par unga män sprang ut ur kyrkan för allt vad benen höll. Tydligen var de på väg med den heliga elden till en helikopter som skulle ta den direkt till Grekland. Inom några minuter hade elden spridit sig till alla i kyrkan - dock på helt naturlig väg, från ljus till ljus, såvitt jag kunde se. Den mörka kyrkan blev som ett eldhav (vaxljusen var närmast att likna vid facklor i storlek). En av de som stod runt omkring bad mig hålla hennes fackla eftersom hon kände sig yr och var tvungen att sätta sig ner på golvet. Jag minns att särskilt en av soldaterna såg orolig ut. Kanske var han rädd för brandrisken.

Själv bevittnade jag alltså inget oförklarligt. Enligt vad Niels Christian Hvidt skriver i sin bok Mirakler: möten mellan himmel och jord tillhör det ceremonin att israeliska tjänstemän finkammar graven innan patriarken går in, varefter de förseglar ingången med vax. När patriarken går in sägs han endast ha en vit fotsid klädnad på sig. Till saken hör att det ska finnas många vittnesmål från århundradena (eldundret ska ha ägt rum varje påskafton i minst 1200 år) av pilgrimer som berättar om hur deras egna facklor har antänts av ett blårött ljus.

Det var en surrealistisk upplevelse att vara med i kyrkan den eftermiddagen: processioner, militär, eldhav, dånande klockringning. För egen del har jag starkare minnen från själva påsknattens lugna firande i samma kyrka. Att på plats i gravkyrkan dra sig till minnes Jesu död och uppståndelse har gjort bestående intryck.

.

.

Photo1: Tomb of Jesus Christ in the Holy Sepulchre

Photographer: Jgritz Licence: Creative Commons Attribution 2.0

Photo2: from holyfire.org

Bloggtips: Den Heliga elden - ortodoxt mirakel? (Charlotte-Therese)

Teleologi eller blott statistik

Det teleologiska gudsbeviset gör gällande att naturen är så komplext och ändamålsenligt konstruerad att den fordrar en intelligent skapare. Argumentet finns i två huvudversioner: en organismisk variant, vars företrädare debatterar ivrigt mot en darwinism à la Dawkins, samt en kosmisk variant. Här vill jag (Doktorn) reflektera kring den senare och i mina ögon mer intressanta varianten.

Medan det kosmologiska gudsbeviset söker bevisa Guds existens utifrån någon mycket generell empirisk iakttagelse - exempelvis detta att något finns överhuvudtaget - söker den kosmiska varianten av det teleologiska gudsbeviset bevisa Guds existens utifrån mycket specifika empiriska iakttagelser rörande universums lagar, krafter eller initialtillstånd. Argumentet är att universums livsbefrämjande beskaffenhet endast kan förklaras i termer av en intelligent skapares avsikter. För att kunna bedöma detta argument bör vi påminna oss om några mycket specifika faktorer, som till synes är en förutsättning för att mänskligt liv alls ska kunna existera.

I sin utomordentliga bok Summa sex storheter: De grundläggande krafter som styr universum tar astrofysikern (till vänster) Martin Rees upp sex till synes finjusterade storheter, vilka är en förutsättning för mänskligt (och allt annat biologiskt) liv.

En av dessa storheter är ett enormt tal N: 10(36) (tio upphöjt i trettiosex). Detta tal representerar styrkan hos de elektriska krafter som håller samman atomerna delat med tyngdkraften mellan dessa atomer, och det säger att tyngdkraften är 10(36) gånger svagare än den elektriska kraften. Om den hade varit starkare, säg blott 10(30) gånger svagare än den elektriska kraften, hade den uteslutit stabila planetsystem, lett till ett universum i miniatyrstorlek och hämmat möjligheterna till evolution.

En annan storhet, E, uttrycker ett procenttal: 0,7, vilket motsvarar den procentuella andel av sin massa som väteatomer frigör i form av energi när de via fusionsreaktioner omvandlas till heliumatomer. Denna storhet bestämmer i själva verket hur alla grundämnen bildas av väte. Om dess värde hade varit 0,6 hade universum blott varit uppbyggt av väte, och om det hade varit 0,8 hade vatten ej kunnat bildas. Endast värdet E möjliggör en biosfär grundad på kol, vilket är en förutsättning för mänskligt liv.

