Lunch med bloggare

.
Träffat Johanna,
ett namn fick ett ansikte,
"löste" världsproblem

:)

.

Photo author: Vanderdecken

Image released into the public domain.

Lunch med bloggare

.
Träffat Johanna,
ett namn fick ett ansikte,
"löste" världsproblem

:)

.

Photo author: Vanderdecken

Image released into the public domain.

Senaste mötesprotokollet

§1. Efter en lång dag blev det en mysig fika igår, på Viggos hamburgercafé, med humanisten och grannbloggaren Anders R. Han visade sig vara en riktigt sympatisk person, med en viss portion humor också.

§2. Han berättade bl om neurofysiologi, om sin familj, samt om planerna på att starta en division: Unga Humanister i Skåne. Intressant. Vi var rätt så överens om att religiöst förtryck inte är bra (en plattityd...) och så avhandlades fri vilja kombinerat med Guds allmakt, universums upphov, samt andra små detaljer, som statistik t ex.

§3. Och så anslöt Doktorn, efter en timme, så att vi kunde sitta och filosofera ännu mer.

Vi höll på att bli lite väl nördiga ett tag, när det handlade om resonemang kring Monty Hall-leken ("varför byta låda?"), men vi lyckades balansera det på en rimlig, social nivå.

Det här får vi göra om, Anders :)


§4. Ps. Det hjälpte också till att Viggos spelade rock n roll/rhythm n blues (Ray Charles bl a) hela tiden, i en hyfsat dämpad ljudnivå.

Senaste mötesprotokollet

§1. Efter en lång dag blev det en mysig fika igår, på Viggos hamburgercafé, med humanisten och grannbloggaren Anders R. Han visade sig vara en riktigt sympatisk person, med en viss portion humor också.

§2. Han berättade bl om neurofysiologi, om sin familj, samt om planerna på att starta en division: Unga Humanister i Skåne. Intressant. Vi var rätt så överens om att religiöst förtryck inte är bra (en plattityd...) och så avhandlades fri vilja kombinerat med Guds allmakt, universums upphov, samt andra små detaljer, som statistik t ex.

§3. Och så anslöt Doktorn, efter en timme, så att vi kunde sitta och filosofera ännu mer.

Vi höll på att bli lite väl nördiga ett tag, när det handlade om resonemang kring Monty Hall-leken ("varför byta låda?"), men vi lyckades balansera det på en rimlig, social nivå.

Det här får vi göra om, Anders :)


§4. Ps. Det hjälpte också till att Viggos spelade rock n roll/rhythm n blues (Ray Charles bl a) hela tiden, i en hyfsat dämpad ljudnivå.

Blogmeet

Kära bloggvänner, jag vill meddela att jag inte är rädd för att ni ska visa er vara annorlunda än hur jag föreställt mig er. Åtminstone inte åt ena hållet.

När jag läser era bloggar, så får jag ofta ett superhoppigt och glatt energi-knippeintryck av er, massor med upptåg etc. Det är kanske därför jag blir nervös när jag ska träffa någon av er. "Åh, nej, nu måste man le brett en hel kväll. Undrar om h*n kommer att tycka att jag är tråkig"

Men så visar det sig, att ni är mycket mer avspända än jag trott, speciellt coole norrlänningen Johan S. Så skönt. Denna gång blev det Burger King istället för MC.

:)

Blogmeet

Kära bloggvänner, jag vill meddela att jag inte är rädd för att ni ska visa er vara annorlunda än hur jag föreställt mig er. Åtminstone inte åt ena hållet.

När jag läser era bloggar, så får jag ofta ett superhoppigt och glatt energi-knippeintryck av er, massor med upptåg etc. Det är kanske därför jag blir nervös när jag ska träffa någon av er. "Åh, nej, nu måste man le brett en hel kväll. Undrar om h*n kommer att tycka att jag är tråkig"

Men så visar det sig, att ni är mycket mer avspända än jag trott, speciellt coole norrlänningen Johan S. Så skönt. Denna gång blev det Burger King istället för MC.

:)

Bloggare finns på riktigt

I förrgår eftermiddag var jag mäkta nervös, satt på Öresundståget mot Helsingborg, hade avtalat möte med en Skåneturistande bloggpolarinna jag aldrig hade träffat förut. Händerna skakade och hjärtat bankade. Kan inte riktigt förklara varför.

