Satt och tittade och lyssnade på ett underbart youtube-klipp med gamle Lightning Hopkins, i vilket han öste på med sin gitarr-boogie på ett hyfsat enkelt stålsträngat akustiskt instrumentHopkins: Mojo Hand
så angenäma ackord (speciellt på tiderna 0.17-0.21 resp 1.09 - 1.13), vilken rytm, och ascool sång, i synnerhet när han börjar stroferna.
Under de sista sekunderna ser det ut som om han tappar en tandprotes, vilket fick vänner (och även undertecknad) som bevittnande klippet, att skratta ordentligt, till tårar i vissa fall.
Jag mådde inte riktigt bra av situationen.
Dels så är ju Hopkins hjälten, dels så var han svart i USA, men främst så förknippar jag den äldre blueskulturen med fattigdom och vardagens dråpligheter och umbäranden.
Googlade reda på att killen faktiskt tappade sitt gitarr-plektrum, som han haft i munnen av praktiska skäl, då han inte behövde det under den låten. Lite lättad nu...och smått generad.
Vad tycker ni om att skratta åt den som har...hål på byxorna...fula glasögon...löständer
Är det helt ok i vuxen ålder, under rubriken att man inte ska begränsa sig i onödan, eller skaver det lite?
Ps. Hur går det därute i sommaren?