Ännu en storhet, Ω, är av kosmologisk art och mäter materietätheten i det tidiga universum i förhållande till universums expansionsfart. Om Ω hade överstigit ett visst kritiskt värde 1 (i genomsnitt ca fem atomer per kubikmeter), hade universums utvidgning pga. gravita-tionskraften så småningom hejdats och vänt tillbaka. För att ett universum likt det vi observerar idag skall ha kunnat bildas krävs det att Ω strax efter big bang inte skilde sig från värdet 1 med mer än en biljarddel (en del på tio upphöjt i femton).

Till sist kan vi också nämna matematikern (till vänster) Roger Penroses hisnande tal. Han har beräknat sannolikheten för att ett expanderande universum likt vårt inte i förtid (innan liv har kunnat uppstå) kollapsar i svarta hål till en på 10(10(123)) (tio upphöjt i tio upphöjt i 123).

Det är mot bakgrund av dylika siffror som det teleologiska gudsbevisets kosmiska variant bör förstås. Vi behöver inte Penroses spektakulära uppskattning för att slås av det helt osannolika i att universum av en slump är sådant att biologiskt liv kan uppstå i det. Och om det inte rimligen kan vara en slump, vad återstår då än att förklara det hela med att en högintelligent skapare ligger bakom "de grundläggande krafter som styr universum"?

En som förmodligen inte ser någon annan förklaring är den f.d. ateistiske filosofen (till vänster) Antony Flew, som i en intervju år 2004 förklarade att han numera betraktar sig som teist, och det argument som han särskilt lyfte fram var just det teleologiska: "I think the argument to Intelligent Design [i sin kosmiska variant] is enormously stronger [now] than it was when I first met it."

Martin Rees öppnar dock för en annan förklaring, som varken formuleras i termer av slump eller Gud. Lösningen föreslås vara att betrakta möjligheten av ett multiversum. Om det finns en myriad världar, spekulerar Rees, som tilldelar olika värden till de grundläggande, till synes finjusterade storheterna, är det inget mysterium att någon av dem har tilldelat storheterna just de livsbefrämjande värden som vi kan observera i vårt kosmos. Rees föreslår alltså att det rent statistiskt sett snarast måste finnas ett universum där förutsättningarna är sådana att liv kan uppstå. Detta är nog också det alternativ som de allra flesta kosmologiskt intresserade tänkare ställs inför: antingen antar vi en Skapare, eller så antar vi ett multiversum (eller både och, om vi så önskar). Att hänvisa till slumpen är inte längre ett attraktivt alternativ.

Rees själv hyser multiversumhypotesen blott som en ”aning”, men han tror att den kommer att kunna prövas i framtiden. Om han har rätt i detta, kommer universums finjustering inte längre att ge det teleologiska gudsbeviset samma stöd, men även då skulle nog några av oss fascineras över att det alls finns ett multiversum som är kapabelt att generera ett livsbefrämjande universum likt vårt.

.

.

Blog reactions to this post:

I brist på vegetariskt inlägg (De heligas samfund)

Teleologi eller blott statistik

Det teleologiska gudsbeviset gör gällande att naturen är så komplext och ändamålsenligt konstruerad att den fordrar en intelligent skapare. Argumentet finns i två huvudversioner: en organismisk variant, vars företrädare debatterar ivrigt mot en darwinism à la Dawkins, samt en kosmisk variant. Här vill jag (Doktorn) reflektera kring den senare och i mina ögon mer intressanta varianten.

Medan det kosmologiska gudsbeviset söker bevisa Guds existens utifrån någon mycket generell empirisk iakttagelse - exempelvis detta att något finns överhuvudtaget - söker den kosmiska varianten av det teleologiska gudsbeviset bevisa Guds existens utifrån mycket specifika empiriska iakttagelser rörande universums lagar, krafter eller initialtillstånd. Argumentet är att universums livsbefrämjande beskaffenhet endast kan förklaras i termer av en intelligent skapares avsikter. För att kunna bedöma detta argument bör vi påminna oss om några mycket specifika faktorer, som till synes är en förutsättning för att mänskligt liv alls ska kunna existera.

I sin utomordentliga bok Summa sex storheter: De grundläggande krafter som styr universum tar astrofysikern (till vänster) Martin Rees upp sex till synes finjusterade storheter, vilka är en förutsättning för mänskligt (och allt annat biologiskt) liv.