"Åh, nej, hon kommer tycka att jag är tråkig, pinsam, hon kommer inte att förstå min skånska dialekt.....de berömda guturala lätena.....vi kanske kommer att stressa iväg till klostret hon ska besöka....hon kanske vill äta en bit mat på ett riktigt dyrt ställe.....vill väl inte veta av Knutpunkten (centralen)....efter att man gjort ett första intryck kan man inte göra det igen....men egentligen är jag högst förväntansfull"

..."Mina damer och herrar, nu är vi framme i Helsingborg, hoppas ni som ska stiga av har haft en trevlig resa"....
Satt på en bänk ett tag och väntade, gick fram till en kvinna med blommig kjol enligt beskrivningen jag fått "Hej, ursäkta mig, heter du möjligen Charlotte?" "Ja, Ann-Charlotte!"
Nå, det verkade fel, vi fnissade och hon önskade mig lycka till med lokaliserandet.

Plötsligt såg jag några omega-3-kapsel-försäljare (ni vet sådana som prackar på folk prenumerationer, som man sedan aldrig kan säga upp) som hade klamrat sig fast i en tjej med blommig kjol. Aha, tänkte jag och gick fram för att rädda henne.
"Har ni vetenskapliga belägg för att omega-3-olja är bra för hälsan?" log jag brett.
Charlotte kände igen mig från ett foto och vi sprang ifrån prångel-månglarna.

Sedan blev det imperiet: maratonfika på McDonald's, med fin utsikt över oktobereftermiddagen, en del skratt, filosofi, berättelser om oss själva, bloggteknikaliteter osv.

Skoj!


Pga buskablygsel ville inte Charlotte vara med på foto, så det blev en amtörmässig utsiktsbild istället. Klickar man på den, syns solskenet bättre.

Bloggare finns på riktigt

I förrgår eftermiddag var jag mäkta nervös, satt på Öresundståget mot Helsingborg, hade avtalat möte med en Skåneturistande bloggpolarinna jag aldrig hade träffat förut. Händerna skakade och hjärtat bankade. Kan inte riktigt förklara varför.

"Åh, nej, hon kommer tycka att jag är tråkig, pinsam, hon kommer inte att förstå min skånska dialekt.....de berömda guturala lätena.....vi kanske kommer att stressa iväg till klostret hon ska besöka....hon kanske vill äta en bit mat på ett riktigt dyrt ställe.....vill väl inte veta av Knutpunkten (centralen)....efter att man gjort ett första intryck kan man inte göra det igen....men egentligen är jag högst förväntansfull"

..."Mina damer och herrar, nu är vi framme i Helsingborg, hoppas ni som ska stiga av har haft en trevlig resa"....
Satt på en bänk ett tag och väntade, gick fram till en kvinna med blommig kjol enligt beskrivningen jag fått "Hej, ursäkta mig, heter du möjligen Charlotte?" "Ja, Ann-Charlotte!"
Nå, det verkade fel, vi fnissade och hon önskade mig lycka till med lokaliserandet.

Plötsligt såg jag några omega-3-kapsel-försäljare (ni vet sådana som prackar på folk prenumerationer, som man sedan aldrig kan säga upp) som hade klamrat sig fast i en tjej med blommig kjol. Aha, tänkte jag och gick fram för att rädda henne.
"Har ni vetenskapliga belägg för att omega-3-olja är bra för hälsan?" log jag brett.
Charlotte kände igen mig från ett foto och vi sprang ifrån prångel-månglarna.

Sedan blev det imperiet: maratonfika på McDonald's, med fin utsikt över oktobereftermiddagen, en del skratt, filosofi, berättelser om oss själva, bloggteknikaliteter osv.

Skoj!


Pga buskablygsel ville inte Charlotte vara med på foto, så det blev en amtörmässig utsiktsbild istället. Klickar man på den, syns solskenet bättre.

Vår bloggranne Mikael.....

....Wälivaara, med UUAA Radio, har också gått vidare. Så synd. Du skrev om maktens och medias korruption. Allra oftast höll jag inte alls med dig om konspirationsteorierna, tyckte de var överdrivna, galna,
men du sköt i alla fall åt alla håll och lämnade ingen part "ifred". Det ska jag komma ihåg, Mikael. Rest in peace.


Här skriver jag om Mikaels blogg (med hans kommentarer):
"Lögn och konspiration - det vi sysslar med varje dag"

Ps. Han svarade mycket trevligt och tålmodigt på de mängder av kommentarer han fick från sina läsare.

Vår bloggranne Mikael.....

....Wälivaara, med UUAA Radio, har också gått vidare. Så synd. Du skrev om maktens och medias korruption. Allra oftast höll jag inte alls med dig om konspirationsteorierna, tyckte de var överdrivna, galna,
men du sköt i alla fall åt alla håll och lämnade ingen part "ifred". Det ska jag komma ihåg, Mikael. Rest in peace.


Här skriver jag om Mikaels blogg (med hans kommentarer):
"Lögn och konspiration - det vi sysslar med varje dag"

Ps. Han svarade mycket trevligt och tålmodigt på de mängder av kommentarer han fick från sina läsare.

"Jag är ingen man. Jag är en poet"

Nästan alla som någon gång under de senaste tio åren besökt Café Ariman, kommer förstå vem detta inlägg handlar om: En glad och tjock (snarare var det magen som var uppblåst pga diabetes) polskättad äldre herre, som nästan tillhörde inventarierna:

Poeten och översättaren Ján Kunicki, mannen som blev vän med alla gästerna och hälsade högt och ljudligt varje gång, som om han inte hade sett oss på år och da'r.
Stället var hans andra vardagsrum brukade man säga. Vi som lärde känna honom, men som sällan hann hälsa på på kaféet, blev ofta uppringda, flera gånger i veckan. Jan undrade mest hur man hade det, bad aldrig om något för egen del, mer än en pratstund.
Man skämdes för att gå till kaféet och hälsa på, även då man hade haft tid till det, eftersom denne gentleman alltid, med sin lilla garantipension som enda inkomst, ändå envisades med att vilja bjuda på fikat. Denne tuffe gubbe hade alltså varit en professionell poet/översättare, och försörjt sig på det, även om det kostat honom mycket, och varit hårt.

Mest var det tjejer Jan kommunicerade med, för han var trött på den machovärld han upplevde. Humoristiskt brukade han utbrista: "Jag är ingen man! Jag är en poet!".
Ok, några män umgicks han med, goda vänner som han inte fann "begränsade" i deras världsbild. Vi fick påpeka för honom att många gubbar är helt ok och sjyssta.
Apropå poesi: "Mummel i kön" var visst ett uttryck han fastnat för så fort han kom till Sverige för 40 år sedan, för det använde han ofta.

Nästan varje dag i fyra år ringde telefonen. Ofta var det jobbigt och jag svarade inte, ifall vi redan hade pratat samma dag. Ok....... kanske lyfte jag alls luren en gång av tre. Mina vänner undrade varför jag överhuvudtaget talade med denne långsamme och besvärlige person.

Jo, det får jag påpeka:
att det finns infinitesimalt få människor på denna jord, som förbehållslöst umgås, utan tanke på den andres prestationer, tillkortakommanden, pengar, etc...

För några veckor sedan tystnade telefonen. Ibland hade han haft problem med den, ringsignalen t ex, så jag tänkte att jag får åka till honom och hjälpa till med det,
men så funderade jag: Förut brukade han ändå ringa upp. Inte hemma? Ovanligt. Har Jan fått en ny hjärtattack? Ligger han på intensiven? Även därifrån hade han ringt förut, för att berätta var han var. Hälsade en gång på (för två år sedan), på översta våningen i blocket-skrapan, dvs sjukhuset. Fin utsikt över Lund därifrån, lugnt, tyst.

Jan hade varit orolig för brodern i Polen. Sedan flera månader hade han inte hört av honom. Jag undrade om Jan möjligen åkt dit, eller om brodern avlidit.

En väninna ringde i söndags kväll och berättade att hon talat med en hemtjänst-chef: Ján hade själv dött. Redan den 13 mars, mer än två veckor tidigare. Inte långt efter att han lämnat/blivit portad från Ariman, för att ha haft med sig vindruvor som han suttit och ätit där. Skulle fyllt 70 om ett par månader.

....

Tomt känns det nu. Suck.
Googlade Jans namn och fann att en bloggare uppmärksammat detta.