En av dessa storheter är ett enormt tal N: 10(36) (tio upphöjt i trettiosex). Detta tal representerar styrkan hos de elektriska krafter som håller samman atomerna delat med tyngdkraften mellan dessa atomer, och det säger att tyngdkraften är 10(36) gånger svagare än den elektriska kraften. Om den hade varit starkare, säg blott 10(30) gånger svagare än den elektriska kraften, hade den uteslutit stabila planetsystem, lett till ett universum i miniatyrstorlek och hämmat möjligheterna till evolution.

En annan storhet, E, uttrycker ett procenttal: 0,7, vilket motsvarar den procentuella andel av sin massa som väteatomer frigör i form av energi när de via fusionsreaktioner omvandlas till heliumatomer. Denna storhet bestämmer i själva verket hur alla grundämnen bildas av väte. Om dess värde hade varit 0,6 hade universum blott varit uppbyggt av väte, och om det hade varit 0,8 hade vatten ej kunnat bildas. Endast värdet E möjliggör en biosfär grundad på kol, vilket är en förutsättning för mänskligt liv.

Ännu en storhet, Ω, är av kosmologisk art och mäter materietätheten i det tidiga universum i förhållande till universums expansionsfart. Om Ω hade överstigit ett visst kritiskt värde 1 (i genomsnitt ca fem atomer per kubikmeter), hade universums utvidgning pga. gravita-tionskraften så småningom hejdats och vänt tillbaka. För att ett universum likt det vi observerar idag skall ha kunnat bildas krävs det att Ω strax efter big bang inte skilde sig från värdet 1 med mer än en biljarddel (en del på tio upphöjt i femton).

Till sist kan vi också nämna matematikern (till vänster) Roger Penroses hisnande tal. Han har beräknat sannolikheten för att ett expanderande universum likt vårt inte i förtid (innan liv har kunnat uppstå) kollapsar i svarta hål till en på 10(10(123)) (tio upphöjt i tio upphöjt i 123).

Det är mot bakgrund av dylika siffror som det teleologiska gudsbevisets kosmiska variant bör förstås. Vi behöver inte Penroses spektakulära uppskattning för att slås av det helt osannolika i att universum av en slump är sådant att biologiskt liv kan uppstå i det. Och om det inte rimligen kan vara en slump, vad återstår då än att förklara det hela med att en högintelligent skapare ligger bakom "de grundläggande krafter som styr universum"?

En som förmodligen inte ser någon annan förklaring är den f.d. ateistiske filosofen (till vänster) Antony Flew, som i en intervju år 2004 förklarade att han numera betraktar sig som teist, och det argument som han särskilt lyfte fram var just det teleologiska: "I think the argument to Intelligent Design [i sin kosmiska variant] is enormously stronger [now] than it was when I first met it."

Martin Rees öppnar dock för en annan förklaring, som varken formuleras i termer av slump eller Gud. Lösningen föreslås vara att betrakta möjligheten av ett multiversum. Om det finns en myriad världar, spekulerar Rees, som tilldelar olika värden till de grundläggande, till synes finjusterade storheterna, är det inget mysterium att någon av dem har tilldelat storheterna just de livsbefrämjande värden som vi kan observera i vårt kosmos. Rees föreslår alltså att det rent statistiskt sett snarast måste finnas ett universum där förutsättningarna är sådana att liv kan uppstå. Detta är nog också det alternativ som de allra flesta kosmologiskt intresserade tänkare ställs inför: antingen antar vi en Skapare, eller så antar vi ett multiversum (eller både och, om vi så önskar). Att hänvisa till slumpen är inte längre ett attraktivt alternativ.

Rees själv hyser multiversumhypotesen blott som en ”aning”, men han tror att den kommer att kunna prövas i framtiden. Om han har rätt i detta, kommer universums finjustering inte längre att ge det teleologiska gudsbeviset samma stöd, men även då skulle nog några av oss fascineras över att det alls finns ett multiversum som är kapabelt att generera ett livsbefrämjande universum likt vårt.

.

.