Trodde annars inte att någon skulle skriva om Jan.

Informationen om hans sista stund, att han fallit då han varit ute och handlat mat i Netto-butiken, var lättande:
bättre för honom än att ligga ensam i natten med ångesten och lidandet.
Jag var orolig för att kanske inte ha svarat i telefon under hans sista stund. Som tur var syntes fortfarande spåren i min telefons samtalslista: Han hade ringt 12 mars, och jag hade svarat.

Vila i frid, Jan

(Tack för de vänner jag fått, genom dig)

Ps. tack också för att du, säkert nästan varje dag - i alla fall sedan 2003 då jag träffade dig första gången - ibland med rullator, darrande stapplade dig fram till busshållsplatsen för att åka iväg till sta'n. Du vägrade sitta hemma.

"Jag är ingen man. Jag är en poet"

Nästan alla som någon gång under de senaste tio åren besökt Café Ariman, kommer förstå vem detta inlägg handlar om: En glad och tjock (snarare var det magen som var uppblåst pga diabetes) polskättad äldre herre, som nästan tillhörde inventarierna:

Poeten och översättaren Ján Kunicki, mannen som blev vän med alla gästerna och hälsade högt och ljudligt varje gång, som om han inte hade sett oss på år och da'r.
Stället var hans andra vardagsrum brukade man säga. Vi som lärde känna honom, men som sällan hann hälsa på på kaféet, blev ofta uppringda, flera gånger i veckan. Jan undrade mest hur man hade det, bad aldrig om något för egen del, mer än en pratstund.
Man skämdes för att gå till kaféet och hälsa på, även då man hade haft tid till det, eftersom denne gentleman alltid, med sin lilla garantipension som enda inkomst, ändå envisades med att vilja bjuda på fikat. Denne tuffe gubbe hade alltså varit en professionell poet/översättare, och försörjt sig på det, även om det kostat honom mycket, och varit hårt.

Mest var det tjejer Jan kommunicerade med, för han var trött på den machovärld han upplevde. Humoristiskt brukade han utbrista: "Jag är ingen man! Jag är en poet!".
Ok, några män umgicks han med, goda vänner som han inte fann "begränsade" i deras världsbild. Vi fick påpeka för honom att många gubbar är helt ok och sjyssta.
Apropå poesi: "Mummel i kön" var visst ett uttryck han fastnat för så fort han kom till Sverige för 40 år sedan, för det använde han ofta.

Nästan varje dag i fyra år ringde telefonen. Ofta var det jobbigt och jag svarade inte, ifall vi redan hade pratat samma dag. Ok....... kanske lyfte jag alls luren en gång av tre. Mina vänner undrade varför jag överhuvudtaget talade med denne långsamme och besvärlige person.

Jo, det får jag påpeka:
att det finns infinitesimalt få människor på denna jord, som förbehållslöst umgås, utan tanke på den andres prestationer, tillkortakommanden, pengar, etc...

För några veckor sedan tystnade telefonen. Ibland hade han haft problem med den, ringsignalen t ex, så jag tänkte att jag får åka till honom och hjälpa till med det,
men så funderade jag: Förut brukade han ändå ringa upp. Inte hemma? Ovanligt. Har Jan fått en ny hjärtattack? Ligger han på intensiven? Även därifrån hade han ringt förut, för att berätta var han var. Hälsade en gång på (för två år sedan), på översta våningen i blocket-skrapan, dvs sjukhuset. Fin utsikt över Lund därifrån, lugnt, tyst.

Jan hade varit orolig för brodern i Polen. Sedan flera månader hade han inte hört av honom. Jag undrade om Jan möjligen åkt dit, eller om brodern avlidit.

En väninna ringde i söndags kväll och berättade att hon talat med en hemtjänst-chef: Ján hade själv dött. Redan den 13 mars, mer än två veckor tidigare. Inte långt efter att han lämnat/blivit portad från Ariman, för att ha haft med sig vindruvor som han suttit och ätit där. Skulle fyllt 70 om ett par månader.

....

Tomt känns det nu. Suck.
Googlade Jans namn och fann att en bloggare uppmärksammat detta.

Trodde annars inte att någon skulle skriva om Jan.

Informationen om hans sista stund, att han fallit då han varit ute och handlat mat i Netto-butiken, var lättande:
bättre för honom än att ligga ensam i natten med ångesten och lidandet.
Jag var orolig för att kanske inte ha svarat i telefon under hans sista stund. Som tur var syntes fortfarande spåren i min telefons samtalslista: Han hade ringt 12 mars, och jag hade svarat.

Vila i frid, Jan

(Tack för de vänner jag fått, genom dig)

Ps. tack också för att du, säkert nästan varje dag - i alla fall sedan 2003 då jag träffade dig första gången - ibland med rullator, darrande stapplade dig fram till busshållsplatsen för att åka iväg till sta'n. Du vägrade sitta hemma.

Att de stod ut...

Vill tacka prästerskapet + personalen i Vår Frälsares församling för att de stod ut med att jag i lördags morse satt i ett av deras kontor för att slut-öva Ave Maria-sången (minst 11 ggr) som jag skulle sjunga på en väns upptagning/konfirmation. Själva kyrkorummet var redan upptaget av annan solist + organisten, som repeterade inför påsken.

Håhåjaja, när jag kom fram på morgonen var jag lite väl hes, åt äpple, som vissa påstår är bättre för stämbanden än Fisherman's Friend-tabletter. Hur skulle det här gå? Kommer församlingen att höra de svagaste pianissimo-partierna? Just de med den vackraste harmonin? Tja, Jesus hör väl allt.... Sjöng några gånger, bad en bön, och tonen klarnade. Skönt. Damerna berömde mig efter själva mässan och diakonen undrade om jag hade en mikrofon gömd i håret. Gitarren hade man avgjort kunnat lägga ännu mer tid på att stämma. Tur jag höll mig i skinnet och spelade tyst.

Efteråt blev vi bjudna på fin mat av konfirmanden och hans fadder. Shakespeare Pub nere i Höllviken. Lääängesedan man var i området. Tiden verkar ha stått stilla på denna krog. Ur högtalarna strömmade Beatles' musik, varvat med John Fogerty. Så otroligt skönt. Jag är född i fel tid: inte så förtjust i trummaskiner, techno, hip hop, etc. Det bär emot utan levande trummis och gitarrist, helst även pianist.

Tyvärr blev jag yr av att så glupskt ha hävt i mig lika mycket mat i min fågelmage som de andra i sällskapet, som väger minst 20 kg mer. Jag förklarade för konfirmanden att jag just demonstrerat en av de sju kardinalsynderna: frosseri. Han skrattade och lovade att undvika detta.

Undrade om det kändes annorlunda för honom att ha blivit katolik, men det var tydligen som vanligt: helt naturligt, menade den nye församlingsmedlemmen. Han uppskattade den stora uppslutningen.

* Har ett litet tips jag lärt mig:
Många körmedlemmar, speciellt i sopranstämman, klagar över att deras familjer där hemma inte orkar höra på dem då de övar i hemmet....

Då kan man sjunga svagt för att skona de närmaste. Det är genom den svaga, mjuka sången som man lär sig ta vackra toner, påpekar en viss körledare. Vilken tur. Vilken maximal tur.

Photo from fotoakuten.se

Att de stod ut...

Vill tacka prästerskapet + personalen i Vår Frälsares församling för att de stod ut med att jag i lördags morse satt i ett av deras kontor för att slut-öva Ave Maria-sången (minst 11 ggr) som jag skulle sjunga på en väns upptagning/konfirmation. Själva kyrkorummet var redan upptaget av annan solist + organisten, som repeterade inför påsken.

Håhåjaja, när jag kom fram på morgonen var jag lite väl hes, åt äpple, som vissa påstår är bättre för stämbanden än Fisherman's Friend-tabletter. Hur skulle det här gå? Kommer församlingen att höra de svagaste pianissimo-partierna? Just de med den vackraste harmonin? Tja, Jesus hör väl allt.... Sjöng några gånger, bad en bön, och tonen klarnade. Skönt. Damerna berömde mig efter själva mässan och diakonen undrade om jag hade en mikrofon gömd i håret. Gitarren hade man avgjort kunnat lägga ännu mer tid på att stämma. Tur jag höll mig i skinnet och spelade tyst.