Blog reactions to this post:

I brist på vegetariskt inlägg (De heligas samfund)

Två dogmer om jungfru Maria. Av Doktorn

Den 8 december högtidlighöll den romersk-katolska kyrkan Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet. Vad innebär den bakomliggande trossatsen (den sedan år 1854 definierade dogmen) att Jesu moder Maria avlades utan synd, och vad innebär den besläktade trossatsen (den sedan år 1950 definierade dogmen) att Maria med kropp och själ upptogs till himlen? Att dessa båda dogmer inte är tydligt formulerade i Bibeln behöver inte sägas, men vi kan ändå fråga oss (den något vaga frågan) om de representerar uppfattningar som protestanter i ekumenisk dialog med romerska katoliker kan finna teologiskt acceptabla.

Dogmen om Marias obefläckade avlelse gör gällande att Maria vid sin tillblivelse, vid befruktningsögonblicket, var fri från arvsynd genom Guds särskilda nåd. Maria antas med andra ord ha varit syndfri från allra första början av sin existens, och som namnet på högtiden antyder antas hon också genom Guds nåd ha bevarats fri från synd under resten av sitt liv.

För att rätt kunna bedöma denna trossats fordras att man betraktar den i ljuset av Kristus, särskilt med avseende på inkarnationens mysterium. När Guds Son blev människa antog han enligt trosbekännelsen ”kött genom den helige Ande av jungfrun Maria”. Han hämtade med andra ord sin mänskliga gestalt från sin moder (ty Josef hade inget med den saken att göra). Eftersom det är otänkbart att Kristi mänskliga gestalt skulle vara fläckad av synd, följer enligt romersk-katolsk tro att även Maria var fri från synd.

Finns det något teologiskt alternativ? En möjlighet är att ta avstånd från den romersk-katolska läran om arvsynden, enligt vilken den sargade mänskliga naturen med sina syndiga böjelser förs vidare från individ till individ via fortplantning. En annan möjlighet är att anklaga dogmen ifråga för att vara överflödig, ty om nu Gud kunde hindra arvsynden från att befläcka Marias mänskliga natur, utan att hennes föräldrar tvunget var syndfria, kunde han väl hindra arvsynden från att befläcka sig själv, utan att Maria tvunget var syndfri?

Man kan tänka sig ytterligare möjligheter. Den romersk-katolska kyrkan har dock förbundit sig till dogmen om Marias obefläckade avlelse och den därtill hörande trossatsen att Maria genom Guds nåd bevarades syndfri. Den anser det vara otänkbart att Guds moder Maria skulle vara befläckad av synd.

Av samma anledning anser den romersk-katolska kyrkan att det vore otänkbart att Guds moder Maria skulle förmultna i graven. Syndens lön är ju döden, att ens kropp återigen blir till stoft, men eftersom Maria antas vara fri från synd antas hon också vara fri från syndens konsekvenser. Dogmen om Marias upptagning till himlen följer logiskt från dogmen om hennes obefläckade avlelse.

Många kanske vill ifrågasätta dessa båda trossatsers status som obestridliga dogmer, men bör de ifrågasättas på grund av sitt teologiska innehåll? Uppfattningen att den person, vars kropp bokstavligt talat (i nio månader) var ett Guds tempel, också var fri från synd framstår enligt min bedömning inte bara som en uppfattning som protestanter i ekumenisk dialog med romerska katoliker borde kunna finna teologiskt acceptabel, utan som en uppfattning som man som kristen borde finna värd att bejaka, även om något avgörande bibelord inte kan anföras därtill.

Doktorn

(Om bilden: Bartolomé Esteban Murillo. The Assumption of the Virgin. 1670s. Oil on canvas. The Hermitage, St. Petersburg, Russia.)

[Notera att bilden målades 180 år före fastställandet av första dogmen och nästan 300 år före dogmen om Marias upptagning till Himlen /z]

Blogg-reaktioner på detta inlägg
Nya Mariadogmer (Ave Maris Stella)

Två dogmer om jungfru Maria. Av Doktorn

Den 8 december högtidlighöll den romersk-katolska kyrkan Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet. Vad innebär den bakomliggande trossatsen (den sedan år 1854 definierade dogmen) att Jesu moder Maria avlades utan synd, och vad innebär den besläktade trossatsen (den sedan år 1950 definierade dogmen) att Maria med kropp och själ upptogs till himlen? Att dessa båda dogmer inte är tydligt formulerade i Bibeln behöver inte sägas, men vi kan ändå fråga oss (den något vaga frågan) om de representerar uppfattningar som protestanter i ekumenisk dialog med romerska katoliker kan finna teologiskt acceptabla.

Dogmen om Marias obefläckade avlelse gör gällande att Maria vid sin tillblivelse, vid befruktningsögonblicket, var fri från arvsynd genom Guds särskilda nåd. Maria antas med andra ord ha varit syndfri från allra första början av sin existens, och som namnet på högtiden antyder antas hon också genom Guds nåd ha bevarats fri från synd under resten av sitt liv.

För att rätt kunna bedöma denna trossats fordras att man betraktar den i ljuset av Kristus, särskilt med avseende på inkarnationens mysterium. När Guds Son blev människa antog han enligt trosbekännelsen ”kött genom den helige Ande av jungfrun Maria”. Han hämtade med andra ord sin mänskliga gestalt från sin moder (ty Josef hade inget med den saken att göra). Eftersom det är otänkbart att Kristi mänskliga gestalt skulle vara fläckad av synd, följer enligt romersk-katolsk tro att även Maria var fri från synd.

Finns det något teologiskt alternativ? En möjlighet är att ta avstånd från den romersk-katolska läran om arvsynden, enligt vilken den sargade mänskliga naturen med sina syndiga böjelser förs vidare från individ till individ via fortplantning. En annan möjlighet är att anklaga dogmen ifråga för att vara överflödig, ty om nu Gud kunde hindra arvsynden från att befläcka Marias mänskliga natur, utan att hennes föräldrar tvunget var syndfria, kunde han väl hindra arvsynden från att befläcka sig själv, utan att Maria tvunget var syndfri?

Man kan tänka sig ytterligare möjligheter. Den romersk-katolska kyrkan har dock förbundit sig till dogmen om Marias obefläckade avlelse och den därtill hörande trossatsen att Maria genom Guds nåd bevarades syndfri. Den anser det vara otänkbart att Guds moder Maria skulle vara befläckad av synd.

Av samma anledning anser den romersk-katolska kyrkan att det vore otänkbart att Guds moder Maria skulle förmultna i graven. Syndens lön är ju döden, att ens kropp återigen blir till stoft, men eftersom Maria antas vara fri från synd antas hon också vara fri från syndens konsekvenser. Dogmen om Marias upptagning till himlen följer logiskt från dogmen om hennes obefläckade avlelse.

Många kanske vill ifrågasätta dessa båda trossatsers status som obestridliga dogmer, men bör de ifrågasättas på grund av sitt teologiska innehåll? Uppfattningen att den person, vars kropp bokstavligt talat (i nio månader) var ett Guds tempel, också var fri från synd framstår enligt min bedömning inte bara som en uppfattning som protestanter i ekumenisk dialog med romerska katoliker borde kunna finna teologiskt acceptabel, utan som en uppfattning som man som kristen borde finna värd att bejaka, även om något avgörande bibelord inte kan anföras därtill.

Doktorn

(Om bilden: Bartolomé Esteban Murillo. The Assumption of the Virgin. 1670s. Oil on canvas. The Hermitage, St. Petersburg, Russia.)

[Notera att bilden målades 180 år före fastställandet av första dogmen och nästan 300 år före dogmen om Marias upptagning till Himlen /z]

Blogg-reaktioner på detta inlägg
Nya Mariadogmer (Ave Maris Stella)

Materiens mysterium

Att materien existerar, är mystiskt. Så mystiskt, att det förtjänar ett inlägg på bloggen.

Tack Z, för att jag får gästspela på din fina sida!

Låt "materia" stå för allt som har massa/energi. Med hjälp av principen om energins bevarande, som bl.a. säger att energi inte kan nyskapas, kan vi på goda grunder sluta oss till att mängden materia i universum är konstant. Det är dock inte klart huruvida energiprincipen gäller för universum i stort. Saken kompliceras av att universum expanderar. I takt med universums utvidgning töjs den kosmiska bakgrundsstrålningen ut, vilket innebär att den förlorar energi. Å andra sidan ökar gravitationsenergin genom samma utvidgning. Men oavsett om mängden energi i universum är konstant eller ej, måste det alltid ha funnits någon energi, ty ingen materia kan väl bildas utan att någon energi redan är närvarande?