Efteråt blev vi bjudna på fin mat av konfirmanden och hans fadder. Shakespeare Pub nere i Höllviken. Lääängesedan man var i området. Tiden verkar ha stått stilla på denna krog. Ur högtalarna strömmade Beatles' musik, varvat med John Fogerty. Så otroligt skönt. Jag är född i fel tid: inte så förtjust i trummaskiner, techno, hip hop, etc. Det bär emot utan levande trummis och gitarrist, helst även pianist.

Tyvärr blev jag yr av att så glupskt ha hävt i mig lika mycket mat i min fågelmage som de andra i sällskapet, som väger minst 20 kg mer. Jag förklarade för konfirmanden att jag just demonstrerat en av de sju kardinalsynderna: frosseri. Han skrattade och lovade att undvika detta.

Undrade om det kändes annorlunda för honom att ha blivit katolik, men det var tydligen som vanligt: helt naturligt, menade den nye församlingsmedlemmen. Han uppskattade den stora uppslutningen.

* Har ett litet tips jag lärt mig:
Många körmedlemmar, speciellt i sopranstämman, klagar över att deras familjer där hemma inte orkar höra på dem då de övar i hemmet....

Då kan man sjunga svagt för att skona de närmaste. Det är genom den svaga, mjuka sången som man lär sig ta vackra toner, påpekar en viss körledare. Vilken tur. Vilken maximal tur.

Photo from fotoakuten.se

erfarenhet av Nåden

Folk brukar understryka att:

...en riktig vän ska man minsann kunna lita på!
....han/hon ska definitivt vara bra på att passa tider!
......personen ifråga ska aldrig svika eller glömma ett löfte!

......mest utslitna harangen: "man ska kunna höras per telefon mitt i natten efter tio år och kunna prata som om det var igår senast!"

......Man ska kunna avtala tid och avboka senast minst tre dagar i förväg, för att inte förspilla den andres tid.....
........Har man lovat så har man lovat etc etc etc

Dessa regler låter helt rätt i allmänhet, men:
Ovanstående tankar gör ofta att jag får magsår inför att bestämma möten. ;)

Därför var det så oväntat befriande efter det att jag, med en klump i halsen, en timme före festen, skulle ringa min väninna Anna för att meddela att vi inte kunde komma till hennes födelsekalas på en av mellandagarna. Vi var så upptagna hela månaden, att vi hade glömt bort att det just handlade om den kvällen. Pojkvännen svarade, och eftersom han är lika reko och snäll som hon, sade han bara: "Oj, nähä, kommer sakna er i kväll, Z, hoppas vi ses mycket snart"
Jag skickade henne ett ynka grattis-sms under kvällen, varpå hon svarade med ett urgulligt retur-meddelande

......vilken lättnad jag kände...en glimt av Nåd

.

.

.

Länkar till detta inlägg:

Nåden (En västernärkings bekännelser)

erfarenhet av Nåden

Folk brukar understryka att:

...en riktig vän ska man minsann kunna lita på!
....han/hon ska definitivt vara bra på att passa tider!
......personen ifråga ska aldrig svika eller glömma ett löfte!

......mest utslitna harangen: "man ska kunna höras per telefon mitt i natten efter tio år och kunna prata som om det var igår senast!"

......Man ska kunna avtala tid och avboka senast minst tre dagar i förväg, för att inte förspilla den andres tid.....
........Har man lovat så har man lovat etc etc etc

Dessa regler låter helt rätt i allmänhet, men:
Ovanstående tankar gör ofta att jag får magsår inför att bestämma möten. ;)

Därför var det så oväntat befriande efter det att jag, med en klump i halsen, en timme före festen, skulle ringa min väninna Anna för att meddela att vi inte kunde komma till hennes födelsekalas på en av mellandagarna. Vi var så upptagna hela månaden, att vi hade glömt bort att det just handlade om den kvällen. Pojkvännen svarade, och eftersom han är lika reko och snäll som hon, sade han bara: "Oj, nähä, kommer sakna er i kväll, Z, hoppas vi ses mycket snart"
Jag skickade henne ett ynka grattis-sms under kvällen, varpå hon svarade med ett urgulligt retur-meddelande

......vilken lättnad jag kände...en glimt av Nåd

.

.

.

Länkar till detta inlägg:

Nåden (En västernärkings bekännelser)