Alltså: det tycks alltid ha funnits materia. Varför? För att det alltid har funnits? Men det är inget svar på frågan, utan blott ett upprepande av det som frågan förutsätter. Givet att man inte vill anta en ickemateriell orsak/skapare till materien, blir svaret "slump" eller "logisk nödvändighet". Båda dessa alternativ är besvärande: det första, just eftersom det inte ger någon förklaring, och det andra, eftersom materien knappast kan vara logiskt nödvändig.

Enda utvägen ur dilemmat blir att anta en ickemateriell orsak till materien. Men då uppstår direkt frågan: Varför fanns/finns detta ting? Om man inte blott vill skjuta upp den existentiellt intressanta frågan ett steg, krävs att det antagna, ickemateriella tinget existerar med nämnda logiska nödvändighet. Hurdant skulle ett sådant ting kunna tänkas vara? Själv känner jag bara till en rimlig möjlighet: Gud, en ickemateriell ande, kapabel att skapa materia ur intet, vars själva väsen inkluderar logiskt nödvändig existens.

Det är inte lätt att förstå detta med logiskt nödvändig existens. Om något sådant inte finns i verkligheten, kan vi blott konstatera att materiens existens är en slump, något som inte kan förklaras. De av oss som tror att det trots allt finns en förklaring, men som inte bara vill skjuta upp den existentiella grundfrågan, har att välja mellan att antingen anse materien själv vara logiskt nödvändig, eller att anta en logiskt nödvändig, ickemateriell orsak till densamma.

Eller har någon ett annat förslag?

Hälsningar Doktorn, som bugar inför den riktige doktorn: Anselm av Canterbury.


Blog reactions to this post:
Vad är en bra definition på liv? (Vetenskapsnytt)
Religion vs Teorin om Allting (Nymodernism - Aleph)

Materiens mysterium

Att materien existerar, är mystiskt. Så mystiskt, att det förtjänar ett inlägg på bloggen.

Tack Z, för att jag får gästspela på din fina sida!

Låt "materia" stå för allt som har massa/energi. Med hjälp av principen om energins bevarande, som bl.a. säger att energi inte kan nyskapas, kan vi på goda grunder sluta oss till att mängden materia i universum är konstant. Det är dock inte klart huruvida energiprincipen gäller för universum i stort. Saken kompliceras av att universum expanderar. I takt med universums utvidgning töjs den kosmiska bakgrundsstrålningen ut, vilket innebär att den förlorar energi. Å andra sidan ökar gravitationsenergin genom samma utvidgning. Men oavsett om mängden energi i universum är konstant eller ej, måste det alltid ha funnits någon energi, ty ingen materia kan väl bildas utan att någon energi redan är närvarande?

Alltså: det tycks alltid ha funnits materia. Varför? För att det alltid har funnits? Men det är inget svar på frågan, utan blott ett upprepande av det som frågan förutsätter. Givet att man inte vill anta en ickemateriell orsak/skapare till materien, blir svaret "slump" eller "logisk nödvändighet". Båda dessa alternativ är besvärande: det första, just eftersom det inte ger någon förklaring, och det andra, eftersom materien knappast kan vara logiskt nödvändig.

Enda utvägen ur dilemmat blir att anta en ickemateriell orsak till materien. Men då uppstår direkt frågan: Varför fanns/finns detta ting? Om man inte blott vill skjuta upp den existentiellt intressanta frågan ett steg, krävs att det antagna, ickemateriella tinget existerar med nämnda logiska nödvändighet. Hurdant skulle ett sådant ting kunna tänkas vara? Själv känner jag bara till en rimlig möjlighet: Gud, en ickemateriell ande, kapabel att skapa materia ur intet, vars själva väsen inkluderar logiskt nödvändig existens.

Det är inte lätt att förstå detta med logiskt nödvändig existens. Om något sådant inte finns i verkligheten, kan vi blott konstatera att materiens existens är en slump, något som inte kan förklaras. De av oss som tror att det trots allt finns en förklaring, men som inte bara vill skjuta upp den existentiella grundfrågan, har att välja mellan att antingen anse materien själv vara logiskt nödvändig, eller att anta en logiskt nödvändig, ickemateriell orsak till densamma.

Eller har någon ett annat förslag?

Hälsningar Doktorn, som bugar inför den riktige doktorn: Anselm av Canterbury.


Blog reactions to this post:
Vad är en bra definition på liv? (Vetenskapsnytt)
Religion vs Teorin om Allting (Nymodernism - Aleph)